Detta arbete undersöker Sveriges val att delta med stridsflyg i Libyen-kriget 2011. Syftet är att öka förståelsen för beslutsprocessen och för orsakerna till beslutet. En holistisk enfallstudie av besluts-processen genomförs utifrån perspektiven möjlighet och vilja, vilka tar sin grund i en teori som ut-vecklats av Harvey Starr. En teoriutveckling genomförs med en kunskapsöversikt över tidigare forskningsresultat på det studerade fallet som grund. Orsakskategorier skapas vilka sedan används i analysen av empirin. Metoden som används är kvalitativ och det empiriska underlaget utgörs av intervjuer, policydokument och tryckt press. Resultaten visar att det initialt var ett starkt FN-mandat, ett tillgängligt förband genom EAW och ett tidigt ställningstagande av Socialdemokraterna som var starkast bidragande till beslutet. Däref-ter bidrog Försvarsmaktens vilja och en inbjudan från Nato starkt. Med insatsen ville Sverige stärka banden till Nato av säkerhetspolitiska skäl samtidigt som Danmarks och Norges tidiga be-slut bidrog positivt till viljan att delta. Även EU bidrog indirekt till viljan då Sverige jobbat för en flexibel syn på EUs Battlegroups under sitt tidigare ordförandeskap, något som gjorde det svårt att inte delta i Libyen när möjligheten och behovet uppenbart fanns. Socialdemokraternas begränsning av det svenska mandatet gjordes främst av inrikespolitiska skäl genom att avgränsa bort skyddet av civila och begränsa deltagandet till upprätthållande av NFZ.