Denna studie handlar om lärande inom samverkan och vilka förutsättningarna för kommunikation och lärande som erfordras. Arbetsformen samverkan har tillämpats inom en projektorganisation sammansatt av tre olika parter.  I vartdera av de två studerade projekten har en beställare anlitat två konkurrande konsultföretag med målsättningen att de tre parterna tillsammans ska utveckla lösningar inom ett nytt tekniskt område. Genom denna trepartssamverkan eftersträvades en större innovationspotential genom ett ömsesidigt lärande, en utveckling av kompetens inom branschen och skapande av nya arbetssätt för en standardisering av framtida tekniska tillämpningar. Studien är kvalitativ och den vetenskapliga forskningsmetoden är inspirerad av fenomenologin. Studien syftar till att inhämta kunskap om hur förutsättningarna för kommunikation och ömsesidigt lärande utvecklas genom att arbeta i samverkan. Studiens resultat bygger på 13 intervjuer där informanterna aktivt arbetat i projekt genom trepartssamverkan. Resultaten har tolkats och teman identifierats vilka redovisas ur ämnesområdena Kommunikation, Ömsesidigt lärande och Organisatorisk tillhörighet. Framträdande resultat handlar om vikten av att initialt ha utarbetade ramar och definierat innehåll där lärandet och kompetensutvecklingen kan utvecklas. Att tillhöra en arbetsgrupp inom projektet ses som en viktig förutsättning för det ömsesidiga lärandet där gemensamma mål, tidplan och arbetssätt är dess pelare. Resultaten visar på betydelsen av att samverkan sprids inom hela samverkansorganisationen vilken utgör en grund för det gemensamma lärandet. Att arbeta i projekt är ett sätt för parterna att arbeta nära varandra och ses som en naturlig miljö för ett ömsesidigt utvecklingsinriktat lärande. Genom respekt för parternas företagsunika processer, metoder och verktygen kan en gemensam samverkanszon för kompetensutveckling, ömsesidigt lärande, teknisk innovation och ny teknik utvecklas.