No description available.

Thesis (MDram)--University of Stellenbosch, 2008. / Bibliography. Also available via the Internet.

Thesis (MDram)--University of Stellenbosch, 2008. / In a study of Kristin Linklater’s approach to voice training the concept of the natural voice and the freeing of it stands central. The natural voice according to Linklater is that voice which is naturally produced by the voice-organs without any restrictions that can inhibit it and thus have a maximum potential for the use during speech/work. The opposite to the natural voice is the unnatural voice, which can be described as the production of speech in such a manner that it is restricted or inhibited by conscious or unconscious means. Linklater’s approach focuses on the recognition of the natural voice and the freeing it from negative habits. Her freeing theory with regards to the natural voice consists of the junction of the acknowledgment of physical and psychological habits in the body with the aim of strengthening the natural voice and not only to teach new vocal techniques and habits. The process of freeing the natural voice consists of recognizing and eliminating negative speech and voice related habits. Linklater’s approach to voice training is not unique. The approaches of the other voice theoreticians such as Berry, Rodenburg, Houseman and Lessac have the same kind of approach to voice training (wich includes the concept of the natural voice). Al though some differences occur in connection to their approaches to the roots of habits and the conditioning of voice habits and the eventual freeing of the natural voice through unlearning of the habits that suppress the natural voice.

Com esse trabalho, investiga-se a noção de técnica em relação à função artística do ator, visando à ampliação do conhecimento sobre processos de ensino/aprendizagem da voz no teatro, principalmente, por meio do estudo da obra Freeing the Natural Voice, de Kristin Linklater comparando-a com as publicações de Jerzy Grotowski, referentes ao período de seu trabalho de 1965 a 1969. Entende-se \"o ator\" como um \"corpo que age em cena\". Por meio da elaboração da noção de \"corpo\" e \"voz\", em relação com o ambiente sociocultural, a técnica do ator é concebida como uma \"técnica corporal de transmissão\". Essa concepção ilumina a investigação e a comparação entre o pensamento de Linklater e Grotowski, inclusive as ideias-chave como a \"voz natural\", a \"organicidade\" e a \"via negativa\". O estudo possibilita a exposição da obra de Linklater, ainda pouca conhecida no Brasil, bem como a criação de novos processos para o ensino-aprendizagem da técnica vocal no teatro. / This work investigates the notion of technique in relation to the artistic function of the actor with a view to broaden knowledge about processes for teaching/learning voice for the theatre, principally through a study of the book Freeing the Natural Voice, by Kristin Linklater, in comparison with the publications of Jerzy Grotowski, that refer to the period of his work between 1965 e 1969. \"The actor\" is understood as \"a body that acts in a scenic space\" and, through the elaboration of the notion of \"body\" and \"voice\" in relation to the sociocultural environment, the \"actor\'s technique\" is conceived as \"a body transmission technique\". This conception illuminates the comparison of Linklater and Grotowski, including key ideas such as \"the natural voice\", \"organicity\" and the \"via negativa\". The study makes possible the exposition of Linklater\'s work in Brasil, where she is still little known, as well as the creation of new processes for the teaching/learning of vocal technique for the theatre.

Com esse trabalho, investiga-se a noção de técnica em relação à função artística do ator, visando à ampliação do conhecimento sobre processos de ensino/aprendizagem da voz no teatro, principalmente, por meio do estudo da obra Freeing the Natural Voice, de Kristin Linklater comparando-a com as publicações de Jerzy Grotowski, referentes ao período de seu trabalho de 1965 a 1969. Entende-se \"o ator\" como um \"corpo que age em cena\". Por meio da elaboração da noção de \"corpo\" e \"voz\", em relação com o ambiente sociocultural, a técnica do ator é concebida como uma \"técnica corporal de transmissão\". Essa concepção ilumina a investigação e a comparação entre o pensamento de Linklater e Grotowski, inclusive as ideias-chave como a \"voz natural\", a \"organicidade\" e a \"via negativa\". O estudo possibilita a exposição da obra de Linklater, ainda pouca conhecida no Brasil, bem como a criação de novos processos para o ensino-aprendizagem da técnica vocal no teatro. / This work investigates the notion of technique in relation to the artistic function of the actor with a view to broaden knowledge about processes for teaching/learning voice for the theatre, principally through a study of the book Freeing the Natural Voice, by Kristin Linklater, in comparison with the publications of Jerzy Grotowski, that refer to the period of his work between 1965 e 1969. \"The actor\" is understood as \"a body that acts in a scenic space\" and, through the elaboration of the notion of \"body\" and \"voice\" in relation to the sociocultural environment, the \"actor\'s technique\" is conceived as \"a body transmission technique\". This conception illuminates the comparison of Linklater and Grotowski, including key ideas such as \"the natural voice\", \"organicity\" and the \"via negativa\". The study makes possible the exposition of Linklater\'s work in Brasil, where she is still little known, as well as the creation of new processes for the teaching/learning of vocal technique for the theatre.

