Syftet med uppsatsen var att undersöka vilka åtgärder Karlskrona vidtog kring kolerafarsoten år 1834 och 1853 samt vilka reaktioner som uppstod kring åtgärderna hos stadens invånare. Materialet som använts består främst av sundhetsnämndens handlingar från åren 1834 och 1853, kungörelser kring koleran och tidningsartiklar från dagstidningarna Carlskrona Veckoblad samt Blekings-Posten. Resultatet visar att Karlskrona vidtagit förebyggande åtgärder år 1834 från den stund då koleran nått Ystad. Tidigt inrättades och iordningställdes sjukhusanstalter, tillförsel av sjukhuspersonal, beredskap av likkistor, särskilda kolerabegravningsplatser, karantän och vakthållning. Övervakandet av ordning och renlighet utgjordes av inrättade kvartersmännen. Karlskrona strävade efter att noggrant kontrollera vilka personer som intog staden. Läkarnas insatser tyder på att de förespråkade att förebygga smittspridningen i staden främst bland stadens fattigare befolkning. Skyddsåtgärderna som vidtogs av Karlskrona år 1834 levde kvar i 1853 års skyddsåtgärder. Sundhetsnämndens verksamhet år 1853 visar att de flesta skyddsåtgärder inrättats efter att koleran utbrutit i staden, men att verksamheten handlade aktivt när koleran utbrutit i staden. Tillsyningsmän och ledamöter uppmanades kontrollera renligheten inom sjukkvarteren varav böter utdelades till personer som inte erhöll renlighet. Rökning och rening var skyddsåtgärder som ansågs kunna reducera smittspridningen. Oron om att smittspridningen skulle få förödande konsekvenser bland stadens fattigare befolkning levde kvar hos läkarna år 1853. För att hjälpa samhällets mest utsatta anskaffades friskt vatten för att förhindra förödande konsekvenser.

Syftet med denna uppsats är att dels visa koleraepidemins utbredning i Alingsås år 1834 samt att kort jämföra den med omgivande städer i Västsverige och då framförallt Borås, och dels se på vilka återverkningar, upplevelser och reaktioner sjukdomen skapade hos människorna vid denna tid. De frågeställningar som har använts för att utveckla ovanstående syfte har varit: Vilka tankar, intryck och upplevelser gav sjukdomen upphov till? Vilka drabbades hårdast av sjukdomen? Hur förhåller sig dödstal, ålder, tidsdatering och social tillhörighet bland döda i en jämförelse med Borås? Vilka rykten, myter och reaktioner följde i kolerans spår? Materialet består av dödböcker och husförhörslängder för Alingsås stad och landsförsamling, protokoll från sundhetsnämnden i Alingsås landsförsamling, kungörelser och nedskrivna samtal från 1834, dagbok och anteckningar från privatpersoner från nämnda år samt litteratur och avhandlingar om Alingsås och koleran i Sverige. Alingsås stad hade vid sjukdomens inledningsskede en viss brist på läkare men detta avhjälptes snabbt och situationen var inte värre än i andra städer vid denna tid. För landsförsamlingen var dock bristen betydande. Då koleran härjade som värst upplevde människorna i Alingsås, liksom i många andra drabbade städer, en stark oro och ångest. De som oftast föll offer för koleran i Alingsås var fattiga som troligtvis på grund av trångboddhet och hygieniska svårigheter hade svårt att hålla smittan ifrån sig. I jämförelse med Borås visar Alingsås upp många likheter men också skillnader i form av fler döda och större dödlighet bland de fattiga.

Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka åtgärder som Falu stad, genom sundhetsnämnden, vidtog när farsoten kolera spreds i Sverige år 1834 respektive år 1853 samt om dessa åtgärder skiljer sig över tid. Frågeställningarna som används är: Vilka förebyggande åtgärder mot kolera vidtog staden genom sundhetsnämnden år 1834 och år 1853? Hur agerade läkarna i Falun mot kolerahotet? Skiljer sig Falu sundhetsnämnds åtgärder i jämförelse med andra städers sundhetsnämnder? Skiljer sig sundhetsnämndens åtgärder mellan åren 1834 och 1853? Materialet som används består av sundhetsnämndens mötesprotokoll från åren 1834 och år 1853, kolerakungörelser från de båda tidpunkterna, stadsläkare- och gruvläkarapporter samt utdrag från Tidning för Falu län och stad. Resultatet visar, att Falun vid båda tillfällena spärrades av genom att vaktstationer upprättades vid vägarna och vid stadens gräns. En karantänsstation upprättades vid stadens hälsobrunn för att ta om hand personer som inte vistats på kolerafri ort de 10 senaste dagarna. Staden delades in i tio distrikt som bemannades med en distriktschef samt några uppsyningsmän, som kontrollerade att staden hölls ren och att invånarna var rena. Stadens läkare var väldigt aktiva under sundhetsnämndens möten år 1834 och gav flera förslag på vad som behövdes göras medan de år 1853 intog en mer passiv roll. Åtgärderna i Stockholm år 1834 är snarlika de åtgärder som genomfördes i Falun samma år, huvudstaden delades också in i distrikt och det tillsattes även distriktschefer och uppsyningsmän. En annan likhet är att både Falun och Stockholm beställde färdiga likkistor för att ha i beredskap. Såväl sundhetsnämnderna i Karlskrona, Ystad och Arboga liksom Falun år 1853 vidtog i stort sett samma åtgärder som gjordes redan år 1834 t ex spärrningsåtgärder, karantänsskydd, införandet av kolerasjukhus och extra insatser för de mest utsatta i samhället.

The purpose of this essay is to examine the extent to which the cholera epidemics that prevailed in Sweden during the nineteenth century affected Döderhult parish during the period 1834-1866. The study aims first to examine the total number of cholera deaths in Döderhult parish. Additionally, it examines the individuals who died of cholera concerning gender, age and occupation. The essay also aims to examine whether Döderhult parish was more affected by the cholera epidemic than other nearby parishes were and if so, why? In accordance to this, the death rate of Döderhult parish is thus studied in comparison with Mönsterås parish and documented cholera deaths in Fliseryd parish during the period.  The results show that of the 68 people who died in Döderhult parish between 1834 and 1866, 35 were men and 33 were women. The examination of the deceaseds’ age showed that the most vulnerable groups in the parish were the children and the elderly. The results regarding the deceased’s occupation showed that most men, women and children belonged to the working class. Last but not least, the comparative examination between Döderhult parish and the nearby parishes showed that Döderhult parish was worse affected by the cholera epidemic due to factors such as potential trade agreements, overcrowding, lack of public health measures, the industries’ impact on population and the spread of infection through relocation from the town of Döderhultsvik to the parish.

Som følge av sunnhetsloven av 1860 ble det opprettet sunnhetskommisjoner i Norges kjøbsteder. I Moss ble det opprettet en slik sunnhetskommisjon. Denne oppgaven omhandler sunnhetskommisjonen i Moss sitt virke i årene mellom 1860 og 1906. Årene mellom 1883 og 1905 er ikke representert da det ikke har vært mulig å finne forhandlingsprotokollene i denne perioden. Dette er en analyse av de initiativ sunnhetskommisjonen i Moss tok for å bedre innbyggernes helse, heve sunnhetsnivået og levestandarden, samt bekjempe epidemiske sykdommer. Oppgaven tar for seg etableringen og oppstartfasen som foregikk i deres første tiår, 1860-tallet. I den tidligste fasen gjorde kommisjonen et solid opplysningsarbeid for å øke kunnskapen til innbyggerne om hvordan de måtte gjøre endringer for å bedre den hygieniske tilstanden. I løpet av den første halvdelen av 1870-årene brukte kommisjonen mye tid på å iverksette tiltak for å bekjempe to kopperepidemier samt at de arbeidet for å forebygge kolera. I den andre halvdelen av 1870-årene og fram til 1906 tok sunnhetskommisjonen initiativ til å arbeide med nye saker. Disse sakene stod i forhold til det som skjedde i samfunnet ellers. I denne perioden foregikk det moderniseringsprosesser og urbaniseringsprosesser der ny industri vokste fram i byene. I tillegg var det en befolkningsøkning. Sunnhetskommisjonen fikk stadig nye ansvarsområder i takt med denne utviklingen og de iverksatte dermed tiltak for å regulere de nye områdene. Kommisjonen tok initiativ til å arbeide med det vi i dag kaller fabrikktilsyn, mattilsyn og barnevern. I kommisjonen ble det valgt inn en statsingeniør i 1873 som fikk stor betydning både for sunnhetskommisjonens virke og for Moss bys utvikling. Han var en sterk pådriver for blant annet byens vannverk, kloakkanlegg og skoler. I tillegg ryddet han opp i byens gater og monterte lykter. Hans engasjement bidro til å bedre den hygieniske tilstanden betraktelig. Denne oppgaven gir et innblikk i en sunnhetskommisjons arbeid for å heve levestandarden, øke sunnhetsnivået og bekjempe sykdommer på lokalt nivå, i Moss.

