<p>I Uppsala har det inte funnits tillräckliga resurser för att personer med ät- och kommunikationssvårigheter ska få fortsatta logopedinsatser efter att de har skrivits ut från den geriatriska vården. Ett projekt startades därför 2007 med målet att utveckla modeller för logopediskt arbete så att vårdkedjan blir komplett och rehabilitering kan fortsätta så länge vårdtagaren har behov av det. Projektet har riktat sig till personer över 65 år som har ät- och/eller kommunikationssvårigheter på grund av stroke eller progredierande kognitiv/neurologisk sjukdom. Syftet med den här studien har varit att utvärdera projektet efter att halva projekttiden har gått. En processutvärdering baserad på dokumentation om projektet har gjorts. Statistiska analyser har gjorts på data som projektet har samlat in om vårdtagarnas svälj- och kommunikationsförmåga. Där har bland annat förmågorna före och efter logopedinsatser jämförts med varandra. Slutligen har intervjuer med åtta anhöriga till projektdeltagare gjorts för att se hur projektet har påverkat dem. Studien har visat att det finns ett behov av logopeder i öppna vårdformer men också ett behov av att synliggöra och informera om logopedens arbete. Det har visat sig att både kommunikation och ät- och sväljförmåga har förbättrats efter insatser av logoped. Intervjuer med anhöriga har visat att projektet inte haft någon särskild betydelse för dem. I framtiden vore det också intressant att ta reda på hur boendepersonal påverkats av projektet.</p> / <p>In Uppsala, patients in long-term care with geriatric communication and swallowing disorders have not generally received services from speech-language pathologists. To remedy the need for intervention in this group a trial project was initiated in 2007. Its aim was to estimate the need for continued intervention in long-term care and to develop effective working strategies for the speech-language pathologists. The target group was persons above 65 years old with eating and/or communication disabilities caused by stroke or progressive cognitive/neurologic disorders. The purpose of this study was to evaluate the project at its half-way point. The working processes were analyzed based on documentation from the project. Statistical analyses were conducted on ratings and objective measures of the patients’ eating and communication abilities. Finally, relatives of eight of the patients were interviewed to see how the project had affected them. The results indicate a need for intervention by speech-language pathologists for patients in long-term care. It is also necessary to inform patients, relatives and employees at care centers about how speech-language pathologists can help. Both communication and swallowing improved after interventions by speech-language pathologists. The interviews also indicate that speech-language pathologists have little impact on the relatives. A future study should assess how the project has affected the employees at care centers.</p> / Logopedi i Öppna Vårdformer

I Uppsala har det inte funnits tillräckliga resurser för att personer med ät- och kommunikationssvårigheter ska få fortsatta logopedinsatser efter att de har skrivits ut från den geriatriska vården. Ett projekt startades därför 2007 med målet att utveckla modeller för logopediskt arbete så att vårdkedjan blir komplett och rehabilitering kan fortsätta så länge vårdtagaren har behov av det. Projektet har riktat sig till personer över 65 år som har ät- och/eller kommunikationssvårigheter på grund av stroke eller progredierande kognitiv/neurologisk sjukdom. Syftet med den här studien har varit att utvärdera projektet efter att halva projekttiden har gått. En processutvärdering baserad på dokumentation om projektet har gjorts. Statistiska analyser har gjorts på data som projektet har samlat in om vårdtagarnas svälj- och kommunikationsförmåga. Där har bland annat förmågorna före och efter logopedinsatser jämförts med varandra. Slutligen har intervjuer med åtta anhöriga till projektdeltagare gjorts för att se hur projektet har påverkat dem. Studien har visat att det finns ett behov av logopeder i öppna vårdformer men också ett behov av att synliggöra och informera om logopedens arbete. Det har visat sig att både kommunikation och ät- och sväljförmåga har förbättrats efter insatser av logoped. Intervjuer med anhöriga har visat att projektet inte haft någon särskild betydelse för dem. I framtiden vore det också intressant att ta reda på hur boendepersonal påverkats av projektet. / In Uppsala, patients in long-term care with geriatric communication and swallowing disorders have not generally received services from speech-language pathologists. To remedy the need for intervention in this group a trial project was initiated in 2007. Its aim was to estimate the need for continued intervention in long-term care and to develop effective working strategies for the speech-language pathologists. The target group was persons above 65 years old with eating and/or communication disabilities caused by stroke or progressive cognitive/neurologic disorders. The purpose of this study was to evaluate the project at its half-way point. The working processes were analyzed based on documentation from the project. Statistical analyses were conducted on ratings and objective measures of the patients’ eating and communication abilities. Finally, relatives of eight of the patients were interviewed to see how the project had affected them. The results indicate a need for intervention by speech-language pathologists for patients in long-term care. It is also necessary to inform patients, relatives and employees at care centers about how speech-language pathologists can help. Both communication and swallowing improved after interventions by speech-language pathologists. The interviews also indicate that speech-language pathologists have little impact on the relatives. A future study should assess how the project has affected the employees at care centers. / Logopedi i Öppna Vårdformer

