Intro Mitt projekt spänner över många skalor, och sträcker sig från stadsplan till byggnadsdetalj. Det hela utspelar sig på ett lokstalls- och vagnverkstadsområde, som kallas SJ-området och ligger precis utanför Bollnäs stadskärna. Området började utvecklas på 1880-talet och har varit en av de huvudsakliga anledningarna till att Bollnäs har blivit en stad. Idag är SJ-området en isolerad och inaktiv del av staden, som mest känns som en barriär som bidrar till det rådande bilberoendet bland stadens invånare. Min utgångspunkt för projektet var att undersöka hur området kan integreras i staden som en ny stadsdel, och samtidigt bli till en motor för staden att vända avfolkningstrenden, genom att bli en destination för turister. En turistdestination baserad på upplevelse och atmosfär tror jag kan vara ett sätt att ta tillvara områdets kulturhistoriska kvalitéer, samtidigt som den kan stimulera tillväxt och arbetstillfällen, utan att uppmuntra till ökad konsumtion. Under processens gång har jag valt en av byggnaderna på området, att använda som exempel på hur de övriga byggnaderna kan hanteras arkitektoniskt vid en anpassning till de nya funktionerna.   SJ-området När jag har jobbat med stadsplanen har jag utgått ifrån befintliga mönster i strukturen och försökt att förtydliga dem, samtidigt som de barriärer som finns överbryggs; till exempel topografin, stora parkeringsytor och järnvägen. Jag har också jobbat med att koppla samman olika omkringliggande målpunkter med varandra, huvudsakligen med gång- och cykelvägar, och på så sätt mer naturligt koppla SJ-området bättre till sin omgivning. Utifrån de huvudstråk jag har funnit, och de befintliga byggnaderna, har jag skapat kvartersmark. Min strategi är att de vackra befintliga byggnaderna tas i bruk först med program som stärker området som turistupplevelse, som kultur, hantverk, rekreation, sport och mat. Beroende på hur området utvecklas kan de nya tomterna därefter bebyggas efterhand, med program som handel, kontor och bostäder.   Den renande parken Området där spåren går vill jag att inte ska bebyggas, utan att spåren och även stolparna ska få vara kvar. Marken där är också förorenad, så därför har jag planerat en park längs hela det stråket, med växter som renar marken. Den här metoden är inte så beprövad i Sverige, men har visat bra resultat i andra länder som Tyskland och USA. Den går till så att speciella växter, som har bevisad effekt på de olika föroreningarna, planteras i marken som är förorenad. Tungmetallerna tas då upp av växten, som man sedan kan skörda och bränna, därefter separerar man tungmetallerna från askan. Olja och kreosot däremot bryts faktiskt ned i rotsystemet på de speciella växterna. Metoden har visat ge effekt redan efter ett år, men det är svårt att säga hur lång tid det kan ta att få marken helt ren. Jag tänker att det här området kan vara en slags experimentpark för den här metoden, där man kan se vilka resultat de olika växterna ger.   Parken börjar vid tåg- och busstationen, där jag tänker att de flesta turister kommer ifrån, och sveper igenom SJ-området mot älven Ljusnan. När man rör sig i parken går man på spåren som har belagts med trätrall på huvudstråken och ibland vidgas gångytan med grus ovanpå den befintliga marken. Man befinner sig alltså alltid lite upphöjd från den befintliga marken, där växterna växer i fält. Hela promenaden ramas också in av de befintliga stolparna som har hållit upp elledningarna till loken. När man kommer fram till det östra lokstallet möts man av en cirkelformad plats som till hälften är en park och till hälften ett torg med bland annat torghandel. Runt platsen står befintliga belysningsstolpar som jag har flyttat på och spänt vajrar med belysning emellan. Även ett växthus och en nedsänkt scen med gradänger ramar in platsen.   