Den här uppsatsen ämnar undersöka hur kvinnor kring sekelskiftet 1800-1900 arbetade för att skapa en kvinnoseparatistisk arena samt höja sig själva som politiska aktörer i en manligt dominerad sfär. Uppsatsen ställer frågor om historikerns identitet och ifrågasätter bilden av den neutrala personen som en man. Undersökningen diskuterar framför allt hur tre kvinnliga historiker verkade för att skapa ett rum där de och andra kan agera utanför den manliga blicken och dess norm. Men den svarar även på frågor om hur kvinnorna bemöttes av sin manliga omgivning. Genom att utföra denna undersökning vill författaren bidra till en vidare förståelse av strategier kvinnor använde för att navigera sig genom en samtid som verkat begränsade för dem och hur de aktivt arbetade för att bidra till kvinnohistorien.