Bakgrund Åldrande medför en ökad risk för att drabbas av dysfagi, och studier som har undersökt prevalensen på svenska vård- och omsorgsboenden har visat en hög dysfagiförekomst även om variationen mellan studierna varit stor. Det har påvisats att omvårdnadspersonalen inte alltid har tillräckligt med kunskap och att äldre med dysfagi utsätts för risker att drabbas av sekundära komplikationer. Syfte  Syftet med föreliggande studie var att kartlägga prevalensen av orofaryngeal dysfagi, samt undersöka om skillnader förekommer avseende kön, ålder och förmåga att ge eget samtycke. Studien syftade även till att undersöka om sväljsvårigheter har uppmärksammats av personalen. Metod Sväljförmågan hos 55 kunder från ett vård- och omsorgsboende undersöktes med hjälp av den svenska översättningen av The Standardized Swallowing Assessment (SSA-S). 19 deltagare ur personalen svarade på en enkät om de deltagande kundernas sväljförmåga. Kompletterande information om måltidsanpassningar inhämtades från personal och listor i köken. Resultat Tecken på sväljsvårigheter uppvisades hos 27 % av kunderna. De som inte kunde ge egna samtycken hade en högre förekomst av sväljsvårigheter. Det förekom ingen prevalensskillnad beroende på kön och ålder. Personalenkäten visade att 27 % av de deltagande kunderna ansågs ha ät- och sväljsvårigheter, men att 53 % av kunderna med sväljsvårigheter enligt SSA-S inte skattades ha svårigheter enligt personalen. Slutsatser Studien visade en indikation på att mer än var fjärde kund på det studerade vård- och omsorgsboendet har nedsatt sväljförmåga och att sväljsvårigheter var vanligare hos dem som behövde samtycke från anhörig eller god man. Personalen förefaller inte alltid uppmärksamma dessa svårigheter.

<p>Bland den äldre befolkningen är det relativt vanligt med någon form av sväljsvårigheter, dysfagi. Tidigare studier har visat att mellan 30 och 70 procent av boende inom äldreomsorgen har sväljbesvär. I dagsläget har de flesta äldreboenden i Östergötland inte tillgång till logoped. I föreliggande studie användes metoden Single Subject Experimental Design med upplägget ABB. Flera måltidsobservationer utfördes på de två deltagarna. I dessa observationer studerades tecken på s såsom hostningar, rosslingar, upprepade sväljningar och trögutlöst sväljreflex. Pulsoximeter användes för att öka säkerheten i mätningarna. I interventionsfaserna hölls två föreläsningar om dysfagi för personalen på det berörda äldreboendet. Syftet var att undersöka huruvida dessa föreläsningar förbättrade deltagarnas sväljförmåga. Dysfagi fanns hos båda deltagarna, dock med olika slags symtom. Personalen på boendet konsistensanpassade viss mat som primärt sväljfrämjande åtgärd redan innan studiens början. När detta utfördes hade det en positiv effekt hos båda deltagarna i form av färre tecken på dysfagi vid måltidsobservationerna. Vid föreläsningarna var deltagarantalet lågt, vilket kan ha bidragit till att ingen markant förändring hos deltagarna kunde observeras. Det kan konstateras att ett interventionsupplägg i form av två föreläsningar inte är tillräckligt för att göra skillnad när det gäller dysfagi. Tydligt är dock att behovet av kunskap om dysfagi på äldreboenden är stort.</p>

No description available.

Bland den äldre befolkningen är det relativt vanligt med någon form av sväljsvårigheter, dysfagi. Tidigare studier har visat att mellan 30 och 70 procent av boende inom äldreomsorgen har sväljbesvär. I dagsläget har de flesta äldreboenden i Östergötland inte tillgång till logoped. I föreliggande studie användes metoden Single Subject Experimental Design med upplägget ABB. Flera måltidsobservationer utfördes på de två deltagarna. I dessa observationer studerades tecken på s såsom hostningar, rosslingar, upprepade sväljningar och trögutlöst sväljreflex. Pulsoximeter användes för att öka säkerheten i mätningarna. I interventionsfaserna hölls två föreläsningar om dysfagi för personalen på det berörda äldreboendet. Syftet var att undersöka huruvida dessa föreläsningar förbättrade deltagarnas sväljförmåga. Dysfagi fanns hos båda deltagarna, dock med olika slags symtom. Personalen på boendet konsistensanpassade viss mat som primärt sväljfrämjande åtgärd redan innan studiens början. När detta utfördes hade det en positiv effekt hos båda deltagarna i form av färre tecken på dysfagi vid måltidsobservationerna. Vid föreläsningarna var deltagarantalet lågt, vilket kan ha bidragit till att ingen markant förändring hos deltagarna kunde observeras. Det kan konstateras att ett interventionsupplägg i form av två föreläsningar inte är tillräckligt för att göra skillnad när det gäller dysfagi. Tydligt är dock att behovet av kunskap om dysfagi på äldreboenden är stort.

