Submitted by Renata Lopes (renatasil82@gmail.com) on 2016-01-28T11:22:43Z No. of bitstreams: 1 tiagoalvesdemoraessarmento.pdf: 2832872 bytes, checksum: 2d1abd6cf6181b3c30de5468409bd60d (MD5) / Approved for entry into archive by Adriana Oliveira (adriana.oliveira@ufjf.edu.br) on 2016-01-28T14:25:06Z (GMT) No. of bitstreams: 1 tiagoalvesdemoraessarmento.pdf: 2832872 bytes, checksum: 2d1abd6cf6181b3c30de5468409bd60d (MD5) / Made available in DSpace on 2016-01-28T14:25:06Z (GMT). No. of bitstreams: 1 tiagoalvesdemoraessarmento.pdf: 2832872 bytes, checksum: 2d1abd6cf6181b3c30de5468409bd60d (MD5) Previous issue date: 2014-02-13 / Esta dissertação visa ampliar a discussão que envolve o tema do unheimlich – tal como proposto por Sigmund Freud em 1919 – e o cinema de super-heróis, classificados dentro das normas da narrativa clássica, tal como os blockbusters hollywoodianos. Ao fazermos um passeio pela teoria freudiana que resultou neste artigo – e a subsequente, onde o psicanalista amplia alguns conceitos ali introduzidos –, podemos lançar luz a uma direção que não tem sido explorada nos trabalhos dos temas: a de que o unheimlich não está vinculado apenas ao que é estranho ou assustador, e sim ao retorno do recalcado, lugar onde fantasias e desejos proliferam. Auxiliados pelas normas e características da narrativa clássica, podemos analisar, sob esta perspectiva, cenas de dois filmes do Batman, que atuam como exemplos desses elementos recalcados passíveis de retorno ao consciente do espectador. / This paper aims to broaden the discussion about the unheimlich (the uncanny) – as proposed in 1919 by Sigmund Freud – and the superhero movie genre, classified within the norms of classical narration, such as Hollywood blockbusters. As we walk throughout the Freudian theory in which his article results – and its following concepts, later published –, we may be able to follow a direction that has not been well explored before: the idea that the unheimlich is not just what is attached to what is scary and horrific, but also to the return of what is repressed, where fantasies and desires blossom. As we explore the norms and concepts of classical narration to help us in our journey, we will be able to analyze this perspective in two Batman movies, which are examples of how these repressed ideas may return to the spectator’s conscience.

Uppsatsens syfte ligger i att undersöka huruvida filmteoretikern David Bordwells två inflytelserika berättarmodeller från 1980-talet fortfarande återfinns inom samtida filmproduktion. Jag fördjupar mig i det klassiska- respektive konstfilmsberättandet och jämför vidare de typiska elementen från de två berättarmodellerna med formatet slow cinema. I definitionen av slow cinema utgår jag ifrån filmvetaren Matthew Flanagans utredning av vad formatet innebär samt de tre byggstenarna han anser vara mest väsentliga. Dessa är långa tagningar, en ickeberättande struktur och skildringar av realistiska, vardagliga skeenden. Med en utgångspunkt i detta utför jag en närläsning av Alfonso Cuaróns film Gravity (2013). Analysen fokuserar på hur element från slow cinema kan adapteras till en mer kommersiellt accepterad film med ett klassiskt berättande. Gravity visar sig exemplifiera dels Cuaróns personliga stil men även ett samspel av element från de två berättarmodellerna, och slow cinema. Avslutningsvis förs en diskussion där jag jämför analysens resultat dels med tidigare forskning samt ett antal andra filmexempel. Slutsatsen blir således att konstnärlig auktoritet och filmisk kvalitet likväl kan uppstå inom kommersiella modeller som konstnärliga sådana. Dagens filmklimat och dess vidare utveckling kan gynnas av en uppluckring av de föråldrade konventioner som Bordwells berättarmodeller innebär. Istället skall filmskapare fritt kunna röra sig mellan olika stilar, tillvägagångsätt och berättande, likt Cuaróns förkroppsligade kamera.