Sammanfattning Alfabetiseringen har i många kommuner i Sverige drivits av SFI %u2013 undervisningen (svenska för invandrare). Precis som alfabetiseringsprogram världen över präglats av avhopp och ouppnådda mål har analfabeter i Sverige lämnat SFI-undervisningen med en känsla av att läs- och språkinlärning är för komplicerad för dem. En tydlig grupp bland dessa är kvinnor från muslimvärlden. Studiens empiriska del består av intervjuer med tio kvinnor. Den visar att informanterna, alla kvinnor med muslimsk bakgrund, har en positiv inställning till skolan och de lärare som de haft i Sverige trots att de menar att de inte har förstått och lärt sig så mycket. Sex informanter alfabetiseras från modersmålet i området där de bor i Malmö men har tidigare erfarenhet av SFI. Skillnaden mellan att studera i ett enspråkigt svenskt klassrum och med en lärare som talar förstaspråket är markant. Skillnaden ligger i att inte behöva gissa utan verkligen förstå. Men inte bara förstå utan också att bli förstådd. De fyra informanter som är modersmålslärare understryker detta. De känner stor tillfredställelse i att kunna bidra med något gott till Sverige genom sitt arbete. Frågan om vad det är skolan mäter har vuxit i studien. Förståelse för och kunskap om samhället och om rättigheter och skyldigheter måste komma före språkkunskaper. I grundläggande undervisning av vuxna invandrare med kort eller ingen formell utbildningsbakgrund måste akademiska krav och mål tonas ned. Sådana mål och mått kan bli ett verktyg för segregation och t.o.m. dold rasism. I stället bör situationen i vardagen vara vägledande i målskrivningarna. Alla informanter i undersökningen tycker att de har haft nytta av kursen . De talar om resultat som har med ökad förståelse och självständighet att göra. För dessa kvinnor är mål vilka har med aktivt föräldraskap, större förståelse för den egna ställningen i samhället och självständighet mer relevanta. Resultaten visar också att språkkunskap inte är ett mått på lojalitet och kärlek till Sverige.