Syftet med föreliggande systematiska litteraturstudie var att undersöka vilka omvårdnadsåtgärder som var användbara för sjuksköterskan i arbetet med äldre som led av dysfagi. Artiklar i fulltext söktes från högskolan Dalarnas biblioteks databaser och artiklarnas vetenskapliga kvalitet granskades utifrån modifierade mallar efter Forsbergs och Wengströms (2003) samt Willmans, Stoltzs och Bahtsevanis (2006) granskningsmallar. I resultatet framkom vikten av att identifiera och kartlägga äldre som led av dysfagi. Födans konsistens visade sig vara av avgörande betydelse för god sväljning. Individuellt anpassad konsistens samt mentol, kapsaicin och svartpepparolja utgjorde stimuli för sväljningsreflexen, vilka ledde till säkrare sväljning. Munvård var en lämplig omvårdnadsåtgärd då den stimulerade sväljningsreflexen samt minskade risken för aspirationspneumoni. Sjuksköterskans insikter och åtgärder var avgörande för informationen så att den äldre fick ökad kunskap om sin egenvård. Vårdpersonalen behöver mer kunskap om användbara individuella omvårdnadsåtgärder för den äldre med dysfagi.

Bakgrund: I samband med en pågående studie vid Norrlands universitetssjukhus (NUS) har det framkommit att patienter med dysfagi har varit svåra att rekrytera. Upplevelsen är således att färre patienter har dysfagi eller att sjukdomsförloppet är kort. Få nyare studier gällande naturalförloppet av dysfagi i den akuta fasen hos nyinsjuknade strokepatienter finns att tillgå och den forskning som gjorts visar på varierade resultat med olika metoder som utgångspunkt.   Syfte: Studiens syfte var att belysa naturalförloppet under slutenvårdtiden hos akuta strokepatienter med påvisad dysfagi samt bidra med ny data. Metod: Inneliggande patienter på Strokecenter vid NUS rekryterades och följdes upp måndagar, onsdagar och fredagar under två tidsperioder innefattande totalt 8 veckor. Samtliga patienter testades, men endast de med slutgiltig diagnostiserad stroke och patologiskt värde på ett eller flera av bedömningsmaterialen Standarardized Swallowing Assessment (SSA-S), Lipforce 100 (LF100) och Swallowing Capacity Test (SCT) inkluderades. Resterande testade patienter som inte fick diagnosen stroke analyserades som en grupp (TIA och annan diagnos), vars resultat jämfördes med strokegruppen. Slutgiltig studiegrupp innefattade 20 patienter med stroke och 12 patienter med TIA och annan diagnos. Resultat: Kvarstående dysfagi under slutenvårdtiden identifierades hos 10 av 17 (59 %) strokepatienter. Strokepatienter med påvisad dysfagi skrevs ofta ut, utan att normaliserad sväljförmåga konstaterats. En viss spontanförbättring sågs i läppkraft under de tre första mättillfällena. Självupplevda sväljsvårigheter fanns hos 7 av 17 strokepatienter och endast 6 av 17 strokepatienter med dysfagi hade uppmärksammats i vårdplanen. Naturalförloppet i gruppen med TIA och annan diagnos är svår att uttala sig om då patienterna på grund av bortfall inte kunde följas upp till ett andra mättillfälle. Slutsatser: Föreliggande studie ger en indikation på att det inte finns någon direkt antydan på ett kort sjukdomsförlopp hos strokepatienter med dysfagi och att många inte uppmärksammats i vårdplanen. Denna studie är dock för liten för att uttala sig om naturalförloppet och större deltagargrupp behövs för en mer komplett kartläggning.

