Dysfagi är ett vanligt förekommande och mindre uppmärksammat tillstånd som påverkar patientens hälsa och livskvalité. Dysfagi innebär en försämrad ät- och sväljförmåga som kan leda till undernäring, ökad sjuklighet och uttorkning, som i sin tur kan leda till ökad dödlighet. Patienter med sväljsvårigheter har oftast svårt med intag av orala läkemedel som tabletter/kapslar, vilket gör att läkemedel kan behöva manipuleras (krossas/delas) för att underlätta nedsväljningen. Därför är syftet med detta projekt att studera sjuksköterskornas och klinikapotekarnas beskrivning av hur sväljbedömningen, läkemedelshanteringen och uppföljningen går till för patienter med dysfagi. Projektet gjordes genom en kvalitativ intervjustudie med hjälp av en innehållsanalys. Totalt intervjuades sex sjuksköterskor och två klinikapotekare som arbetar inom Region Västmanland år 202. Resultatet presenterades under sex huvudkategorier; “Bedömning av sväljsvårigheter i praktiken”, “Tillvägagångssätt vid läkemedelshantering”, “Källor vid manipulering av läkemedel”, “Teamarbetets betydelse i vården”, “Läkemedelsgenomgångar för patienter med dysfagi” och “Förbättringsförslag”. Resultatet visade att sjuksköterskorna inte utför några djupgående bedömningar av sväljförmågan. Det visade även att majoriteten av sjuksköterskorna hanterade läkemedelsmanipulation på likartat sätt och använde gemensamma informationskällor. En regelbunden uppföljning av patienternas sväljförmåga fanns inte. Klinikapotekarna bidrog till en minskad läkemedelsmanipulering genom att utföra läkemedelsgenomgångar. Slutsatsen som kan dras är att det finns ett behov av fler insatser av vården som skulle kunna optimera läkemedelsbehandlingen till patienter med dysfagi. Detta kan ske genom ett ökat samarbete mellan olika professioner i vården och tydligare rutiner, informationskällor och utbildningar.

I samband med att den äldre populationen blir en större andel av jordens befolkning ökar även sväljningsproblematiken i befolkningen. Dysfagi är ett tillstånd som försvårar både födo- och vätskeintaget, följden av detta är att administreringen av fasta orala läkemedel (tabletter/kapslar) försvåras. Genom läkemedelsmanipulering, det vill säga krossning och delning av tabletter/kapslar kan läkemedelsadministreringen underlättas till dessa patienter. Riskerna med att krossa/dela fasta orala läkemedel kan bland annat ge upphov till irritation i magslemhinnan, obehaglig smak och i värsta fall förstärkt eller utebliven effekt. Syftet med detta fördjupningsprojekt är att få kunskap om olika professioners (läkare, logoped, klinisk farmakolog och klinisk apotekare) erfarenheter kring sväljbedömning, förskrivning och uppföljning av peroral läkemedelsbehandling till patienter med sväljsvårigheter. Denna kvalitativa intervjustudie utformades år 2021 och analyserades med en manifest innehållsanalys, där åtta studiedeltagare rekryterades.   Resultatet visar att bedömning av sväljförmågan kan utföras av läkare och annan inblandad personal men att logopeden anses ha den centrala rollen. Vid förskrivning ser läkarna över läkemedelslistan med avseende på sväljsvårigheter och möjlighet till krossa/dela om det framkommer att patienten har sväljproblematik. För att inhämta information kring krossning/delning och alternativa beredningsformer utgår läkarna från ungefär samma källor och som stöd finns kliniska farmakologer och apotekare. Samtliga nämner att det kan finnas risker med krossa/dela som exempelvis ökad risk för biverkan.  Det framkom även att uppföljningen av läkemedelsbehandlingen till patienter med dysfagi är bristande. Slutsatsen som kan dras är att det finns förbättringspotential kring sväljbedömning, förskrivning och uppföljning av peroral läkemedelsbehandling till patienter med sväljsvårigheter, detta genom exempelvis tillämpning av rutiner, utbildningsinsatser och ett tydligare teamsamarbete.