Vad är plast som material och hur borde vi som människor förhålla oss till den enorma mängden av plast som har skapats och som nu finns i världen? Finns det någonting inom slöjden som kan bidra till att skapa en mindre destruktiv relation till plasten? Syftet med den här studien är att undersöka återbruksplast som slöjdmaterial. Frågeställningen, som studien utgår ifrån är: Vilka utmaningar och möjligheter har återbruksplast som slöjdmaterial? Detta undersöks genom en konstnärlig undersökning med en materialnära och experimentell ingång, där jag själv har skapat med återbruksplast som material. Den teoretiska utgångspunkten i studien är Haraways (2016) koncept making kin och staying with the trouble. I analysen av empirin har inspiration tagits av analysmetoden tematisk analys. Resultaten från studien tyder på att det finns ett behov av mer kunskap om återbruksplast som material som riktas mot just slöjden, då detta skulle underlätta arbetet och möjliggöra mer hållbara resultat i skapandet. Okunskapen, men även vissa av många återbruksplasters egenskaper, leder till att det kan vara svårare att utföra “traditionella” slöjdtekniker med plasten som material och veta hur en skapar något hållbart av den. Även om den här osäkerheten och därmed experimentella ingången till arbetet kan vara en källa till kreativitet så kan den också leda till olust, och andras erfarenhet och därmed kunskap kan bidra till inspirationen. Studien visar att återbruksplast kan vara ett bra material till just konstnärligt skapande, eftersom den lätt väcker reflektioner och diskussioner av konsumtion och vår relation till plasten som material.

In this thesis I explore Donna Haraway’s planetary ethic of making kin, not babies (2016) and how it could be put into practice by way of my own struggles with myoma (common muscle knots in the uterine tissue) and the question of having children or not. The personal reflections herein are based on my own thoughts and concerns, drawn from diary entries and personal conversations, on the issue of birthing and raising children on “a damaged earth” (Haraway, 2016, p. 2). In doing this exposé of feminist reproductive politics and theory in a climate changed and environmentally altered world –Haraway’s ethos in particular– and juxtaposing this with my own localized and particular situation, the starting point for this thesis is that the personal is political, but also vice versa. Simply put, I seek a better understanding of what Haraway’s vision might look like if juxtaposed to a female central European, feminist 28-year old’s life (my own) in order to put theory to the test of lived experience. In my thesis I draw methodologically on both historiographical accounts of feminist science and technology studies and this field’s long-standing research traditions on reproductive politics, and on autoethnographic accounts of living with myoma and a desire for children thereby “connecting the personal to the cultural” (Ellis and Bochner, 2000, p. 739). Consider this thesis an invitation to watch me play string figures with myoddkin, to see us compose, re-compose, and decompose relational patterns among us.