Företagsrekonstruktion är ett speciellt insolvensrättsligt förfarande som ger en näringsidkare med betalningssvårigheter möjlighet att genom ett särskilt förfarande rekonstruera sin verksamhet. Lagen om företagsrekonstruktion (1996:764), LFR, började tillämpas i september 1996 och har således varit i kraft i över tio år. Vid en företagsrekonstruktion ska en utsedd rekonstruktör hjälpa företagets ledning att få företaget på ”fötter igen”. Rekonstruktören tar således inte över ledningen av företaget som en konkursförvaltare tar över och leder ett konkursbo. Konkurslagstiftningen bygger på principen att alla tillgångar en skuldsatt gäldenär har tas om hand i ett konkursbo och används för att betala av skulder som gäldenären har. Konkursinstitutets funktion är således att fördela gäldenärens tillgångar bland borgenärerna så att borgenärerna delar den uppkomna förlusten lika och proportionellt med hänsyn till fordringarnas storlek. Gäldenären förlorar genom konkursbeslutet rådigheten över sin egendom och sin rättsliga förmåga att förfoga över egendomen genom att ingå förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Istället tar konkursförvaltaren helt över ledningen av företaget under konkursförfarandet. En förvaltare ska enligt lag ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, men det finns även ett krav på att förvaltaren även i övrigt ska vara lämplig för uppdraget. Konkursförvaltare står under tillsyn av tillsynsmyndigheten, TSM och som tillsynsmyndighet agerar kronofogdemyndigheten. Det är tillsynsmyndighetens uppgift att opartiskt övervaka förvaltningen och då förvaltarna i konkurser. Förvaltaren i en konkurs har även ett skadeståndsrättsligt ansvar. Förvaltaren är skyldig att ersätta de skador han vållat konkursboet, en enskild borgenär, gäldenären men även tredje man. Skadeståndsansvaret bygger på culpaprincipen och gäller både sak- och personskada och ren förmögenhetsskada. En företagsrekonstruktör har till uppgift att undersöka om verksamheten i ett gäldenärsföretag kan fortsätta helt eller delvis och hur detta ska ske, vilket ger honom en central roll i förfarandet. I 2:11 LFR stadgas att rekonstruktören ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver. Han ska ha borgenärernas förtroende och även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Det finns ingen tillsyn över själva förfarandet företagsrekonstruktion och följaktligen ingen kontroll över rekonstruktören på det sätt en förvaltare blir kontrollerad under ett konkursförfarande. Emellertid finns det tillsyn över området utbetalning av lönegaranti vid företagsrekonstruktion enligt Lönegarantilagen (1992:497). En tillsyn över rekonstruktörer finns inte i nuläget och inte heller verkar det finnas något intresse i den förestående utredningen (kommittédirektiv (Dir. 2007:29) om ett Samordnat insolvensförfarande) för en utvidgning av tillsynen. Att det finns en väl utarbetad kontroll över förvaltare men inget intresse för motsvarande vid företagsrekonstruktioner är i högsta grad förvånande. I LFR regleras inte rekonstruktörens ansvar. Frånvaron av en ansvarsreglering liknande den i konkurslagen, ska emellertid enligt doktrin, inte tolkas som att lagstiftaren tagit ställning i denna fråga. Åsikterna går emellertid isär hur rekonstruktörens ansvar ska bedömas. Viss doktrin säger att det är rättstillämpningen som ska avgöra under vilket ansvar en rekonstruktör handhar en rekonstruktion medan andra menar att en reglering av rekonstruktörens ansvar bör införas i LFR. Det är nära till hands att jämföra ett eventuellt ansvar för en rekonstruktör med förvaltarens ansvar i konkurser. En förvaltare har skadeståndsansvar gentemot gäldenären, borgenärerna och konkursboet för den skada han orsakar när han fullgör sitt uppdrag. Den stora skillnaden mellan förvaltaren och rekonstruktören är dock, som nämnts, att den senare vid en rekonstruktion ska arbeta för att uppnå rekonstruktionens syfte medan gäldenärsföretaget fortfarande har visst rådrum. Vissa författare inom den juridiska litteraturen på området håller inte med om att förvaltarens ansvar ska användas som utgångspunkt vid bedömningen utan anser att förvaltarens och rekonstruktörens roller är väldigt olika och betonar att rekonstruktören endast anses vara en fristående rådgivare. Det anses att eftersom arbetsuppgifterna för en förvaltare respektive en rekonstruktör är så pass artskilda är det fel att anse att de ska ha samma ansvar. En fråga som uppkommer i sammanhanget är även hur rekonstruktörens ansvar ska anpassas till det ansvar som gäldenärsföretagets ledning har och i vilken utsträckning de ordinarie bolagsorganen i ett aktiebolag kan undgå ansvar med hänvisning till att de följt en rekonstruktörs råd i en viss situation. Vid en eventuell reglering av rekonstruktörers ansvar kommer troligen även andra problem uppstå vid bedömningen av en rekonstruktörs ansvar. Detta beror på att det är svårt att fastställa hur ingripande roll en rekonstruktör har i en rekonstruktion. Rekonstruktörens roll kan skifta från rekonstruktion till rekonstruktion och inte heller sakkunniga på området är eniga i denna fråga. Om det inte finns ett uttryckligt stöd för rekonstruktörens ansvar i en paragraf eller en hänvisning till Konkurslagen (1987:672) eller skadeståndslagen (1972:207) kan resultatet bli att gäldenärsföretaget inte känner sig benäget att välja företagsrekonstruktionsförfarandet. Istället väljer kanske företaget att kämpa vidare tills det tvingas gå i konkurs. Resultatet kan av allt att döma bli att företaget trots allt känner sig tryggare med ett konkursförfarande då företaget genom konkursen i alla fall omfattas av ett gammalt beprövat förfarande. Detta även om konkursförfarandet gör att både gäldenärsföretaget, borgenärerna och ofta staten förlorar mer genom konkursen än om företaget rekonstrueras. Under våren 2007 har det fastställts att en utredning ska tillsättas där utredningen bl.a. har till uppgift att se över rekonstruktörens ansvar. Detta kan möjligtvis göra att en ansvarsreglering för rekonstruktörer blir verklighet inom en inte allt för avlägsen framtid.