Bakgrund: Dysfagi innebär svårigheter att svälja och orsakerna till att drabbas varierar. Vardagen kan förändras drastiskt och måltiderna innefattar ofta stora utmaningar. Även spontaniteten i vardagen kan påverkas och planering inför sociala aktiviteter mer omfattande. Skam kan påverka den sociala samvaron och föranleda självisolering. Med dysfagin kommer ökade risker vid måltider som att sätta i halsen vilket i värsta fall kan leda till döden. Syfte: Syftet med studien var att belysa hur vuxna patienter som lever med dysfagi upplever sin livskvalité. Metod: Studien genomfördes som en allmän litteraturstudie, vilken baserades på tio resultatartiklar som bearbetades. Resultat: Analysen resulterade i två huvudkategorier: Dysfagin upptar hela mitt liv och Interaktion är avgörande för min livskvalité och fyra underkategorier: Dysfagin kräver all min uppmärksamhet, Känslor kring situationer i vardagen med dysfagi, Copingstrategier bidrar till hopp om framtiden samt Mina behov av stöd från vård och omsorg. Konklusion: Upplevelser som påverkade livskvaliteten hos patienterna var bland annat förändrade kostvanor och den självupplevda sociala samvaron. Goda relationer och tydlig kommunikation visade sig också ge goda förutsättningar för att förbättra livskvaliteten. / Background: Dysphagia means swallowing difficulties and the causes of the problem vary. Everyday life can change drastically, and meals often involve major challenges. Even spontaneity in everyday life can be affected and planning for social activities more extensive. Shame can affect social interaction and lead to self-isolation. With dysphagia comes increased risks during meals such as choking, which in the worst case can lead to death. Purpose: The purpose of the study was to describe how adult patients living with dysphagia experience their quality of life. Method: The study was conducted as a general literature study, which was based on ten result articles that were processed and analyzed. Results: The results generated in two main categories: Dysphagia occupies my whole life and Interaction is crucial for my quality of life and four subcategories: Dysphagia requires all my attention, Feelings about situations in everyday life with dysphagia, Coping strategies contributes hope for the future and My needs for support from care and welfare. Conclusion: Experiences that affected the quality of life included changes in dietary habits and perceived social interaction. Good relationships and clear communication also proved to provide good conditions for improving the quality of life.

Bakgrund: Den normala sväljfunktionen är en mycket komplicerad funktion, och om den inte fungerar korrekt finns det risk för ett flertal komplikationer, bland annat aspiration och/eller ofri luftväg. Dysfagi efter extubation på intensivvårdsavdelningen är ett problemområde som på senare år fått betydligt mer uppmärksamhet än tidigare. Fenomenet kan i dagsläget uppfattas som relativt outforskat. Syfte: Syftet var att beskriva intensivvårdssjuksköterskans erfarenheter kring intensivvårdspatienter med dysfagi efter extubation på intensivvårdsavdelningen. Metod: Tolv intensivvårdssjuksköterskor intervjuades med en semistrukturerad metod. Intervjuerna transkriberades och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Arbetet resulterade i fem kategorier: omvårdnad kring dysfagi, erfarenhet och kunskap kring dysfagi, risker och komplikationer med dysfagi, tvärprofessionella samarbete och erfarenheten kring arbetssättet med dysfagi. Dessa kategorier mynnade ut i ytterligare tretton subkategorier. Intensivvårdssjuksköterskorna upplever att dysfagi efter extubation som något mycket jobbigt för patienten, och önskar mer kunskap samt screening-instrument för att hjälpa patienterna på bästa sätt. Slutsatser: Dysfagi tolkas av intensivvårdssjuksköterskan som en påfrestande problematik för patienten. Området är ännu relativt outforskat och därför saknas det etablerade strukturer att arbeta efter kliniskt. Intensivvårdssjuksköterskan upplever en osäkerhet kring sin egen kunskap om ämnet. Detta gör att patienten inte alltid får rätt hjälp relaterat till dysfagin.

