Syftet med uppsatsen har varit att undersöka hur HIV-positiva människor har organiserat sina vardagsliv före och efter att de fått kännedom om sin diagnos. För att kunna förstå och analysera deltagarnas vardagslivsuppfattningar har den realistiska livsformsanalysen tillämpats. För att kunna förstå och förklara förändringsprocessen som pågår inom en individ som har fått kännedom om att han är HIV-positiv så har vi tillämpat en teori om kris och utveckling. För att kunna besvara syftet med undersökningen så har vi intervjuat personer som vi fått kontakt med via intresseorganisationer och olika nätforum. Vi har analyserat och bearbetat de historier som ligger till grund för denna uppsats, vilket har resulterat i tre huvudsakliga slutsatser. Den första slutsatsen handlar om att en individ som gått igenom krisbearbetning av HIV har förstärkt sina livsplaner och förtydligat de mål som han hade före kännedom. Vi kan alltså argumentera för att HIV har förstärkt deltagarnas livsformsideologier. Den realistiska livsformsanalysen har inte beprövats på samkönade par tidigare och det var inte det som var den centrala delen i undersökningen heller men här har ett oväntat resultat uppenbarats. Slutsatserna från detta har varit en skiss på en ny kärleksform som vi har valt att nämna de bemötandes kärleksform. I de bemötandes kärleksform handlar det inte om en tillägnelsepraktik som i de bemyndigandes kärleksform eller en omsorgspraktik som i de bekräftandes kärleksform utan här kan vi argumentera för en kompromisspraktik. Den tredje och sista slutsatsen handlar om att vi inte kan påvisa någon livsformsspecifik krisbearbetning av HIV utan det verkar vara något som ligger utanför ramen för den realistiska livsformsanalysen och grundar sig helt på individuella egenskaper.