Stora företagsbedrägerier och skandaler såsom Kreuger, Enron och Worldcom där fordringsägare led omfattande förluster, följs ofta av en debatt om revisionens syfte och omfattning. Efter påtryckningar från EU om att minska den administrativa bördan, öka konkurrenskraften och stimulera Europas ekonomi, avskaffades revisionsplikten för mindre aktiebolag i Sverige 2010. Fordringsägare i form av bland annat kreditgivare och investerare är parter som kan drabbas vid en konkurs och har därför behov av att ha en fungerande relation med företaget. Tillsammans med kompletterande information från revisorer bidrar kreditbetyg till en bättre bild av kreditrisker som fordringsägare utsätter sig för. Syftet med studien är att öka förståelsen för revisionens betydelse i värderingen av ett litet företags betalningsförmåga när det sedan 2010 inte längre är ett lagstadgat krav att ha revisor. Studien ger även möjlighet till att bättre bedöma revisionens påverkan på kreditrisken för fordringsägare i händelse av konkurs. Detta är en triangulerande studie, där insamling av data har skett genom både kvalitativa intervjuer och kvantitativ information från 57 konkursbon av små bolag från 2009 och 61 från 2012. Intervjuerna har gjorts med 10 respondenter inom revision, kreditgivning och konkursförvaltning. Resultaten har analyserats utifrån framförallt agent- och intressentteorin. Studien har kommit fram till att användandet av revisor är en funktion som värderas högt. De har en viktig roll när det gäller att hjälpa företagare att leva upp till de ekonomiska kunskapskrav som omvärlden ställer. Även när det gäller bedömningen av företagets fortsatta drift kan revisorns kunskaper bidra till att minska risken för en obeståndssituation. Studien har dock inte kunnat fastställa att underskottens storlek i konkurserna har påverkats av om bolaget har haft revisor eller inte. Varken respondenterna eller sambandsanalysen styrker någon skillnad i påverkan på prioriterade borgenärer efter avskaffandet av revisionsplikten. För både 2009 och 2012 har många konkurser små underskott medan få har stora, vilket indikerar att kreditgivare i det flesta fall har kunnat göra rimliga kreditbedömningar. / Major fraud and scandals in corporations such as Kreuger, Enron and Worldcom where creditors suffered significant losses, are often followed with debate around the purpose and scope of corporate audits. After pressure from the EU in order to reduce the administrative burden, increase competitive capacity, and stimulate the European economy the mandatory auditing was abolished for small enterprises in Sweden in 2010. Creditors of which some are banks and investors are parties that who can be affected by a bankruptcy and are therefore dependent on a working relationship with the enterprise. Together with additional information from an auditor credit ratings will aid a creditor in the assessment of exposed risk. This study aims to increase the understanding of audit significance in the aspect of credit rating of small companies and their ability to fulfil payments to prioritised creditors in case of bankruptcy as the legislated audit no longer is a requirement. It will also provide a possibility to assess the influence of auditing on the credit risk creditor is subject to in the event of bankruptcy. The study is using a triangulating method where data is collected using both qualitative interviews and quantitative data from 57 bankruptcies of small enterprises from 2009 and 61 bankruptcies from 2012. The interviews were conducted with 10 respondents representing auditing, loans, and Insolvency practise. The results have been analysed from the perspective of Agent- and Stakeholder theories. The study has derived to the conclusion that the use of auditors does carry a significant value. They have an important role to play when it comes to assisting entrepreneurs to live up to the expectation and skills their counterparts have on them. Even the assessment made by auditors on the company’s ability to continue operation, going concern, is knowledge which can contribute to the prevention of a future situation of insolvency. The study has not been able to prove any relationship between the company's level of debt in bankruptcy and if the company has chosen to have an auditor. Neither respondents in the qualitative data collection nor the search for correlation in the quantitative data has been able to support findings of difference on the impact on the prioritised creditors between the companies using auditors and the ones not using auditors from the time after the abolishment of mandatory audits. From both 2009 and 2012 most bankruptcies have low deficits and a small number have high, which indicate creditors have been able to make reasonable credit assessments.