The overall aim of the study is to investigate tutors’ understanding of a competence-based curriculum (CBC) and how they train the student-teachers to implement CBC in actual classroom situations in ordinary level (O-level) secondary schools in Tanzania. The study employed a qualitative research approach informed by the interpretive paradigm. It involved a total of 12 methodology tutors. The tutors were purposively and conveniently selected from four teachers’ colleges in Tanzania that offer the Diploma in Secondary Education. Data were generated through semi-structured interviews, classroom observations, and document review methods. Deductive and inductive approaches as well as the hermeneutic phenomenology tradition informed data analysis and interpretations, respectively. The findings, in brief, reveal that in certain respects tutors understand CBC in relatively different ways and thus give it different meanings. Two main understandings with regard to CBC’s meaning and intentions are identified: CBC as an application-oriented curriculum and CBC as an activity-based curriculum. In the former, CBC is understood as a curriculum emphasising the building of learners’ ability to become practical, creative, and applying the skills they receive to solving real problems in daily life and become functional in society. In the latter, CBC is understood as nothing but a curriculum emphasising learning through activities in the classroom. The key difference between the two categories of understanding is that, in the latter category, tutors are less sensitive to applying what is learned beyond classroom and subject contexts. As for reasons for the CBC introduction in Tanzania, five categories of understanding are identified, such as education being too theoretical, coping with global trends, the desire for a creative and independent generation, external influences, and poor academic performance. Interestingly, all tutors held an understanding that the teaching approaches relevant for CBC are learner-centred approaches. Moreover, the findings reveal that tutors’ instructional practices contradicted their understanding of CBC as a curriculum that basically emphasises invisible pedagogic practices. The tutors’ instructional practices could be described as more teacher-centred, theoretical, and maintaining instructions of an authoritarian, rather than a learner-centred character, as the new curricula seem to emphasise. Lecture-dominated instructions characterised by strong framing and classification are the norm. The findings of tutors’ understandings and their instructional practices can be attributed to the various contextual factors coined as administrative, pedagogical, and physical and ecological factors. The results show that contextual cues are possibly more powerful factors to explain tutors’ instructional practices and they may thus need to be accorded due attention. The tutors proposed some conditions to establish a long-term framework for tutor learning to support educational change. The tutors’ ideas are theorized in a framework constituting a combination of such conditions as reflection, community, conceptual inputs, action, and an institution dealing with education change. / Abstract (svenska) Avhandlingens övergripande syfte är att undersöka hur lärarutbildare uppfattar en kompetensbaserad läroplan (competence-based curriculum, CBC) och hur de utbildar sina lärarkandidater att realisera den i klassrumssituationer i grundskolan i Tanzania. I avhandlingen användes en kvalitativ forskningsansats grundad i ett tolkande paradigm.  Den omfattar totalt 12 metodiklärare. Urvalet av lärarutbildare gjordes medvetet från fyra lärarhögskolor i Tanzania som erbjuder ämneslärarexamen. Data genererades genom semistrukturerade intervjuer, klassrumsobservationer och metoder för dokumentgranskning. Deduktiva och induktiva tillvägagångssätt tillsammans med traditionell hermeneutisk fenomenologi har legat till grund för analys och tolkning.   Resultatet visar att lärarutbildarna i vissa avseenden skiljer sig åt i sina uppfattningar om CBC och att deras tolkning av dess innebörd skiftar. Två huvudsakliga uppfattningar om meningen och avsikterna med CBC har identifierats: dels CBC som tillämpningsinriktad läroplan, dels CBC som tillämpningsbaserad läroplan.  I den förra uppfattas CBC som en läroplan som betonar uppbyggnaden av studenternas förmåga att arbeta praktiskt och kreativt och att tillämpa de färdigheter de erhållit för att lösa verkliga problem i vardagen och fungera i samhället. Enligt den senare uppfattningen utgör CBC enbart en läroplan som betonar inlärning genom aktiviteter inom klassrummets ram. Den väsentliga skillnaden mellan de två kategorierna är att lärarutbildarna i den senare är mindre mottagliga för att tillämpa vad de lärt sig utanför klassrummets och ämnets kontexter. Vad beträffar motiven för införandet av CBC i Tanzania har fem skäl identifierats, nämligen att: utbildningen är för teoretisk, att den ska anknyta till globala trender, att den strävar efter att forma en kreativ och självständig generation, att den har påverkats utifrån, och att de akademiska prestationerna är för svaga. Intressant nog delade alla lärarutbildare uppfattningen att de undervisningsstrategier som är relevanta för CBC är de som är elevcentrerade. Dessutom visar resultaten att lärarutbildarnas undervisningspraktik motsäger deras uppfattning om CBC som en läroplan som främst betonar en osynlig pedagogisk praktik. Lärarutbildarnas undervisningspraktik kan beskrivas som mer lärarcentrerad och teoretisk med bibehållande av en auktoritativ hållning snarare än den mer elevcentrerade som de nya läroplanerna framhåller.   Normen i lärarutbildarnas praktik utgörs av en undervisning som domineras av föreläsningar inom fastställda ramar och klassifikationer. Slutsatsen beträffande lärarutbildarnas uppfattningar och undervisningspraktik kan tillskrivas olika kontextuella faktorer såsom administrativa, pedagogiska samt fysiska och ekologiska. Kontextuella aspekter förklarar eventuellt en större del av hur lärarutbildarnas undervisningspraktik ser ut, och dessa aspekter bör ges vederbörlig uppmärksamhet. Lärarutbildarna föreslog själva vissa förutsättningar för att upprätta långsiktiga ramar till stöd för deras eget lärande om att stödja förändringar i utbildningen.  Uppfattningarna hos lärarutbildarna har teoretiserats inom en ram som utgör en kombination av förutsättningar som reflektion, gemenskap, begreppstillskott, handlande, samt en organisation som kan handskas med förändringar i utbildningen.

