I uppsatsen analyseras representationen av romsk etnicitet i de amerikanska filmerna Dracula (1931, Browning), Thinner (1996, Holland), Drag Me To Hell (2009, Raimi), Draculas Son (1943, Siodmak) och Varulven (1941, Waggner) samt afroamerikansk etnicitet i Night of the Living Dead (1968, Romero), De Fördömdas Drottning (2002, Rymer), Draculas Son och Svart Mystik (1943, Tourneur). Syftet med uppsatsen är att blottlägga representationen av icke-amerikanska etniciteter genom analys av handling och bildspråk, samt jämföra framställningen med respresentationen av de amerikanska karaktärerna i valda filmer. Målet var att undersöka och kritiskt granska stereotypa bilder. Metoden vilar på en personlig, hermeneutisk tolkning av forskningsobjekten där den egna upplevelsen av filmerna står i centrum. Jag har även använt mig av intersektionalitet för att täcka alla identitetsskapande aspekter så som genus, etnicitet, religion, sexualitet med mera. Forskningen är av kritisk sort och influerad av Frankfurterskolans kritiska tankegångar där man anser att åskådaren blir påverkad av filmens ideologi. Den sista metoden är diskursanalysen inom vilken man anser att språket är bärare av ideologi och för att förstå samt genomskåda verket måste man blottlägga denna. Slutsatsen jag har dragit är att romska karaktärer inte porträtteras mångsidigt eller rättvist. Enligt de flesta filmerna är de en utstött grupp som inte fungerar i det amerikanska samhället. Deras påstådda kunskaper i svart magi gör dem till protagonistens ärkefiende. Representationerna utstrålar rädsla och hat. Den vita huvudpersonen står för normen och publiken nekas identifikation med någon annan grupp. De afroamerikanska karaktärerna är däremot inte lika ensidiga – två av filmerna har en negativ och stereotyp syn på gruppen medan Night of the Living Dead har en afroamerikansk protagonist. Man kan även se att gruppen inte anklagas för att vara fiender lika ofta som romska karaktärer.

<p>Syftet med studien är att undersöka hur två verklighetsbaserade Hollywoodfilmer, Pearl Harbor och World Trade Center, framställer det amerikanska folket samt dess fiender när landet blir attackerat.</p><p>Vår studie är baserad på en kvalitativ kritisk diskursanalys förankrad i hermeneutiken, Vi väljer ut två filmer som vi sedan granskar och analyserar.</p><p>Analysen visar att trots filmerna skiljer sig i handling och när de utspelar sig, så har de många gemensamma faktorer. Det framstår som att USA blir oskyldigt attackerat eftersom det inte redogjorts i filmerna några bakomliggande faktorer till vad som hänt. </p><p>Genom symboler, handlingar, musik och tal speglas en påtaglig amerikansk patriotism i båda filmerna, det amerikanska folket framställs som hjältar, både uniformsbeklädda och privatpersoner. Fienden är en anonym makt som publiken aldrig får chans att identifiera sig med och framställs som hjärtlös och kall genom musik, färger och bildberättande.</p>

Syftet med studien är att undersöka hur två verklighetsbaserade Hollywoodfilmer, Pearl Harbor och World Trade Center, framställer det amerikanska folket samt dess fiender när landet blir attackerat. Vår studie är baserad på en kvalitativ kritisk diskursanalys förankrad i hermeneutiken, Vi väljer ut två filmer som vi sedan granskar och analyserar. Analysen visar att trots filmerna skiljer sig i handling och när de utspelar sig, så har de många gemensamma faktorer. Det framstår som att USA blir oskyldigt attackerat eftersom det inte redogjorts i filmerna några bakomliggande faktorer till vad som hänt. Genom symboler, handlingar, musik och tal speglas en påtaglig amerikansk patriotism i båda filmerna, det amerikanska folket framställs som hjältar, både uniformsbeklädda och privatpersoner. Fienden är en anonym makt som publiken aldrig får chans att identifiera sig med och framställs som hjärtlös och kall genom musik, färger och bildberättande.