Dysfagi, sväljsvårigheter, förekommer i alla åldrar och vid en rad olika sjukdomstillstånd och skador. Evidensläget för de olika metoder som används för diagnostik och intervention vid dysfagi är i många fall osäkert. Syftet med denna studie var att ur ett evidensperspektiv granska forskningen med avseende orofaryngeal dysfagi hos vuxna. En omfattande databassökning genomfördes i PubMed mellan april och augusti 2011, begränsad till engelska och svenska studier, med deltagare över 19 år. Sökorden som användes var bland annat dysphagia (43 259 träffar), deglutition disorders (36 278 träffar), intervention, management, assessment, evidence, validity och reliability. Kvaliteten hos de 137 studierna som inkluderades i arbetet granskades av författaren utifrån principerna för evidensbaserad medicin, EBM. Resultaten relaterades till befintliga metoder vid Akademiska sjukhuset, Uppsala. De visade bland annat att de befintliga diagnostiska metoderna inom verksamheten är de som inom forskningen stöds av högst grad av evidens. Studien visade vidare att forskningen inom detta fält i många fall inte har några säkra, entydiga svar. Därmed blir logopedernas kunskap och erfarenhet viktig att ta till vara på, till exempel genom att dokumentera och utvärdera resultat av befintliga metoder. / Dysphagia, swallowing dysfunction, occurs in all ages and at a variety of medical conditions and injuries. The level of evidence supporting the different methods used for diagnostic and intervention of dysphagia is in many cases uncertain. The aim of this study was to review and evaluate the research from an evidence perspective with regard to oropharyngeal dysphagia among adults. An extensive database search was carried out using PubMed between April and August 2011, limited to English and Swedish studies, with participants over 19 years. The search terms included dysphagia (43 259 items), deglutition disorders (36 278 items), intervention, management, assessment, evidence, validity and reliability. The quality of the included studies was assessed by the author, based on the principles of evidence based medicine, EBM. The results were related to the methods used at the University Hospital, Uppsala. They showed that the current diagnostic methods are based on a high level of evidence. Further, the study showed that the research within this field in many cases does not have any definite, unequivocal answers. This makes speech therapists' knowledge and experience essential to take advantage of, for example by documenting and evaluating the results of the current methods.

No description available.

The aim of this study was to review scientific articles to evaluate which nursing treatment are in use to ease problems such as dysphagia, mucositis and xerostomia and its efficiency. The method was a literature review in which the scientific articles where found in the database PubMed. A total of sixteen articles where included, these articles where analyzed based on their quality and contents. The result showed that electrical stimulation and rehabilitation was used against dysphagia, they both had a doubtful effect. Mouth washes was commonly used to reduce mucositis; triclosan mouthwash, benzydamine mouthwash, sacralfate mouth wash, povidone-iodine and salt-sodium mouthwash showed effect. Acupuncture, different mouth care products and lemon candy was used against xerostomia, they all had good effect. The conclusion of this literature review was that there are nursing methods beeing used to improve the nutritional intake in patients with head and neck cancer, however more research is needed to see the effect in every specific subject.

Bakgrund Åldrande medför en ökad risk för att drabbas av dysfagi, och studier som har undersökt prevalensen på svenska vård- och omsorgsboenden har visat en hög dysfagiförekomst även om variationen mellan studierna varit stor. Det har påvisats att omvårdnadspersonalen inte alltid har tillräckligt med kunskap och att äldre med dysfagi utsätts för risker att drabbas av sekundära komplikationer. Syfte  Syftet med föreliggande studie var att kartlägga prevalensen av orofaryngeal dysfagi, samt undersöka om skillnader förekommer avseende kön, ålder och förmåga att ge eget samtycke. Studien syftade även till att undersöka om sväljsvårigheter har uppmärksammats av personalen. Metod Sväljförmågan hos 55 kunder från ett vård- och omsorgsboende undersöktes med hjälp av den svenska översättningen av The Standardized Swallowing Assessment (SSA-S). 19 deltagare ur personalen svarade på en enkät om de deltagande kundernas sväljförmåga. Kompletterande information om måltidsanpassningar inhämtades från personal och listor i köken. Resultat Tecken på sväljsvårigheter uppvisades hos 27 % av kunderna. De som inte kunde ge egna samtycken hade en högre förekomst av sväljsvårigheter. Det förekom ingen prevalensskillnad beroende på kön och ålder. Personalenkäten visade att 27 % av de deltagande kunderna ansågs ha ät- och sväljsvårigheter, men att 53 % av kunderna med sväljsvårigheter enligt SSA-S inte skattades ha svårigheter enligt personalen. Slutsatser Studien visade en indikation på att mer än var fjärde kund på det studerade vård- och omsorgsboendet har nedsatt sväljförmåga och att sväljsvårigheter var vanligare hos dem som behövde samtycke från anhörig eller god man. Personalen förefaller inte alltid uppmärksamma dessa svårigheter.

Stroke drabbar årligen 25 000-30 000 personer i Sverige. För dem som insjuknar i stroke är dysfagi (sväljningssvårigheter) ett vanligt problem. Dysfagi kan bland annat leda till att patienten sväljer fel och blir undernärd och risk för hostattacker, aspiration och pneumoni kan uppstå som följd. Patienter med sväljningssvårigheter efter stroke kan också uppleva oro, rädsla, skam, lidande och orkeslöshet vid matsituationer. Forskning visar också att patienter upplever sig vara beroende av andra vid måltiderna.Syftet med denna studie är att beskriva patients upplevelser vid måltiden samt formulera omvårdnadsåtgärder som kan leda till förbättring i ätandet för patienter som drabbas av dysfagi efter stroke.Metoden är en litteraturstudie. Datasamling är gjord via databaserna CINAHL, PubMed/Medlin, SweMed+, Academic search, Bibliotekets katalog och Libris samt sekundärsökning i artiklarnas referenslistor. Sökorden som användes i olika kombinationer var stroke, dysphagia, nursing, caring, cerebrovascular accident, deglutition disorders och nutrition.Resultatet presenteras i två delar, först en beskrivning av patienters upplevelser i form av fyra teman som handlar om att känna skam, rädsla, social isolering och att bli beroende. Därefter presenteras faktorer som kan leda till förbättring i ätandet för patienterna med dysfagi i form av fem teman som handlar om handlingar. Diskussionen består av fyra delar: risk för undernäring, individualiserad vård, att lyfta fram patientens resurser och betydelsen av god munvård. / <p>Program: Fristående kurs</p><p>Uppsatsnivå: D</p>