Introduktion: Kolera är en sjukdom som orsakar akut diarré. Kolera fortsätter att orsaka stor sjukdomsbörda och dödlighet världen över. Vaccin mot kolera kan användas i kombination med WASH åtgärder (wash, sanitation and hygiene) för att stävja utbrott eller som proaktiv åtgärd i områden som anses vara högriskområden för att drabbas av kolera. Trots att WHO (Världshälsorganisationen) sedan 2010 rekommenderar vaccin som en reaktiv åtgärd vid utbrott används det sällan på grund av en global brist av vaccin och bristen på forskning kring vaccinets effekt i verkliga miljöer, särskilt vid pågående kolera utbrott. Det finns fortsatt ett behov att utforska vaccin som en reaktiv åtgärd vid pågående kolera utbrott. Syfte: Syftet med studien var att analysera effekten av vaccin vid pågående kolera utbrott. Metod: En systematisk litteraturöversikt där analysen utfördes genom narrativ syntes. Även en evidensgradering enligt EPPI-center modellen utfördes. Resultat: Resultatet av syntesen antyder att vaccin kan vara effektivt som en reaktiv åtgärd, även i miljöer där befolkningen saknar grundläggande immunitet. Två doser vaccin ger ett skydd som varar i upp till fyra år, effekten av vaccinet varierar inte nämndvärt beroende på hur lång tid som passerat sedan vaccinering. Effekten av vaccinet är högre i endemiska miljöer, skillnaden är dock marginell.Slutsats: Vaccin kan vara en effektiv åtgärd för att kontrollera utbrott av kolera. / Introduction: Cholera is an acute diarrhoeal disease with high morbidity and mortality globally. Oral cholera vaccines can be used in conjunction with improvements of water and sanitation to control cholera outbreaks as well as for prevention in areas known to be in high risk for cholera. Altough WHO has recommended oral cholera vaccines as a reactive measure since 2010 they are not routinely used during cholera outbreaks due to global vaccine shortage and the scarcity of data on the effectiveness of the vaccines in real life settings, especially during a cholera epidemic. As a consequense of this there is a need to explore the effectiveness of reactive use of oral cholera vaccines during cholera outbreaks. Aim: The aim of this study was to analyze the effectiveness of oral cholera vaccines in response to an outbreak. Method: Astructured literature review was performed and analysed trough narrative synthesis. Furthermore an assesment of the overal weight of evidence was conducted using the EPPIaproach. Result: The result of the synthesis suggest that vaccines may be an effective reactive measure during an outbreak, even in areas of little or no recent exposure to cholera. Two doses of oral cholera vaccine provides protection, lasting up to four years. The effectiveness did not wary much depending on the time passed since vaccination. The vaccine effectiveness is higher in endemic settings, altough the difference is only marginal. Conclusion: The findings suggest that vaccine may be effective in controlling cholera outbreaks.