Abstract  ”The Vampire from past to present”. This essay studies and compares the early historical Vampire as it is presented in some of the Western Europe countries, primarily Greece, but also Romania and how their descriptions of the Vampire have inspired the portrait of vampires in modern films and literature. The essay aims to answer the questions: How has the historical, traditional, European Vampire developed through the centuries into the modern Vampire of today?   Which original facts and perceptions about the Vampire from a Christian and pre-Christian point of view can be observed in the modern Vampire, as it is presented in the chosen films and furthermore, can any new ideas be observed in the films? By studying Vampire literature and poems throughout the centuries, a very interesting picture appears. Therefore lots of stories, poems and historical individuals, both real and fictional, are presented in a part of this essay. Another important fact for this essay, is that the Vampire is historically related to the Werewolf, and therefore this creature is also presented here. The conclusion is that the Vampire seem to fit in every historical context, and has managed to thrive over time. It is still presented as a mean, blood-sucking creature, even though we don´t seem to fear it any longer. It has become more of an ideal for many people; representing our longing for youth, beauty and a never-ending life, than a frightening, dangerous creature as it was presented in the early history.

<p>The intention with this essay is to investigate how the narration of the South Korean film <em>Sympathy for Mr. Vengeance</em> (Park Chan-wook, 2002) relates to the Hollywood pictures of today. An important change which David Bordwell pays attention to is an intensifying of former stylistic paradigms in what he denominates as intensified continuity. That said, Bordwell and Kristin Thompson are in agreement on that the new films still are predominantly classical. The neoformalistic standpoint which Thompson and Bordwell use appears however to contain some problematic implications. Their way of categorizing films as classical, critics maintain, could only result in empty shells of formal parameters. The essay is built upon investigating three areas: plot, narration and style. The result of this study indicates that <em>Sympathy for Mr. Vengeance</em> remains within the classical characteristics, as well as differentiates on certain matters. However, appropriate conclusion needs taking into account also some of the difficulties and critiques targeting the neoformalistic take on style.</p>

The intention with this essay is to investigate how the narration of the South Korean film Sympathy for Mr. Vengeance (Park Chan-wook, 2002) relates to the Hollywood pictures of today. An important change which David Bordwell pays attention to is an intensifying of former stylistic paradigms in what he denominates as intensified continuity. That said, Bordwell and Kristin Thompson are in agreement on that the new films still are predominantly classical. The neoformalistic standpoint which Thompson and Bordwell use appears however to contain some problematic implications. Their way of categorizing films as classical, critics maintain, could only result in empty shells of formal parameters. The essay is built upon investigating three areas: plot, narration and style. The result of this study indicates that Sympathy for Mr. Vengeance remains within the classical characteristics, as well as differentiates on certain matters. However, appropriate conclusion needs taking into account also some of the difficulties and critiques targeting the neoformalistic take on style.

The aim of this study is to analyze how the depiction of a young male and female protagonist who persistently seek success differs and which film techniques are used to depict male and female perfectionism. Since 1989, young people, especially in the cultural sphere, have stated that they feel an increasing pressure from their surroundings and from themselves compared to previous generations. The strive to be successful causes anxiety, depression, and perfectionism, where the latter has been linked to narcissism. Previous studies have found that media, especially film, has a crucial impact on how viewers perceive people with mental illnesses and stereotypes concerning gender, and the exposure to gender stereotypes may influence the viewers’ physical states and attitudes. This study adopts a qualitative comparative textual analysis using case studies, with an approach called neoformalism focusing on three formal levels: narrative, stylistic and thematic. The study also includes theories from feminist film studies. The films used as case studies are Black Swan (2010) directed by Darren Aronofsky and Whiplash (2014) directed by Damien Chazelle. The result show that differences between male and female are prominent on all three levels of the film form. Nina in Black Swan needs to rely on sex to succeed and she gets punished in the end for the transgression, while Andrew in Whiplash simply practices to reach perfection. The film techniques used show more pictures of Nina's body and female props like mirrors while Andrew is shown solely around musical instruments. They are also both perfectionists and narcissists, but overall, Nina is shown to be more irrational and paranoid than Andrew and these psychological qualities are reflected in and communicated by the formal system of the films.