Syftet med denna studie var att undersöka hur användningen av bedömningsmetoden cervikal auskultation (CA) ser ut hos dysfagilogopeder i Sverige. Våra frågeställningar var: Hur utspridd är metoden inom logopedkåren? Hur utspridd är metoden i landet? Vilka åsikter finns kring metoden bland logopeder i Sverige? Vilka undersökningsmetoder vid dysfagi används mest bland logopeder i Sverige? Totalt deltog 82 personer i studien. Data samlades in genom en webbenkät. Frågorna i enkäten var blandat öppna och slutna. Resultaten visade att 18 % av de svarande använde CA. Det fanns ett signifikant samband mellan hur ofta man använde metoden och hur säker man kände sig i bedömningen. Signifikans hittades också mellan hur ofta man använde CA och hur stor vikt man lade vid det man kom fram till med metoden när man gjorde sin totala bedömning. Större vikt tillskrevs även CA:s resultat av dem som kände sig säkra i att bedöma med CA. Resultaten visade också att ju fler år man hade använt metoden desto säkrare kände man sig i att göra bedömningar med den. Majoriteten av de som använde CA var självlärda eller hade lärt sig metoden genom kollegor. En tanke som uppkom var om logopeder i Sverige eventuellt tror att CA är menat att användas som enskild bedömningsmetod och därmed ersätta icke-instrumentell bedömning. CA tycks inte användas så frekvent i Sverige främst på grund av brister i evidens och tillförlitlighet men många ser fördelar som skulle motivera användning av CA som en del i icke-instrumentell bedömning. / The purpose of this study was to investigate the use of the assessment method cervical auscultation (CA) amongst speech and language pathologists (SLPs) in Sweden working with dysphagia. We wanted to find out: How widespread is the method in the SLP profession? How widespread is the method in the country? What opinions are there about the method amongst SLP´s in Sweden? What assessment methods within dysphagia are mostly used among SLP´s in Sweden? A total of 82 SLPs participated in the study. Data were collected through an online survey. The survey questions were of both quantitative and qualitative nature. The results showed that 18% of the respondents used CA. There was a significant correlation between the frequency of use of the method and how confident SLPs felt in the assessment. Significance was also found between the frequency of use of CA and how much importance SLPs assigned to what was discovered with the method when making the overall assessment. More importance was also ascribed to the results of CA from those who felt confident in assessing with the method. The results also showed that the longer SLPs had used the method, the more confident they felt in assessing with it. The majority of those who used CA were self-taught or had learned the method through colleagues. A thought that arose was whether the SLPs in Sweden possibly believe that CA is meant to be used as the sole method of assessment, replacing non-instrumental assessment. CA does not seem to be used frequently in Sweden, mainly because of lack of evidence and reliability but many see benefits that would justify the use of CA as part of the clinical assessment.

Syfte: Att undersöka huruvida patienterna upplever det postoperativa förloppet avseende smärta i hals, heshet, smärta vid sväljning samt generellt obehag beroende på om endotrakealtub (ETT) eller i-gel supraglottic airway device (SAD) använts i samband med generell anestesi vid elektiv kirurgi. Metod: I denna kvantitativa tvärsnittsstudie samlades informationen in på formulär. Parametrarna skattades av patienterna med hjälp av visuell analog skala (VAS). 60 patienter tillfrågades konsekutivt till studien och 13 föll bort vilket resulterade i 47 patienter som fullföljde studien. Resultat: Gällande graden av smärta i hals, heshet, sväljsvårigheter och allmänt obehag postoperativt så skattade sammanlagt sju deltagare i grupperna med ETT och i-gel ett VAS värde över 3. Patienter som haft ETT upplevde signifikant mer heshet, och sväljsvårigheter än patienter som haft i-gel. Slutsats: Denna studie visar att patienter som får ETT eller i-gel skattar sina besvär avseende smärta i hals, heshet, sväljsvårigheter och allmänt obehag i en låg frekvens. Dessutom påvisas att majoriteten av de som skattar besvär gör detta i de lägre segmenten av VAS skalan. / Aim: To examine how patients perceive the postoperative recovery in regards of pain in the throat, hoarseness, dysphagia, and general discomfort due to the endotracheal tube (ETT) or the i-gel supraglottic airway device (SAD) used in general anaesthesia during elective surgery. Method: This quantitative cross-sectional study gathered information on forms. The parameters were estimated by patients using visual analogue scale (VAS). 60 patients were asked consecutively to the study and 47 patients completed. Results: The level of pain in the throat, hoarseness, dysphagia and general discomfort post-operatively were estimated by a total of seven participants in the group with ETT and i-gel as higher VAS values than 3. Patients with ETT perceived significantly more hoarseness and dysphagia than patients with i-gel. Conclusion: This study shows that patients with ETT or i-gel estimates their complaint regarding pain in the throat, hoarseness, dysphagia and general discomfort in a low frequency. It also demonstrates that the majority of those who estimate these parameters do so in the lower segments of the VAS scale.