Thesis (Ed.D.)--Teachers College, Columbia University, 1995. / Includes tables. Typescript; issued also on microfilm. Sponsor: Judith M. Burton. Dissertation Committee: Ann H. Dils. Includes bibliographical references (leaves 237-248).

Thesis (M.F.A.)--Rochester Institute of Technology, 2004. / Typescript. Includes bibliographical references (leaves 92-96).

No description available.

<p>Syftet med denna uppsats är att jämföra ett av Ozus tidigare verk stumfilmen A STORY OF FLOATING WEEDS (1934) med ett senare, färg- och ljudfilmen FLOATING WEEDS (1959). Hur skiljer sig dessa åt stilistiskt, vad förenar dem, vad följer t ex av närvaron av färg och ljud i den senare och avsaknaden av desamma i den tidigare filmen.</p><p>Analysen utgår från ett neoformalistiskt perspektiv och i en teoretisk genomgång redogörs för denna inriktnings begreppsapparat. Centrala begrepp häri är t ex främmandegörning, d v s av-naturaliseringen av den vardagliga perceptionen, stil, definierat som innefattande allt i verket, stilgrepp – det enskilda uttrycket isolerat, fabel, sujett, greppets funktion och bakomliggande motiv samt idén om den parametriska formen – verket som strukturerat efter en stilmässig dominant överordnad berättelsen.</p><p>Uppsatsen inkluderar även ett inledande kapitel vari tidigare forskning kring regissören redogörs för. Donald Richie är här en centralgestalt och uppsatsen pekar på den konflikt som kan skönjas mellan Richies traditionella budskapsorienterade perspektiv och neoformalismen.</p><p>Vidare diskuteras regissörens egensinniga stil och uppmärksamhet ägnas aspekter som t ex den lågt placerade kameran, rummet som ordnat kring 360 grader, det estetiskt motiverade rummet, mellan-liggande rum, hypermarkerade objekt, sujikai, rumsliga ankare, grafisk gestaltning och pillow-shots. Även budskapsorienterade tolkningar som återkommer i diskursen kring regissören ges utrymme, som idén om Mono no Aware, förnimmelsen om alltings förgänglighet och Mu, tomhet som närvaro.</p><p>I analysdelen studeras sedan olika sekvenser i båda verken utifrån dessa stilistiska aspekter. Slutsatsen blir att även om nya teknologier såsom färg och ljud ger upphov till nya grepp så ordnas dessa nya grepp i någon mån in i den befintliga logiken – in i dominanten. Den tydligaste skillnaden mellan verken utöver dessa tillkomna stilistiska aspekter finns i sujetten som antar en än mer episodisk struktur i den senare filmen.</p>

Syftet med denna uppsats är att jämföra ett av Ozus tidigare verk stumfilmen A STORY OF FLOATING WEEDS (1934) med ett senare, färg- och ljudfilmen FLOATING WEEDS (1959). Hur skiljer sig dessa åt stilistiskt, vad förenar dem, vad följer t ex av närvaron av färg och ljud i den senare och avsaknaden av desamma i den tidigare filmen. Analysen utgår från ett neoformalistiskt perspektiv och i en teoretisk genomgång redogörs för denna inriktnings begreppsapparat. Centrala begrepp häri är t ex främmandegörning, d v s av-naturaliseringen av den vardagliga perceptionen, stil, definierat som innefattande allt i verket, stilgrepp – det enskilda uttrycket isolerat, fabel, sujett, greppets funktion och bakomliggande motiv samt idén om den parametriska formen – verket som strukturerat efter en stilmässig dominant överordnad berättelsen. Uppsatsen inkluderar även ett inledande kapitel vari tidigare forskning kring regissören redogörs för. Donald Richie är här en centralgestalt och uppsatsen pekar på den konflikt som kan skönjas mellan Richies traditionella budskapsorienterade perspektiv och neoformalismen. Vidare diskuteras regissörens egensinniga stil och uppmärksamhet ägnas aspekter som t ex den lågt placerade kameran, rummet som ordnat kring 360 grader, det estetiskt motiverade rummet, mellan-liggande rum, hypermarkerade objekt, sujikai, rumsliga ankare, grafisk gestaltning och pillow-shots. Även budskapsorienterade tolkningar som återkommer i diskursen kring regissören ges utrymme, som idén om Mono no Aware, förnimmelsen om alltings förgänglighet och Mu, tomhet som närvaro. I analysdelen studeras sedan olika sekvenser i båda verken utifrån dessa stilistiska aspekter. Slutsatsen blir att även om nya teknologier såsom färg och ljud ger upphov till nya grepp så ordnas dessa nya grepp i någon mån in i den befintliga logiken – in i dominanten. Den tydligaste skillnaden mellan verken utöver dessa tillkomna stilistiska aspekter finns i sujetten som antar en än mer episodisk struktur i den senare filmen.