Med denna studien vill vi få en ökad kunskap om lärares arbete med kooperativa strukturer i svenskundervisningen. Vi vill bidra till kunskap om möjligheter men även begränsningar med kooperativt lärande. De teoretiska utgångspunkterna studien utgår ifrån är sociokulturellt perspektiv, proximala utvecklingszonen, fem kooperativa grundprinciper och Social Interdependence Theory. En kvalitativ forskningsmetod används där semistrukturerade intervjuer genomförs med sex lärare som undervisar i årskurs 1-3. Intervjuerna bestod av elva frågor och genomfördes via Google Meet. Resultatet visar utifrån lärarnas beskrivningar att de arbetar regelbundet med kooperativa strukturer i svenskundervisningen. Lärarna anser att alla kooperativa strukturer utvecklar elevers kommunikationsförmåga samt språk och kunskaper. Strukturerna EPA, APE och Mötas på mitten lyfts speciellt fram som framgångsrika i de yngre årskurserna. Resultatet visar att ett av skälen till att introducera kooperativa strukturer är för att lärarna anser att det bidrar till en uppstyrd och tydlig lärandesituation som bygger på kommunikation. Lärarna anpassar strukturerna efter elevernas behov och använder strategierna roller, lärpar och lärgrupper i samband med en kooperativ undervisning för att öka elevers delaktighet och kommunikation. Resultatet visar vidare att lärarna tycker att kooperativa strukturer stärker bland annat elevers samarbetsförmåga, meningsfulla interaktioner och lärandet av varandra i svenskundervisningen. Men lärarna anser även att det finns begränsningar med genomförandet av kooperativt lärande i undervisningen. Resultat framhäver att bildandet av en dynamisk grupp inte är enkelt. Dels för att några elever har svårt för samarbete och dels elever med exempelvis språklig sårbarhet kan vara svåra att placera. Elever som inte vill delta kan vara svåra att få delaktiga vilket kan leda till ett uteblivet eller ett negativt ömsesidigt beroende i den dynamiska gruppen.