Uppsatsen granskar om det finns specifika narrativa mönster för hur antagonister dör i samtida amerikansk film med den klassiska berättarstilen eller den s.k. postklassiska berättarstilen (dvs. Hollywoodfilm). Uppsatsen kommer också att granska om det finns ett samband mellan hur antagonister dör och varför i förhållande till vem de är och vilka gärningar de gjort. Vidare försöker uppsatsen besvara andra frågeställningar som; Hur ställer sig filmens protagonist och publik till antagonistens dödsmoment? När är det passande för en protagonist att döda en antagonist? Har det betydelse för vilken typ av antagonist som dör på ett visst sätt?

<p>Uppsatsen granskar om det finns specifika narrativa mönster för hur antagonister dör i samtida amerikansk film med den klassiska berättarstilen eller den s.k. postklassiska berättarstilen (dvs. Hollywoodfilm). Uppsatsen kommer också att granska om det finns ett</p><p>samband mellan hur antagonister dör och varför i förhållande till vem de är och vilka gärningar de gjort. Vidare försöker uppsatsen besvara andra frågeställningar som; Hur ställer sig filmens protagonist och publik till antagonistens dödsmoment? När är det passande för en protagonist att döda en antagonist? Har det betydelse för vilken typ av antagonist som dör på ett visst sätt?</p>

Der Beitrag untersucht zwei Versionen des Hollywood-Actionfilms 'I Am Legend' (2007). In einem kritischen Vergleich werden unterschiedliche ideologische Standpunkte der beiden Fassungen herausgearbeitet und die politische Schlagseite der hegemonialen Kinoversion, unter Bezugnahme auf das Propagandamodell, durch Marktzwänge und Profitstrategien erklärt, die eine konservative und systemtreue Ausrichtung privilegieren. Testvorführungen treten als konkrete Vermittlungsinstanz hervor, die Anleitung dazu gibt, wie ästhetische Form an finanzielle Erwägungen angepasst werden kann. Das Resultat, so der Beitrag, stärkt dann eine bestehende Hegemonie weiter. Auf diese Weise wird das von Herman und Chomsky entwickelte Propagandamodell am konkreten Beispiel operationalisiert.

Uppsatsens syfte ligger i att undersöka huruvida filmteoretikern David Bordwells två inflytelserika berättarmodeller från 1980-talet fortfarande återfinns inom samtida filmproduktion. Jag fördjupar mig i det klassiska- respektive konstfilmsberättandet och jämför vidare de typiska elementen från de två berättarmodellerna med formatet slow cinema. I definitionen av slow cinema utgår jag ifrån filmvetaren Matthew Flanagans utredning av vad formatet innebär samt de tre byggstenarna han anser vara mest väsentliga. Dessa är långa tagningar, en ickeberättande struktur och skildringar av realistiska, vardagliga skeenden. Med en utgångspunkt i detta utför jag en närläsning av Alfonso Cuaróns film Gravity (2013). Analysen fokuserar på hur element från slow cinema kan adapteras till en mer kommersiellt accepterad film med ett klassiskt berättande. Gravity visar sig exemplifiera dels Cuaróns personliga stil men även ett samspel av element från de två berättarmodellerna, och slow cinema. Avslutningsvis förs en diskussion där jag jämför analysens resultat dels med tidigare forskning samt ett antal andra filmexempel. Slutsatsen blir således att konstnärlig auktoritet och filmisk kvalitet likväl kan uppstå inom kommersiella modeller som konstnärliga sådana. Dagens filmklimat och dess vidare utveckling kan gynnas av en uppluckring av de föråldrade konventioner som Bordwells berättarmodeller innebär. Istället skall filmskapare fritt kunna röra sig mellan olika stilar, tillvägagångsätt och berättande, likt Cuaróns förkroppsligade kamera.