Syftet med denna uppsats är att analysera filmen Waking Life (Richard Linklater, 2001) utifrån David Bordwells narratologiska perceptionsteorier för att tydliggöra filmens narrativa konstruktion på ett kognitivt plan. På senare år har det kommit allt fler filmer som utmanar åskådaren med ett experimentellt berättelseformat. Waking Life tillhör den gruppen men lämnar också extra rum för åskådarens egna tolkningar. Genom ett fokus på filmens protagonist och dennes öde så riktar uppsatsens näranalys in sig på filmens underliggande berättelse, som i filmen döljer sig och samtidigt blandas med filmens filosofiskt inriktade innehåll. Näranalysen anknyter ständigt till Bordwells teorier som också visar sig vara väl användbara för en grundläggande linjär analys, men uppmärksammar samtidigt vissa av teorins brister. Sammanfattningsvis förtydligar uppsatsen detta genom att peka på vikten av åskådarens medvetenhet om vem eller vilka det är som egentligen berättar en film. Här är Waking Life med sitt experimentella narrativa upplägg och känslan av ett högst personligt berättande ett passande exempel.

The purpose of this essay is to study two film adaptations of the original Planet of the Apes novel and see what kind of relationship the two adaptations have with each other. The main question is if the secondary film adaptation is restricted by the primary and if the relationships between these two are as two separate adaptations or as a remake of an adaptation. What the results of the study show is that the secondary adaptation can not be seen as a remake even though it gets some of its inspiration from both the original story as well as the primary adaptation. The secondary adaptation is, however, restricted in what it can adapt due to the primary adaptation having the first pick, at least if the secondary adaptation wishes to be a whole new adaptation and not a remake of the primary. The study shows also that the fidelity in the secondary adaptation is not necessarily to either the original or the primary but to the knowledge the audience has about the Planet of the Apes universe which they have gathered from all of the important versions of the story. The essay also states that there is yet much to learn about the relationship between secondary and primary film adaptations which means that the field is still in need of exploration.

Uppsatsens syfte ligger i att undersöka huruvida filmteoretikern David Bordwells två inflytelserika berättarmodeller från 1980-talet fortfarande återfinns inom samtida filmproduktion. Jag fördjupar mig i det klassiska- respektive konstfilmsberättandet och jämför vidare de typiska elementen från de två berättarmodellerna med formatet slow cinema. I definitionen av slow cinema utgår jag ifrån filmvetaren Matthew Flanagans utredning av vad formatet innebär samt de tre byggstenarna han anser vara mest väsentliga. Dessa är långa tagningar, en ickeberättande struktur och skildringar av realistiska, vardagliga skeenden. Med en utgångspunkt i detta utför jag en närläsning av Alfonso Cuaróns film Gravity (2013). Analysen fokuserar på hur element från slow cinema kan adapteras till en mer kommersiellt accepterad film med ett klassiskt berättande. Gravity visar sig exemplifiera dels Cuaróns personliga stil men även ett samspel av element från de två berättarmodellerna, och slow cinema. Avslutningsvis förs en diskussion där jag jämför analysens resultat dels med tidigare forskning samt ett antal andra filmexempel. Slutsatsen blir således att konstnärlig auktoritet och filmisk kvalitet likväl kan uppstå inom kommersiella modeller som konstnärliga sådana. Dagens filmklimat och dess vidare utveckling kan gynnas av en uppluckring av de föråldrade konventioner som Bordwells berättarmodeller innebär. Istället skall filmskapare fritt kunna röra sig mellan olika stilar, tillvägagångsätt och berättande, likt Cuaróns förkroppsligade kamera.

