Totalförsvaret består av ett militärt- och civilt försvar men ska tillsammans utgöra ett samlat försvar. Vid större olyckor eller konflikter kommer militära och civila insatser ske parallellt eller tillsammans. Idag finns det två beredskapssystem, ett för fred och olyckor, och ett för krig men med olika ledningskoncept beroende på aktörerna. Hur ska nationell krisledning ske i skarven mellan två beredskapssystem med olika regelverk och olika ledningskoncept? Går det att ha en nationell interoperabilitet för ledning och i sådant fall, är det något som vi kan eller bör införa? Uppsatsen undersöker genom olika ledningsbegrepp, vilka ledningskoncept som gäller för tre dimensionerande aktörer; Försvarsmakten, Polisen och MSB, i syfte att undersöka om aktörerna har olika koncept, hur de fungerar tillsammans. Uppsatsen är främst inriktad på att studera hur ledningssamordning sker i den svårdefinierade men omdiskuterade och aktuella konfliktnivån gråzon. Uppsatsen kan konstatera att det i huvudsak finns liknande koncept och metoder men att olika ledningskultur och olika organisering vid kris, skapar svårigheter att samordna verksamhet i alla konfliktnivåer. Svårigheten ligger främst i att det saknas mandat att tydligt inrikta och kraftsamla resurser. Det saknas idag både juridiska och kulturella mandat att bedriva en enhetlig ledning av komplexa insatser i gråzonen. Förmågan att samordna och interagera mellan myndigheter begränsas av civil ledningskultur från det nya krisberedskapssystemet. Metodmässigt och kompetensmässigt finns det goda förutsättningar att inrikta och samordna totalförsvaret främst genom samverkan. För att utöva en ledning genom befäl krävs en attitydförändring främst bland civila myndigheter inklusive Polisen.