Skolinspektionens kvalitetsgranskning av religionskunskapen visar bland annat att undervis-ningen i högre grad måste ske utifrån elevgruppens intresse. Flera elever har negativa för-väntningar kring ämnet, men stort intresse för livsfrågor. En alltför saklig undervisning blir för dem kontraproduktiv. Lärare tenderar å andra sidan, visar granskningen, att undvika reflektiva inslag på grund av oro att hamna i svåra situationer eller på grund av tidsbrist. Samtidigt börjar nu implementeringen av den nya ämnesplanen som fått kritik för att vara alltför faktaorienterad. Detta på bekostnad av den existentiella dimensionen som syftar till att disku-tera livsfrågor och stärka elevernas personliga utveckling, vilket varit en viktig del av relig-ionsundervisningen sedan 1960-talet.Syftet med denna uppsats är därför att i liten skala utvärdera ämnesplanens eventuella konse-kvenser för livsfrågeorienteringen och beskriva dessa. Uppsatsen svarar på frågeställningarna: Har livsfrågeorienteringen fått minskat utrymme i formuleringen av den nya ämnesplanen? Hur arbetar de två religionslärarna som hörs i denna uppsats med livsfrågorna inom ramen för GY11 jämfört med tidigare och hur motiveras eventuella förändringar? Först görs en litteraturstudie där jag beskriver olika författares tolkningar av den nya ämnes-planen utifrån uppsatsens syfte. Här kan nämnas t.ex. Mats Monsen som skrivit en stu-dentuppsats i ämnet, Sven Hartman som skrivit flera artiklar om livsfrågor i religionsunder-visningen samt Ola Björlin. Efter detta intervjuar jag två lärare. Undersökningen är kvalitativ och intresserar sig för huruvida de två lärarna arbetar annorlunda med livsfrågor i och med GY11.Litteraturstudien visar att livsfrågorna tappat mark jämfört med tidigare kursplaner. Intervju-erna visar att lärarna ser styrdokumenten som något som ska tolkas och fyllas med innehåll. Livsfrågorna kan motiveras ur flera formuleringar, framförallt finner man stöd för dem i nya begrepp som identitet och religion och vetenskap, men också i etiken. Dessutom tolkar lärarna in den existentiella dimensionen i kunskapskraven och då framför allt de högre betygskriteri-erna.Livsfrågornas status ser ut att ha minskat när ämnesplanen analyseras för sig själv. När den tolkas av de två lärarna jag intervjuat blir resultatet annorlunda. Det visar sig dock att livsfrå-gorna i stor utsträckning ses som en konsekvens av undervisningen och inte som utgångs-punkt, vilket skolinspektionen efterfrågade. Denna ambition har funnits länge och formule-ringen av den nya ämnesplanens kunskapskrav är ett exempel på hur vi kommer längre ifrån det målet.

Hösten 2010 presenterades Skolverkets nya ämnesplan för religionskunskap i gymnasieskolan. Det såg där ut som om de existentiellt reflekterande inslagen hade tonats ned, och de kunskapsorienterande inslagen getts större utrymme. Det här påpekades i den efterföljande debatten, men förnekades av författarna till ämnesplanen. Förändringen förstås mot bakgrund av att religionskunskap i Sverige traditionellt förts utifrånbåde ett existentiellt reflekterande och ett kunskapsorienterande perspektiv. Detta arbete har som syfte att tolka vad styrdokumenten för Gymnasieskola 2011 säger om existentiell reflektion i ämnet religionskunskap. Arbetet har två frågeställningar. ”Vilket utrymme ges den existentiella reflektionen i religionskunskapsämnet i Gymnasieskola 2011?” samt ”Hur kan man tolka existentiell reflektion inom ramen för religionskunskap?”. Tolerans, livsfrågepedagogik och personlig utveckling har identifierats som nyckelbegrepp inom religionskunskapsämnet. Genom en begreppsanalys har dessa knutits till existentiell reflektion och kunskapsorientering. Dessa begrepp har sedan använts som markörer för existentiell reflektion och kunskapsorientering, i en hermeneutiskt inspirerad tolkning av för arbetet relevanta skrivningar i skollagen, läroplanen och ämnesplanen. Analysen visar att existentiell reflektion och kunskapsorientering ges ungefär samma utrymme i läroplanen. I ämnesplanen dominerar det kunskapsorienterande perspektivet, och den existentiella reflektionen saknas nästan helt. I den efterföljande diskussionen påpekas vikten av att religionskunskap innefattar både ett existentiellt reflekterande och ett kunskapsorienterande perspektiv. Slutsatsen av arbetet är att lärare i religionskunskap behöver vara uppmärksamma på det existentiellt reflekterande perspektivet, så att det inte försvinner till förmån för ett ensidigt kunskapsorienterande perspektiv. Arbetet pekar också på vikten av att följa upp vad som sker med den existentiella reflektionen nunär den nya ämnesplanen tas i bruk.