Syftet med studien var att göra en litteraturstudie vilken beskriver hur sjuksköterskans omvårdnadsåtgärder förebygger komplikationer vilka kan uppstå vid måltidssituationer för patienter drabbade av dysfagi till följd av stroke. Studien genomfördes som litteraturstudie med beskrivande design, 12 vetenskapliga artiklar granskades och sammanställdes under tre huvudrubriker; Åtgärder för att förebygga aspirationspneumoni, Nutritionsstöd samt Kvalitetsgranskning av artiklar. Resultatet visade att många av sjuksköterskans omvårdnadsåtgärder kunde minska risken att patienter med dysfagi drabbas av aspirationspneumoni. Det framkom en rad olika kompensationsstrategier och åtgärder sjuksköterskan kunde bidra med, bland annat intensiv munhygien samt stimulering av tunga och mun med is eller annat kallt föremål vilket stimulerar sväljreflexen. Andra åtgärder var rätt sittposition och anpassad konsistens på mat och vätska samt kosttillskott. Resultatet i föreliggande studie visade att utbildning inom förebyggande omvårdnadsåtgärder var nödvändiga för att rätt matningsteknik användes och att kostrekommendationer följdes, samt att det fanns ett lämpligt instrument för sjuksköterskans kompetens vid screening av dysfagi. Vidare påvisade resultatet att emotionellt stöd från sjuksköterskan var viktigt vid måltidssituationer. Slutsatsen var att kunskap om sjuksköterskans omvårdnadsåtgärder vid måltidssituationen leder till färre komplikationer hos patienter med dysfagi. / The aim of this study was to conduct a literature review that describes how nurses care measures can help prevent complications that can occur at mealtime situations for patients suffering from dysphagia following stroke. The study was conducted as a literature review with descriptive design, 12 scientific articles were reviewed and summarized under three main headings: Measures to prevent aspiration pneumonia, Nutrition Support and Quality review of articles.The results demonstrate that many of the nurses care strategies decreased the risk of patients with dysphagia experience aspiration pneumonia. It was found a series of compensation strategies and interventions nurses could contribute, including intensive oral hygiene as well as stimulation of the tongue and mouth with ice or other cold objects which stimulate swallowing reflex. Other measures were correct sitting position and custom texture of food and fluid and dietary supplements. The results of the present study indicated that nurse training was necessary for proper feeding technique and the dietary recommendations were followed, it also demonstrated there was a suitable instrument for nursing skills in screening for dysphagia. Furthermore, the result indicated that emotional support from the nurse was important at mealtime situations. The conclusion was that knowledge about nursing care measures in eating habits resulting in fewer complications in patients with dysphagia.

