Med bakgrund i vetskapen om att olika forskningsgrupper använder olika samverkande discipliner i sina projekt och för att framtiden eventuellt kommer att behöva se annorlunda ut än den gör nu, vill jag försöka pröva att använda träd i bildundervisningen för att få elever att närma sig tankar om förhållandet mellan människa och natur. Med utgångspunkt i posthumanism och speciellt Karen Barads teorier, i möte med Lotta Johanssons teorier om lärande i blivande, Gert Biestas teorier om pedagogik och andra teorier om hur vetenskap och konst skiljer sig åt eller inte, ställer jag frågorna: Hur förmår träd i bildundervisning ställa frågor om relationen mellan människa och natur? Vilka möjligheter ges till förståelse för trädets eget liv och sätt att vara i en sådan undervisning? Med en postkvalitativ metodologi med inslag av a/r/tography gör jag först en expedition där jag läser och möter olika teorier och texter, reflekterar och gör gestaltningar kring det jag läser. Sedan skapar jag ett förlag till bildundervisning utifrån det. Det förslaget låter jag sedan en grupp elever ta del av i något som jag kallar den pedagogiska situationen. Trädens egen existens och kanske också ett medvetande om trädens agens påvisas genom att lyfta upp trädens sätt att vara, genom att berätta om dem, men också genom att använda pedagogiska flyktlinjer som minorhizoming och låta eleverna vara träd, liksom att arbeta med estetiska praktiker och även ta del av konst. De förgivettagna rollerna kan ifrågasättas lite grann. Studien visa att eleverna uttrycker tankar om att träden har ett eget liv och att de är viktiga för människans överlevnad. Idéen om hur människans position varit och är i förhållande till naturen har tillfälle att ta form i den pedagogiska situationen. Eleverna uttrycker att de får veta en del saker om träd som de inte visste tidigare. Sammanfattningsvis visar undersökningen att undervisningen med den föreslagna pedagogiska situationen ifrågasatte de förgivettagna rollerna mellan människa och natur lite grann. Undersökningen är också ett prov på att användandet av posthumanistiska pedagogiska flyktlinjer och användandet av estetiska lärprocesser och konst, ibland liknar varandra och kan vara ett hjälpmedel för att förstå svåra saker.