Inställningen till språkkrav för medborgarskap har under 2000-talet förändrats från politiskt håll: från att en minoritet i riksdagen förespråkade ett införande till att det sedan 2019 är en majoritet. Tidigare undersökningar som har använt material efter detta skifte har främst fokuserat på sådant som partipolitiska texter och debattartiklar. Syftet med föreliggande uppsats är att visa på intertextuella relationer i (början av) den lagstiftande processens texter (en politisk överenskommelse, ett kommittédirektiv, ett delbetänkande och femton remissvar), vilket kan säga något om diskussionen gällande språkkrav för medborgarskap. Intertextualiteten undersöks med en diskursanalytisk utgångspunkt, specifikt genom att fokusera på manifest intertextualitet. Resultatet visar att texterna utgör en textkedja, både genom tydliga referenser mellan dem och genom att vissa formuleringar återkommer. Speciellt kommittédirektivet och delbetänkandet framstår som texter med stor auktoritet. I ett vidare perspektiv tyder resultatet på att de diskurser om språktest och språkkunskaper som tidigare har identifierats i partipolitiska texter har tagit sig in i lagstiftningsprocessens texter.