Minnet är av största relevans inom vittnespsykologiska sammanhang och kan vara avgörande för utfallet i rättsliga utredningar. Tidigare forskning visar att individer som har sett en effekt av en händelse kan tendera att minnas att de sett orsaken till händelsen. Detta kan förklaras genom bakåtriktade slutsatsfel, att man drar en slutsats om vad som borde ha orsakat effekten, och omedvetet skapar ett minne av orsaken. Syftet med denna studie är att undersöka individers benägenhet att skapa ett falskt minne av att de sett en brottshändelse om de sett effekten av brottet. Studien undersöker även om denna tendens förändras beroende på gärningsmannens etniska ursprung. Deltagare (N=92) minnestestades efter att de sett en film som antingen visade både orsak (en väskstöld) och effekt (väskan försvunnen), eller bara effekten. I varje betingelse hade gärningsmannen antingen ursprung från Skandinavien eller Mellanöstern. En envägs oberoende ANOVA och χ² test visade inte någon tendens till bakåtriktade slutsatsfel oavsett gärningsmannens etniska ursprung. Detta kan förklaras genom begränsningar med studien eller att bakåtriktade slutsatsfel inte är ett förekommande fenomen. Vidare forskning skulle gynnas av ett längre uppehåll mellan filmvisning och minnestest eftersom bakåtriktade slutsatsfel kan uppstå över tid.

I rättegångar förhörs vittnen på grundval av att de antas ha avsevärda upplysningar i det aktuella brottmålet. Därmed kan vittnesutsagor ha en avgörande betydelse när det finns liten eller ingen teknisk bevisning. Det är vanligt förekommande att det kan gå flera veckor eller månader mellan brottet och att vittnet förhörs. Således finns det potentiella risker att vittnet kan försumma vissa minnesbilder av vad som vittnet i tidigare förhör redogjort för då minnet ej är statiskt över tid. Det föreligger idag begränsad forskning om hur en tidsfördröjd rättsprocess kan påverka vittnesutsagorna. Både nationellt och internationellt är den befintliga forskningen främst fokuserad på vittnesutsagornas inverkan vid manipulering av respondenterna i undersökningen. Syftet med föreliggande undersökning är att bidra med vidare förståelse för hur vittnesutsagor kan förändras över tid. I undersökningen studeras vittnesutsagor över en kortare tid, en eller två veckor från den ursprungliga intervjun, eftersom den mest dramatiska minnesförsämringen inträffar redan efter en vecka. Undersökningen baseras på 40 kvalitativa intervjuer med inslag av kognitiva intervjuer med 20 respondenter. Resultatet visar att ju längre tidsperioden mellan brottshändelsen och intervjun är, desto mindre likvärdiga är vittnesutsagorna i intervjuerna. Undersökningen diskuterar resultaten i förhållande till minnesprocessen och tidigare forskning. Undersökningen bidrar med att belysa hur vittnesutsagor kan förändras över tid och svårigheterna med vittnens minneskapacitet samt hur minnet kan påverkas av potentiella felkällor och minnesfel. Vidare lyfts praktiska rekommendationer för framtida forskning inom vittnesutsagor. Slutligen åskådliggör undersökningen även vikten av ytterligare nationell och internationell forskning inom ämnesområdet. / In trials, eyewitnesses are heard on the basis that they are assumed to have significant information in the criminal case in question. Thus, eyewitness testimonies can have a crucial role, when there is little or no technical evidence. It is common that it may take several weeks or months between the crime incident and the eyewitness to be interrogated. Thus, there are potential risks that the eyewitness can forget about certain memory images of what the eyewitness in previous interrogation described, since the memory is not static over time. There is currently limited research on how a time-delayed legal process can affect the testimonies. Both nationally and internationally, the existing research is mainly focused on the impact of eyewitness testimony when manipulating the respondents in the research. The purpose of the present study is to gain a wider understanding of how eyewitness testimonies can change over time. In the study, testimonies are studied over a shorter time, one or two weeks from the original interview, because the most dramatic memory impairment occurs already after a week. The survey is based on 40 qualitative interviews with elements of cognitive interviews with 20 respondents. The result shows that the longer the period between the crime incident and the interview, the less equivalent are the testimonies in the interviews. The study discusses the results in relation to the memory process and previous research. The study helps to illustrate how eyewitness testimonies can change over time and the difficulties with the eyewitnesses' memory capacity and how the memory can be affected by potential sources of error and memory failure. Furthermore, practical recommendations for future research in eyewitness testimonies are highlighted. Finally, the study also highlights the importance of further national and international research on the subject.