<p>Studien undersöker det sublima i Stanley Kubricks rymdepos från 1968. Främst behandlas den estetiska dimensionen av begreppet men av stort intresse är också huruvida filmmediet rymmer en mediespecifik sublimitet. Fyra tänkare ligger till grund för förståelsen av begreppet så som det formuleras i den teoretiska inledningen av uppsatsen – Longinos, Edmund Burke, Immanuel Kant samt Jean-François Lyotard och varje tänkare erbjuder en unik förståelse av begreppet. Detta ger ett mångfacetterat begrepp som kommer att prägla det metodologiska förfarandet. De olika teoretiska uppfattningarna av begreppet låter sig delas in i en dikotomi om implicit respektive explicit sublimitet, och denna uppdelning ligger sedermera till grund för uppsatsens disposition: I det första analyskapitlet behandlas filmens övergripande struktur. Utifrån neoformalismens begrepp om fabel och sujett, proairetisk och hermeneutisk linje belyses filmens episodiska uppbyggnad och kausalitetens betydelse för det sublima, hur det sublima kommer till uttryck i relationen mellan händelser och representationen av dessa händelser. I analysens andra del fokuseras den explicita sublimiteten och det sublima som rumslig tilldragelse. I analysens tredje del behandlas det sublima som frambragt genom implicita medel, den utomrumsliga sublimiteten och de temporala implikationer som följer av denna. Ur filmvetenskaplig kanon beaktas i uppsatsen dessutom Gilles Deleuze och Jean Epsteins filmiska filosofier varpå det blir tydligt att dessa rymmer sublima implikationer. Rörelsebilden och tidsbilden borgar för olika slags sublimiteter och nytt ljus faller över fotogeniet då det problematiseras utifrån Kants tankar om smakomdömet.</p>

Det övergripande syftet med uppsatsens är att belysa Akira Kurosawas unika färdigheter och utmärkande drag som filmskapare, vilket adresseras i tre frågeställningar: Vilka återkommande narrativa teman finns representerade i Kurosawas filmproduktion, och hur presenteras dessa i tre utvalda filmer? Hur använder sig regissören stilistiskt och filmtekniskt av rörelse i de tre filmerna? Hur tar sig väder och andra naturfenomen uttryck i de tre filmerna och vilken funktion har de där? Filmerna som analyseras är Drunken Angel (Yoidore tenshi/Den berusade ängeln, 1948), Stray Dog (Nora inu/ Revolvern, 1949) och The Hidden Fortress (Kakushi toride no san akunin/ Den vilda flykten, 1958). Analysen utgår från det neoformalistiska tillvägagångsätt som David Bordwell och Kristin Thompson beskriver. Genom främmandegörning identifieras och granskas återkommande teman, rörelse och väder och andra naturfenomen i filmerna, studerade i sina socio-historiska sammanhang. Rättfärdigandet av inslagen, dvs deras motivering, adresseras tillsammans med den funktion de intar i scenerna. I Kurosawas filmproduktion identifieras 17 återkommande teman, där två kluster av teman, regissörens förhållande till japansk tradition och hans humanistiska livssyn, är särskilt framträdande. Väder- och naturfenomen som regn, vind, hetta, eld och dimma förekommer ofta och intar speciella funktioner i filmerna, både estetiskt och narrativt. De interagerar även med karaktärerna. Rörelser i bildrutan åstadkoms filmtekniskt på olika sätt. De är viktiga visuella komponenter som skapar spänning och kontinuitet, men har även ett rent artistiskt värde. Genom variationer och kombinationer av återkommande teman, väderinslag och rörelse visar Kurosawas på en stilistisk särart som karakteriserar hans filmskapande.

<p>Syftet med min analys är att se via en neoformalistisk stilanalys vilka grepp som filmen Sin City har hämtat från film noir. Jag ser även via intertextuella kopplingar vad Sin City har hämtat från serietidningen som filmen baseras på. Fokus i analysen ligger dock på fyra grepp som jag anser är de mest klassiska film noirgreppen; Ljussättning, Femme fatale, en mörk värld och protagonisten. Jag kommer bl.a. fram till att Sin Citys använder sig av klassiska film noirstilgrepp men drar dem till det extrema, kanske för att passa in på den serievärld som filmen är länkad till. Filmen använder sig även flitigt av hypermarkerade objekt för att leda in åskådaren på mer estetiska tankebanor.</p>

Studien undersöker det sublima i Stanley Kubricks rymdepos från 1968. Främst behandlas den estetiska dimensionen av begreppet men av stort intresse är också huruvida filmmediet rymmer en mediespecifik sublimitet. Fyra tänkare ligger till grund för förståelsen av begreppet så som det formuleras i den teoretiska inledningen av uppsatsen – Longinos, Edmund Burke, Immanuel Kant samt Jean-François Lyotard och varje tänkare erbjuder en unik förståelse av begreppet. Detta ger ett mångfacetterat begrepp som kommer att prägla det metodologiska förfarandet. De olika teoretiska uppfattningarna av begreppet låter sig delas in i en dikotomi om implicit respektive explicit sublimitet, och denna uppdelning ligger sedermera till grund för uppsatsens disposition: I det första analyskapitlet behandlas filmens övergripande struktur. Utifrån neoformalismens begrepp om fabel och sujett, proairetisk och hermeneutisk linje belyses filmens episodiska uppbyggnad och kausalitetens betydelse för det sublima, hur det sublima kommer till uttryck i relationen mellan händelser och representationen av dessa händelser. I analysens andra del fokuseras den explicita sublimiteten och det sublima som rumslig tilldragelse. I analysens tredje del behandlas det sublima som frambragt genom implicita medel, den utomrumsliga sublimiteten och de temporala implikationer som följer av denna. Ur filmvetenskaplig kanon beaktas i uppsatsen dessutom Gilles Deleuze och Jean Epsteins filmiska filosofier varpå det blir tydligt att dessa rymmer sublima implikationer. Rörelsebilden och tidsbilden borgar för olika slags sublimiteter och nytt ljus faller över fotogeniet då det problematiseras utifrån Kants tankar om smakomdömet.