Syftet med studien är att se hur begreppet handledning med fokus mot handledningssamtalens innehåll, form och funktion uttalas, konstrueras och legitimeras av förskollärarstudenter. Som metod har nio förskollärarstudenter i sin sista utbildningstermin intervjuats genom fokusgruppssamtal. Analysförfarandet utgår från Faircloughs tredimensionella analysmodell, diskursiv praktik, text och social praktik. Analysen utgår från frågorna vad som sägs och hur det sägs om handledning. Social praktik, i den här studien förskolan, och diskursiv praktik, där texter produceras och konsumeras, ses i ett dialektiskt förhållande. Studenter uttalar olika förväntningar och möter olika förutsättningar för handledning i den sociala praktiken. Vad studenterna säger om handledning har framträtt i följande fyra diskurser: Relationer i fokus, Dirigerande samtal i fokus, Sociala praktiken i fokus och Innehåll och kompetens i fokus. Hur studenterna önskar att detta genomförs beskrivs och diskuteras utifrån två huvuddiskurser: Kriterier för lärarutbildarens uppdrag och Kriterier för handledningssamtalets innehåll, form och funktion. Resultatet visar på att olika förutsättningar, kunskaper och kompetenser för handledning ger olika kvalitativa skillnader i studenternas utbildning. Förskolans sociala praktik präglas av begreppen omsorg, fostran och lärande, dess kultur och tradition kan ha en viss påverkan hur handledningssamtalen utformas. Uppdraget att handleda är oftast ålagt utan specifik kunskap eller kompetens att handleda efterfrågas. Relationsorienterade vardagliga möten uttrycks som en grund för god handledning. Innehållet i handledningssamtalen ska förena yrke, ämne och forskning, vilket i sig inte är självklart att lärarutbildaren har förmåga att göra. Yrkesspråket har en avgörande roll för hur studenten utmanas i sitt lärande. Den sociala praktiken blir oftast raster för bedömning och bekräftelse, där snarare studentens beteende bedöms än att studenten ges möjlighet till reflektion över sin kommande yrkesroll. Detta leder till om och hur lärarutbildningen ska förbereda studenter för handledning som en naturlig del i lärarutbildningen, för att på längre sikt kunna säkerställa god kvalitet under den verksamhetsförlagda utbildningen?

Examensarbetets syfte har varit att undersöka hur lärarutbildarna förstår sitt uppdrag att lyfta frågor kring sexuell läggning och främst HBT för att därmed förbereda blivande lärare på yrkeslivet. Därför har jag undersökt hur Malmö högskolas lärarutbildning och dess lärarutbildare förhåller sig till högskolans egna policydokument och andra relevanta dokument.Genom missivbrev rekryterades tre (eg. fyra) frivilliga informanter från enheten Kultur Språk Medier på Malmö högskolas Lärarutbildning till kvalitativa intervjuer. Högskolans egna policydokument och statliga lagtexter analyserades och beskrevs för att förstå de åläggande som informanterna skulle svara för ifråga om sexuell läggning och identitetsfrämjande. Informanterna visade sig ha en samsyn på hur HBT skulle beröras i högskolans undervisning; som en följd av lärarstudenternas behov. Intresset för HBT-frågan och dess aktualiserande i högskoleundervisningen uppkom som en följd av ett undervisningsprojekt, kallat ”Identitet”, i skolverkligheten på två sydsvenska skolor. Frågorna kring sexualitet och HBT blev närvarande för lärarstudenterna när de konfronterades med skolverkligheten. När lärarstudenterna återvände till Malmö högskolas lärarutbildning efterlyste de därför mer kunskap och förberedelse i frågan från sina lärarutbildare. Vidare menade informanterna att HBT – och sexualitet i allmänhet – var ett område vilket var svårt att hantera i skolan. Att lagstadga uppifrån var inte en lösning. Eleverna själva och deras eget lärande var själva ”sprängstoffet” menade några av informanterna. En annan åsikt som lyftes var ”utpekandets problematik” av en ”avvikande” grupp vilket kunde leda till att normer dekonstruerades för att i nästa stund omkonstrueras av den ”dekonstruerande” gruppen. På så vis föddes bara nya normer.Enligt informanterna måste frågan om sexualitet och HBT få mer utrymme i skolan överhuvudtaget. HBT sågs inte som en enskild fråga utan som en ”naturlig” del av sexualitetsfrågan vilken behövde lyftas.