Östra lokstallet Jag bestämde mig för att använda det östra lokstallet som exempelbyggnad, för att det är en vacker byggnad och för att den kändes viktig i den första delen av utvecklingen av området. Ursprungligen användes byggnaden som lokstall, alltså garage och verkstad för loken, med tillhörande personallokaler som omklädningsrum och övernattningsrum för lokförarna. Spåren, loken och dess rörelser har gjort att volymen är en starkt geometrisk form, som utgår ifrån det radiala och cirkulära. Lokstallet har också byggts ut under omgångar från 1917 och framåt, och har till följd av det fått ett ganska komplext tak, och på vissa ställen en mörk interiör.   Lager på lager Jag ser min design och nya användning av byggnaden som ett led i den tidigare och fortsatta utvecklingen av området, där byggnader och utbyggnader hela tiden tillkommer och tas bort. Det mönster som jag har hittat i de här processerna är att teglet är den mest beständiga konstruktionen på platsen, medan strukturer i trä och metall är mer flyktiga och föränderliga. Detta har jag tagit hänsyn till i mina förändringar och tillägg, av kulturhistoriska anledningar, men också för att det är logiskt med tanke på materialens egenskaper gällande återbruk, återvinning och förnyelsebarhet.   Materialen som jag har valt att jobba med i tilläggen i byggnaden är plywood, limträ, durkplåt, gallerdurk, zinkplåt och en starkt orange plåt. Exteriört använder jag mig av orange plåt för att jag tycker att den samspelar bra med teglet, samtidigt som det är en mer samtida kulör som avviker och sticker ut mot det befintliga. Interiört är teglets kulör inte lika dominant eftersom det är kalkputsat i en ljusgrå nyans. Jag valde därför nakna, industriella och ljusa material som plywood och gallerdurk, som fortsätter på samma tema men ändå skiljer sig ifrån det befintliga och är tydligt samtida.   Jag har också försökt att förstärka byggnadens karaktär av att vara i ständig förändring, genom att jobba med lager på lager och fragment av befintligt, återskapat och nytt. För varje del som jag har tagit bort har jag alltid lämnat ett spår av att den en gång har funnits, eller ersatt den med en modernare variant av samma byggnadselement. De övriga tillägg som jag har gjort är antingen fristående från eller skär igenom den befintliga strukturen, eller så bryter de stark emot det befintliga i material och formspråk.   En annan metod jag har använt mig av för att överlagra olika tidsaspekter är att ta objekt som utformats för en väldigt specifik funktion och sedan använda det på ett nytt sätt. Till exempel använder jag den ena traversen för att hänga installationer i konsthallen, och en smörjgrop blir en nedsänkt vinkyl som har ett litet entresolplan ovanpå.   House of food Jag har valt att nästan hela byggnaden ska inrymma program som handlar om mat; restaurang, barer och caféer, saluhall, produktion, matbutik, workshops för matkurser, kompletterat med odling i växthuset. Jag valde mat för att det är en väldigt stor del av vår miljöpåverkan, och jag vill att den här byggnaden ska vara en motor för att ge kunskap och vilja att förändra våra livsstilar, genom att man kan komma närmare de som producerar och säljer råvarorna. Som komplement har jag valt att göra en konsthall, flexibla rum för utställning, workshops och hörsal, och ett vandrarhem i de gamla övernattningsrummen. I val av program har jag också tagit hänsyn till vad som skulle kunna passa de befintliga rummen och inte sänka deras arkitektoniska värden.   De olika programmen som handlar om mat vill jag att ska vara tätt sammanflätade och glida in i varandra, därför har jag förstärkt den bågformade hallen som ett öppet rum som bara avdelas med mindre fristående volymer. Formen på den stora hallens tak har jag förstärkt med en sluten, fristående volym som följer bågens form, och innehåller kök, serviceutrymmen och lager. På volymen bildas ett entresolplan, där jag har placerat kök för matlagningskurser, med god överblickbarhet av hallens aktiviteter. Mot det öppna rummet i den stora hallen har jag placerat chark, produktion av till exempel ostkaka och öppna kök, där besökarna kan sitta vid bardisken och se på när kockarna lagar maten.