Syftet med min analys är att se via en neoformalistisk stilanalys vilka grepp som filmen Sin City har hämtat från film noir. Jag ser även via intertextuella kopplingar vad Sin City har hämtat från serietidningen som filmen baseras på. Fokus i analysen ligger dock på fyra grepp som jag anser är de mest klassiska film noirgreppen; Ljussättning, Femme fatale, en mörk värld och protagonisten. Jag kommer bl.a. fram till att Sin Citys använder sig av klassiska film noirstilgrepp men drar dem till det extrema, kanske för att passa in på den serievärld som filmen är länkad till. Filmen använder sig även flitigt av hypermarkerade objekt för att leda in åskådaren på mer estetiska tankebanor.

This thesis delves into film music and how it can be used to shape and influence the viewer on different levels, as well as how the music in itself portrays a character. A qualitative textual analysis was used in order to get an answer to these questions. The object of study for this analysis was Studio Ghibli’s film Spirited Away, and the characters that were analyzed were Chihiro, No Face and Yubaba. Multimodality was one of the main theories used, since it was the most fitting for the subject of analyzing characters on a deeper level. It was used to make meaning of signs with personal and cultural references as a guide later on for the material that had been collected. Neoformalism was the main method for this analysis. Leitmotif or returning instruments are used to either indicate a character’s presence like No Face or Yubaba, or the character's emotion or motivation, like Chihiro’s leitmotif when she is reminded of the real world. The music was used to create a narrative with Chihiro and No Face, while the music for Yubaba was mostly to create a sense of emotion. The changes in Chihiro and No Face leitmotifs that can be heard throughout the movie, indicates character development. Yubaba’s music doesn’t change and is used more to settle an emotional impact when she’s shown. Silence was also heavily used, mostly in relation to Chihiro. Sudden changes from an abundance of music to silence to create an eerie feeling around elements that scare Chihiro is the most used, but also the loss of leitmotif for No Face to show change. The music is also used to highlight the difference between the real world and the spirit world, the real world has western influenced style of music while the spirit world has an eastern influenced style of music. This is also reflected in the characters, with No Face having Japanese bells to show he’s a spirit, while Chihiro and Yubaba having more western sounding music to show they do not belong there. / Detta examensarbete fördjupar sig i filmmusik och hur den kan användas för att forma och påverka tittaren på olika nivåer, samt hur musiken i sig porträtterar en karaktär. En kvalitativ textanalys användes för att få svar på dessa frågor. Studieobjektet för denna analys var Studio Ghiblis film Spirited Away, och karaktärerna som analyserades var Chihiro, No Face och Yubaba. Multimodalitet var en av de huvudsakliga teorierna som användes, eftersom det var den mest passande för ämnet att analysera karaktärer på en djupare nivå. Den användes för att skapa betydelse av signs med personliga och kulturella referenser som en vägledning senare för det material som hade samlats in. Neoformalism var huvudmetoden för denna analys. Leitmotiv eller återkommande instrument används för att antingen indikera en karaktärs närvaro som No Face eller Yubaba, eller karaktärens känslor eller motivation, som Chihiros ledmotiv när hon påminns om den verkliga världen. Musiken användes för att skapa ett narrativ med Chihiro och No Face, medan musiken till Yubaba mest var för att skapa en emotionell koppling till tittaren. Förändringarna i ledmotiven Chihiro och No Face som kan höras genom hela filmen, indikerar karaktärsutveckling. Yubabas musik förändras inte och används mer för att lösa en känslomässig påverkan när hon visas. Tystnad användes också flitigt, mest i förhållande till Chihiro. Plötsliga förändringar från ett överflöd av musik till tystnad för att skapa en kuslig känsla kring element som skrämmer Chihiro är den mest använda, men också förlusten av ledmotiv för No Face för att visa förändring. Musiken används också för att belysa skillnaden mellan den verkliga världen och andevärlden, den verkliga världen har västerländsk influerad musikstil medan andevärlden har en österländsk musikstil. Detta återspeglas också i karaktärerna, där No Face har japanska klockor för att visa att han är en ande, medan Chihiro och Yubaba har mer västerländskt klingande musik för att visa att de inte hör hemma där.