Bakgrund: Centralisering av sjukvård har bidragit till färre antal akutmottagningar. Antalet ambulanstransporter har blivit fler och avstånden till sjukhus längre, vilket ställer höga krav på ambulanspersonalens kompetens. I glesbygd ställs ambulanspersonalen ofta inför utmaningar då för få resurser finns att tillgå. Syfte: att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att prehospitalt vårda patienter med kritiska tillstånd i glesbygd. Metod: Nio legitimerade sjuksköterskor som arbetade på två olika ambulansstationer belägna i glesbygd i Norra Sverige intervjuades med semistrukturerade intervjuer. Den transkriberade texten analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen av intervjuerna resulterade i fem kategorier: Att långa avstånd förlänger vårdtiden, Att bristande resurser försvårar omhändertagandet, Att känna sig ensam och otillräcklig, Att trygghet i teamet stärker omvårdnaden av patienten, Att utbildning och utveckling bidrar till ökad trygghet. Sjuksköterskorna i ambulans i glesbygdstudien upplevde att det var påfrestande att stå ensam med stora och för patienten livsavgörande beslut. De upplevde att arbetet krävde mycket av dem som sjuksköterskor då de fick vårda patienter med kritiska tillstånd under en lång tid på grund av långa avstånd och samtidigt hade för få resurser att tillgå. Vidare upplevdes arbetet som utmanande och deltagarna beskrev att de alltid försökte lösa situationerna efter de förutsättningar som fanns. Ett väl fungerande samarbete med kollegor beskrevs vara viktigt. Sjuksköterskorna beskrev även att det var viktigt att ha en bred kompetens inom akutsjukvård. Slutsats: Prehospital vård i glesbygd och omhändertagande av patienter med kritiska tillstånd är utmanande. Sjuksköterskor bör besitta bred kompetens och utbildning inom akutsjukvård kan främja omvårdnaden i komplexa situationer. Utvecklingsområden har identifierats under studiens process och ytterligare forskning inom området är önskvärt för vidare kliniska implikationer.