<p>Syftet med denna uppsats är att studera rumsligheten i två musikalfilmer, My fair lady (Cukor, 1964) och Moulin Rouge (Luhrmann, 2001), och undersöka huruvida den rumsliga estetiken har någon funktion för filmerna i deras egenskap av just musikaler. Analysen är uppbyggd främst kring Richard Dyers teori om musikalfilm som förmedlare av utopiska värden genom bland annat dess komposition som förmedlar glädje och energi, men också kring delar av Rick Altmans musikalgenreteori, Jacques Aumonts bok The Image som behandlar bildens rumsliga aspekter samt dessutom antaganden om ljudets betydelse i formandet av filmens rum, från texter av Michel Chion och Claudia Gorbman. Studien är begränsad till endast de nämnda två filmerna, uppsatsen gör inte anspråk på att visa varken något generaliserande mönster för musikaler i allmänhet eller någon historisk utveckling. Däremot görs en jämförelse mellan de två analysobjekten. Några nyckelbegrepp i analyserna är glädjekomposition, expansionsmotivet, kulturellt rum, haptiskt seende, plasticitet och utopisk representation. Uppsatsens huvuddiskussion behandlar genom dessa begrepp huruvida filmernas rumsliga utformning kan sägas förmedla utopiska lösningar till åskådaren på de problem som finns i det verkliga samhället. Detta kan göras på både en representerande nivå och en icke-representerande, där bildernas grundläggande element står som förmedlande tecken. Båda filmerna visar sig förmedla utopisk känsla på den sistnämnda nivån, medan My fair lady också gör det på den rent representerande nivån. Moulin Rouge visar däremot ett filmiskt rum som innehåller lika svåröverkomliga problem som verkligheten.</p>

Syftet med denna uppsats är att studera rumsligheten i två musikalfilmer, My fair lady (Cukor, 1964) och Moulin Rouge (Luhrmann, 2001), och undersöka huruvida den rumsliga estetiken har någon funktion för filmerna i deras egenskap av just musikaler. Analysen är uppbyggd främst kring Richard Dyers teori om musikalfilm som förmedlare av utopiska värden genom bland annat dess komposition som förmedlar glädje och energi, men också kring delar av Rick Altmans musikalgenreteori, Jacques Aumonts bok The Image som behandlar bildens rumsliga aspekter samt dessutom antaganden om ljudets betydelse i formandet av filmens rum, från texter av Michel Chion och Claudia Gorbman. Studien är begränsad till endast de nämnda två filmerna, uppsatsen gör inte anspråk på att visa varken något generaliserande mönster för musikaler i allmänhet eller någon historisk utveckling. Däremot görs en jämförelse mellan de två analysobjekten. Några nyckelbegrepp i analyserna är glädjekomposition, expansionsmotivet, kulturellt rum, haptiskt seende, plasticitet och utopisk representation. Uppsatsens huvuddiskussion behandlar genom dessa begrepp huruvida filmernas rumsliga utformning kan sägas förmedla utopiska lösningar till åskådaren på de problem som finns i det verkliga samhället. Detta kan göras på både en representerande nivå och en icke-representerande, där bildernas grundläggande element står som förmedlande tecken. Båda filmerna visar sig förmedla utopisk känsla på den sistnämnda nivån, medan My fair lady också gör det på den rent representerande nivån. Moulin Rouge visar däremot ett filmiskt rum som innehåller lika svåröverkomliga problem som verkligheten.