Detta arbete undersöker Sveriges val att delta med stridsflyg i Libyen-kriget 2011. Syftet är att öka förståelsen för beslutsprocessen och för orsakerna till beslutet. En holistisk enfallstudie av besluts-processen genomförs utifrån perspektiven möjlighet och vilja, vilka tar sin grund i en teori som ut-vecklats av Harvey Starr. En teoriutveckling genomförs med en kunskapsöversikt över tidigare forskningsresultat på det studerade fallet som grund. Orsakskategorier skapas vilka sedan används i analysen av empirin. Metoden som används är kvalitativ och det empiriska underlaget utgörs av intervjuer, policydokument och tryckt press. Resultaten visar att det initialt var ett starkt FN-mandat, ett tillgängligt förband genom EAW och ett tidigt ställningstagande av Socialdemokraterna som var starkast bidragande till beslutet. Däref-ter bidrog Försvarsmaktens vilja och en inbjudan från Nato starkt. Med insatsen ville Sverige stärka banden till Nato av säkerhetspolitiska skäl samtidigt som Danmarks och Norges tidiga be-slut bidrog positivt till viljan att delta. Även EU bidrog indirekt till viljan då Sverige jobbat för en flexibel syn på EUs Battlegroups under sitt tidigare ordförandeskap, något som gjorde det svårt att inte delta i Libyen när möjligheten och behovet uppenbart fanns. Socialdemokraternas begränsning av det svenska mandatet gjordes främst av inrikespolitiska skäl genom att avgränsa bort skyddet av civila och begränsa deltagandet till upprätthållande av NFZ.

Coercive diplomacy attempts to use military force in a limited fashion as a diplomatic and political tool in order to persuade an opponent to cease aggression rather than to bludgeon him into stopping. The use of limited military force in coercive diplomacy is not a military strategy, but rather a refined political and psychological instrument used for resolving a crisis. One relatively new instrument in the toolbox of limited force when engaging in coercive diplomacy, fashioned to deter adversaries, is the use of no-fly zones. The term no-fly zone describes the physical area of a nation that is patrolled using the airpower of another sovereign state or coalition. However, despite its relatively frequent use in its short history, it has largely been ignored in theoretical studies of coercive diplomacy. As scholars, such as Daniel Byman and Matthew Waxman, have presented a critical view on the limitations of approaching a study on a single instrument in coercive diplomacy, this paper grounds the argument that there is still value in this approach. Given that the conditions of coercive diplomacy mainly focus on an array of coercive instruments at a political level, are the conditions in the theories of coercive diplomacy sufficient to explain the political success of the military instrument of no-fly zones? Hence, this paper illustrates the theoretical reach of the theories of coercive diplomacy by highlighting the fungibility of the coercive diplomacy’s theoretical ‘success conditions’ when assessing a single military instrument. By studying the political success and failure in four separate cases, this paper proposes an analytical framework, which is by and large, derived from Peter Viggo Jakobsen and Alexander George’s theoretical basis. However, as the theoretical basis does not fully cover all of the political dimensions of no-fly zones, an additional variable is proposed. The resulting analytical framework suggests that this is a viable approach, but only by combining Jakobsen’s revised conditions with the original work of Alexander George, in addition to the proposed variable. Thus, this result contributes to the large body of scholarly work on coercive diplomacy theory and the debate whether one can assess a specific coercive instrument with the political ‘success conditions’ of coercive diplomacy, or not. / Master Thesis