This diploma thesis focuses on the sociolinguistic analysis of the language of female characters in a play, musical and film. The theoretical part summarizes sociolinguistic literature and it also scrutinizes the current findings of the influence of gender, social class and identity on language. These concepts are discussed both from linguistic and sociological point of view. The practical part is aimed at the analysis of woman's language in George Bernard Shaw's Pygmalion and its two adaptations, the musical My Fair Lady and the film Pretty Woman. It deals with the change of the main characters that become representatives of upper social class. The change is discussed diachronically in terms of language, especially pronunciation, lexis, grammar and style, but also in terms of identity and social class.

<p>Syftet med denna uppsats är att studera rumsligheten i två musikalfilmer, My fair lady (Cukor, 1964) och Moulin Rouge (Luhrmann, 2001), och undersöka huruvida den rumsliga estetiken har någon funktion för filmerna i deras egenskap av just musikaler. Analysen är uppbyggd främst kring Richard Dyers teori om musikalfilm som förmedlare av utopiska värden genom bland annat dess komposition som förmedlar glädje och energi, men också kring delar av Rick Altmans musikalgenreteori, Jacques Aumonts bok The Image som behandlar bildens rumsliga aspekter samt dessutom antaganden om ljudets betydelse i formandet av filmens rum, från texter av Michel Chion och Claudia Gorbman. Studien är begränsad till endast de nämnda två filmerna, uppsatsen gör inte anspråk på att visa varken något generaliserande mönster för musikaler i allmänhet eller någon historisk utveckling. Däremot görs en jämförelse mellan de två analysobjekten. Några nyckelbegrepp i analyserna är glädjekomposition, expansionsmotivet, kulturellt rum, haptiskt seende, plasticitet och utopisk representation. Uppsatsens huvuddiskussion behandlar genom dessa begrepp huruvida filmernas rumsliga utformning kan sägas förmedla utopiska lösningar till åskådaren på de problem som finns i det verkliga samhället. Detta kan göras på både en representerande nivå och en icke-representerande, där bildernas grundläggande element står som förmedlande tecken. Båda filmerna visar sig förmedla utopisk känsla på den sistnämnda nivån, medan My fair lady också gör det på den rent representerande nivån. Moulin Rouge visar däremot ett filmiskt rum som innehåller lika svåröverkomliga problem som verkligheten.</p>

Syftet med denna uppsats är att studera rumsligheten i två musikalfilmer, My fair lady (Cukor, 1964) och Moulin Rouge (Luhrmann, 2001), och undersöka huruvida den rumsliga estetiken har någon funktion för filmerna i deras egenskap av just musikaler. Analysen är uppbyggd främst kring Richard Dyers teori om musikalfilm som förmedlare av utopiska värden genom bland annat dess komposition som förmedlar glädje och energi, men också kring delar av Rick Altmans musikalgenreteori, Jacques Aumonts bok The Image som behandlar bildens rumsliga aspekter samt dessutom antaganden om ljudets betydelse i formandet av filmens rum, från texter av Michel Chion och Claudia Gorbman. Studien är begränsad till endast de nämnda två filmerna, uppsatsen gör inte anspråk på att visa varken något generaliserande mönster för musikaler i allmänhet eller någon historisk utveckling. Däremot görs en jämförelse mellan de två analysobjekten. Några nyckelbegrepp i analyserna är glädjekomposition, expansionsmotivet, kulturellt rum, haptiskt seende, plasticitet och utopisk representation. Uppsatsens huvuddiskussion behandlar genom dessa begrepp huruvida filmernas rumsliga utformning kan sägas förmedla utopiska lösningar till åskådaren på de problem som finns i det verkliga samhället. Detta kan göras på både en representerande nivå och en icke-representerande, där bildernas grundläggande element står som förmedlande tecken. Båda filmerna visar sig förmedla utopisk känsla på den sistnämnda nivån, medan My fair lady också gör det på den rent representerande nivån. Moulin Rouge visar däremot ett filmiskt rum som innehåller lika svåröverkomliga problem som verkligheten.

George Bernard Shaw’s Pygmalion (1912) and its musical adaptation, My Fair Lady (1956) offer 20th century’s most famous example of dialect acquisition: the transformation of Eliza Doolittle under the tutelage of Professor Henry Higgins. The opportunity to work on Barksdale Theatre’s production of My Fair Lady (2012), both as the actress playing Eliza Doolittle and as a dialect coach for the production, prompted an analysis of the dialect pedagogy of Henry Higgins. The centenary of Pygmalion is also a prime juncture to document, in contrast or complement to Higgins’ model, contemporary theories and techniques of dialect pedagogy. Chapter one of this thesis explores the ideology of dialect acquisition, addressing the issues of dialect prestige and standard speech. Chapter two examines the rapport between teacher/coach and learner/actor, including a comparison of teacher-centered and learner-centered pedagogies and the influence of expectancy theories on learner growth. Chapter three details the methods of dialect acquisition, addresses language learning theories as applied to dialect learning, and offers practical exercises and techniques. The conclusion outlines areas of future consideration to enhance the dialect acquisition process in the classroom and rehearsal hall.

Während die Verdolmetschung lautsprachlicher Theateraufführungen in die Gebärdensprache in vielen Ländern selbstverständlich und regelmäßig angeboten wird, handelt es sich in Deutschland dabei noch um Einzelerscheinungen. Eine Ausnahme stellt das Hans Otto Theater Potsdam dar, das seit 1996 regelmäßig gedolmetschte Aufführungen anbietet und dabei die Methode des Shadow Interpreting nutzt. Am Beispiel einer gedolmetschten Aufführung von „My Fair Lady“ am Hans Otto Theater werden in dieser Arbeit folgende Aspekte der gebärdensprachlichen Verdolmetschung von Theateraufführungen untersucht: Stückauswahl, Dolmetscheranzahl und Rollenverteilung, Auswahl und Einführung von Namensgebärden der Figuren, Positionierung der Dolmetscher, Rollendarstellung und Rollenwechsel, Übertragung der akustischen Ebene des Aufführungstextes (linguistische und paralinguistische Informationen, Musik, Geräusche), äußere Erscheinung der Dolmetscher, Beleuchtung der Dolmetscher und die Inkorporation der Dolmetscher in die Aufgabe.