<p>Syftet med denna uppsats är att jämföra ett av Ozus tidigare verk stumfilmen A STORY OF FLOATING WEEDS (1934) med ett senare, färg- och ljudfilmen FLOATING WEEDS (1959). Hur skiljer sig dessa åt stilistiskt, vad förenar dem, vad följer t ex av närvaron av färg och ljud i den senare och avsaknaden av desamma i den tidigare filmen.</p><p>Analysen utgår från ett neoformalistiskt perspektiv och i en teoretisk genomgång redogörs för denna inriktnings begreppsapparat. Centrala begrepp häri är t ex främmandegörning, d v s av-naturaliseringen av den vardagliga perceptionen, stil, definierat som innefattande allt i verket, stilgrepp – det enskilda uttrycket isolerat, fabel, sujett, greppets funktion och bakomliggande motiv samt idén om den parametriska formen – verket som strukturerat efter en stilmässig dominant överordnad berättelsen.</p><p>Uppsatsen inkluderar även ett inledande kapitel vari tidigare forskning kring regissören redogörs för. Donald Richie är här en centralgestalt och uppsatsen pekar på den konflikt som kan skönjas mellan Richies traditionella budskapsorienterade perspektiv och neoformalismen.</p><p>Vidare diskuteras regissörens egensinniga stil och uppmärksamhet ägnas aspekter som t ex den lågt placerade kameran, rummet som ordnat kring 360 grader, det estetiskt motiverade rummet, mellan-liggande rum, hypermarkerade objekt, sujikai, rumsliga ankare, grafisk gestaltning och pillow-shots. Även budskapsorienterade tolkningar som återkommer i diskursen kring regissören ges utrymme, som idén om Mono no Aware, förnimmelsen om alltings förgänglighet och Mu, tomhet som närvaro.</p><p>I analysdelen studeras sedan olika sekvenser i båda verken utifrån dessa stilistiska aspekter. Slutsatsen blir att även om nya teknologier såsom färg och ljud ger upphov till nya grepp så ordnas dessa nya grepp i någon mån in i den befintliga logiken – in i dominanten. Den tydligaste skillnaden mellan verken utöver dessa tillkomna stilistiska aspekter finns i sujetten som antar en än mer episodisk struktur i den senare filmen.</p>

Syftet med denna uppsats är att jämföra ett av Ozus tidigare verk stumfilmen A STORY OF FLOATING WEEDS (1934) med ett senare, färg- och ljudfilmen FLOATING WEEDS (1959). Hur skiljer sig dessa åt stilistiskt, vad förenar dem, vad följer t ex av närvaron av färg och ljud i den senare och avsaknaden av desamma i den tidigare filmen. Analysen utgår från ett neoformalistiskt perspektiv och i en teoretisk genomgång redogörs för denna inriktnings begreppsapparat. Centrala begrepp häri är t ex främmandegörning, d v s av-naturaliseringen av den vardagliga perceptionen, stil, definierat som innefattande allt i verket, stilgrepp – det enskilda uttrycket isolerat, fabel, sujett, greppets funktion och bakomliggande motiv samt idén om den parametriska formen – verket som strukturerat efter en stilmässig dominant överordnad berättelsen. Uppsatsen inkluderar även ett inledande kapitel vari tidigare forskning kring regissören redogörs för. Donald Richie är här en centralgestalt och uppsatsen pekar på den konflikt som kan skönjas mellan Richies traditionella budskapsorienterade perspektiv och neoformalismen. Vidare diskuteras regissörens egensinniga stil och uppmärksamhet ägnas aspekter som t ex den lågt placerade kameran, rummet som ordnat kring 360 grader, det estetiskt motiverade rummet, mellan-liggande rum, hypermarkerade objekt, sujikai, rumsliga ankare, grafisk gestaltning och pillow-shots. Även budskapsorienterade tolkningar som återkommer i diskursen kring regissören ges utrymme, som idén om Mono no Aware, förnimmelsen om alltings förgänglighet och Mu, tomhet som närvaro. I analysdelen studeras sedan olika sekvenser i båda verken utifrån dessa stilistiska aspekter. Slutsatsen blir att även om nya teknologier såsom färg och ljud ger upphov till nya grepp så ordnas dessa nya grepp i någon mån in i den befintliga logiken – in i dominanten. Den tydligaste skillnaden mellan verken utöver dessa tillkomna stilistiska aspekter finns i sujetten som antar en än mer episodisk struktur i den senare filmen.

Följande undersökning behandlar uppbyggnaden av en CV-film med utgångspunkt isociologen Erving Goffmans teori om identitet och självrepresentation samtfilmteoretikern David Bordwells teori om narratologi. Goffmans teori har använts föratt ta reda på vad som ska framställas i filmen medan Bordwells teori applicerats påfrågan om hur filmen ska framställas. Inom det teoretiska ramverket finns även StuartHalls teori om representation för att kunna belysa teorierna av Goffman och Bordwellutifrån ett gemensamt perspektiv. Fokusgruppmetoden har använts för att kvalitativtsamla information om vad en CV-film bör kommunicera till skillnad från ett skriftligtCV. Samt hur den bör utformas för att vara så användbar som möjligt.Resultatet visade att filmen inte bör vara längre än 2-3 minuter för att behållapublikens intresse. Vidare utmärkte sig kopplingen mellan platser, personliga sakeroch personen som framställs. Vems film det är och dennes egenskaper måste framgåtydligt, annars förlorar filmen sitt syfte. Undersökningen visade också på olika sätthur detta kan uppnås, exempelvis genom textning i filmen och ett väl föreberettmanus. En ny genre kan inte påstås ha uppkommit men däremot en början till ett nyttformspråk och definitivt något som kan utforskas vidare.