Bakgrund: Dysfagi innebär avvikelser i den normala sväljningsfunktionen och är en vanlig funktionsnedsättning till följd av stroke. Tidigare studier har påvisat att incidensen av dysfagi i det akuta skedet efter stroke är 41-68 %. Kliniskt sett upplevs incidensen ha minskat de senaste tio åren.  Syfte: Syftet med denna studie var därför att (1) undersöka den nuvarande incidensen av orofaryngeal dysfagi hos nyinsjuknade strokepatienter, (2) undersöka hur många av deltagarna som upplever svårigheter att äta och svälja samt bedöms lida av dysfagi enligt vårdpersonal.  Metod: Sextiotre patienter inkluderades i studien, av dessa fick 42,9 % diagnosen stroke. Samtliga deltagare genomgick en dysfagibedömning inom tre dygn efter inskrivning på vårdavdelning. Denna bestod av testerna the Standardized Swallowing Assessment – Svensk översättning (SSA-S) och sväljkapacitetstest (SCT). Deltagare som inte klarade kriterierna i dessa bedömdes lida av orofaryngeal dysfagi.  Resultat: Totalt bedömdes 24 deltagare lida av orofaryngeal dysfagi. I diagnosgruppen stroke var incidensen 48,1 %. Det fanns noteringar om dysfagi i patientjournal hos 20,8 % av deltagarna som enligt testledare bedömdes lida av orofaryngeal dysfagi. Vidare upplevde 29,2 % av samtliga deltagare med orofaryngeal dysfagi samt 30,8 % i diagnosgruppen stroke svårigheter att äta eller svälja.  Slutsatser: Studien indikerar på att incidensen av orofaryngeal dysfagi hos nyinsjuknade strokepatienter inte har minskat i jämförelse med tidigare studier. Däremot tycks det finnas en låg medvetenhet om befintliga ät- och sväljningssvårigheter hos såväl patienter som vårdpersonal. / Background: Dysphagia involves abnormalities in the normal swallowing function, and is a common impairment following stroke. Previous studies have shown that the incidence of dysphagia in the acute phase after stroke is 41-68 %. Clinically interprets that the incidence has declined over the past decade.  Aim: The purpose of this study was to (1) examine the current incidence of oropharyngeal dysphagia in recent-onset stroke patients, (2) investigate how many of the participants who experience difficulty eating and swallowing, and how many is believed to suffer from dysphagia according to healthcare professionals.  Method: Sixty-three patients were enrolled in the study, of whom 42,9 % were diagnosed with stroke. All participants underwent a bedside assessment of swallowing function within three days after enrollment in the nursing ward. The assessment consisted of the Standardized Swallowing Assessment - Swedish translation (SSA-S) and swallowing capacity test (SCT). Participants who did not pass the criteria of these two tests suffered from oropharyngeal dysphagia.  Results: Totally, 24 participants suffered from oropharyngeal dysphagia. The incidence in the stroke group was 48,1 %. There were notes about dysphagia in medical records in 20,8 % of the participants who were judged to suffer from oropharyngeal dysphagia by the test managers. Furthermore 29,2 % of all participants with oropharyngeal dysphagia and 30,8 % in the stroke group experienced difficulty eating or swallowing.  Conclusions: This study indicates that the incidence of oropharyngeal dysphagia in recent-onset stroke patients has not decreased in comparison with previous studies. In contrast, it appears to be a low awareness of existing eating and swallowing difficulties for both patients and healthcare professionals.

Sammanfattning Bakgrund Vid bedömning av dysfagi kan testet The Gugging Swallowing Screen (GUSS) användas. Detta test undersöker den direkta och indirekta sväljfunktionen. Screeningstestet GUSS möjliggör bedömning av sväljfunktionen vid de olika konsistenserna: trögflytande, flytande och fast föda. För att kunna använda GUSS i en svensk vårdkontext behöver dock materialet översättas och anpassas till en svensk vårdkontext. Syftet Syftet med studien var att översätta sväljtestet The Gugging and Swallowing Screen (GUSS) för användning i svensk vårdkontext och studera skillnaderna mellan originalversionen och bakåtöversättningen. Skillnaderna mellan originalversionen och bakåtöversättningen studerades för att kunna undersöka hur väl dessa versioner stämmer överens med varandra. Den svenska översättningen kan sedan användas av olika professioner inom strokevården. Metod I denna studie användes en framåt-bakåtöversättningsmetod, vilket bestod av fyra steg. De tre första stegen omfattade översättning av screeningmaterialet GUSS: 1) framåtöversättning, 2) kommentarer från expertpanel och 3) en bakåtöversättning. Det fjärde steget innebar en pilottestning av GUSS. Det fjärde steget har dock inte genomförts på grund av den rådande COVID-19 pandemin. Deltagarna i översättningsproceduren bestod av en av författarna, en av handledarna, en expertpanel bestående av individer inom olika vårdprofessioner, samt en bakåt-översättare med engelska som modersmål. Både en kvantitativ och kvalitativ analys gjordes för att jämföra originalversionen och bakåt- översättningen. Resultat Analysen av resultatet visade att 45 betydelseskiljande enheter (items) identifierades mellan originalversionen och bakåtöversättningen. Vidare visade den kvantitativa analysen att även om den större andelen items skattades som måttligt jämförbara, var tolkningen av dessa items mycket lika mellan originalversionen och bakåtöversättningen. Den kvalitativa innehållsanalysen av betydelseskiljande enheter visade på att det både förekom kulturella, konceptuella och övriga skillnader. Slutsats Metoden som användes i den studien har möjliggjort en adekvat översättning från originalversionen till den svenska slutversionen. Den slutgiltiga svenska versionen av screeningtestet GUSS har anpassats till en svensk vårdkontext. Vidare studier behöver pilottesta den svenska versionen, för eventuell revidering innan en omfattande validering kan genomföras och testet kan implementeras i en svensk strokevårdkontext.