No description available.

Inledning: Alzheimers sjukdomen (AD) är den vanligaste demenssjukdomen och beskrevs först år 1906 av Alois Alzheimer. AD är en neurodegenerativ sjukdom orsakad av obalans mellan produktion och utsöndring av proteinet beta-amyloid. Lagrat beta-amyloid bildar senila plack i hjärncellerna. Fosforylerat tau bildar neurofibrillära nystan i nervcellers cellkroppar. Koncentrationen av beta-amyloid, fosforylerat tau och tau mäts i cerebrospinalvätskan och används för att kunna följa sjukdomsförloppet vid demenssjukdomar. Vid AD finns en brist på signalsubstansen acetylkolin i hjärnan och en minskning av substanser som serotonin, noradrenalin och dopamin. Det är ämnen som behövs för att nervceller ska kunna kommunicera. Funktionen av glutamaterg neurotransmission är påverkad, vilket inducerar symtom och sjukdomsprogression. Det vanligaste symtomet är minnesproblem, det förekommer även koncentrationssvårigheter och uppmärksamhetsstörningar i stressade situationer. Sjukdomsförloppet är indelat i tre olika stadier, mild, måttlig och svår. Vid misstänkt AD-diagnos görs en demensutredning inom primärvården. Det görs en basal och en utvidgad demensutredning. Det är vanligt att använda sig av olika skattningsskalor för att ställa diagnos, men även för att övervaka sjukdomsförloppet samt utvärdera behandlingseffekt. De olika skattningsskalorna som finns mäter kognition, beteendesymtom och funktionsförändring. Det finns flera riskfaktorer för att drabbas av AD och ökad ålder är den främsta. Syfte: Syftet var att utvärdera effekt och säkerhet av donepezil i monoterapi vid behandling av måttlig till svår alzheimers sjukdom. Metod: Arbetet baserades på litteratursökning i databasen PubMed. Sökord som användes var ”Alzheimer’s disease”, ”severe”, ”donepezil” och ”monotherapy”. Det var 5 artiklar som inkluderades. Resultat: På Severe Impairment Battery som användes i fyra av fem studier gav donepezil en förbättring jämfört med placebo. Förändringen var statistiskt signifikant i samtliga studier. Mini mental state examination användes i studie 1 – 3 och 5 där donepezil gav en förbättring i studie 1 – 3 men en försämring i studie 5. I studie 5 var försämringen mindre än den för placebo. Samtliga studier visade statistiskt signifikanta resultat. På Alzheimer´s disease cooperative study – activities of daily living som användes i studie 2 – 4 gav donepezil en försämring. Det var bara studie 3 som visade statistiskt signifikanta resultat. Neuropsychiatric Inventory användes i studie 1 – 3 och donepezil gav förbättring i samtliga studier. I studie 2 var förbättringen mindre än den för placebo, men i studie 1 och 3 gav donepezil en större förbättring än placebo. Det var bara studie 1 som visade statistiskt signifikanta resultat. Samtliga studier i det här arbetet rapporterade biverkningar och det var liknande för patienterna som behandlats med donepezil och för dem som behandlats med placebo. De flesta biverkningarna som rapporterades var milda till måttliga. Studie 5 rapporterade flest allvarliga biverkningar men ingen av dem ansågs vara kopplade till behandlingen av donepezil. Donepezil anses vara ett säkert läkemedel vid behandling av måttlig till svår AD. Effekten är liten vid svår AD men donepezil ger en långsammare försämring jämfört med placebo.

Reumatoid artrit (RA) är en kronisk inflammationssjukdom som symmetriskt drabbar kroppens leder och går i skov. En inflammationsprocess uppstår i synovialmembranet (ledhinnan) som börjar förtjockas och utsöndra ett exsudat till synovialvätskan, Exsudatet innehåller mycket erosiva inflammatoriska molekyler, inklusive cytokinerna TNF, IL-1 (interleukin) pch IL-6. De onormala cytokinkoncentrationerna förstör med tiden leden. Detta leder till leddeformationer, smärta och stelhet. Sjukdomen involverar även andra organ än enbart rörelseapparaten. RA drabbar strax under 1% av befolkningen, varav kvinnor är överrepresenterade. Diagnosen av RA kan vara mycket svår att ställa eftersom sjukdomen saknar ett enskilt laboratorietest eller ett standardiserat mätinstrument som korrelerar till sjukdomsaktivitet. Till följd därav används mätinstrument av sammanslagan parametrar för att utvärdera sjukdomen. Methotrexat (MTX) räknas som förstahandspreparat vid RA och kombineras standarsdmässigt med biologiska läkemedel, vid svårare sjukdomsförlopp. Det anses att biologisk kombinationsterapi är nödvändig för maximal behandlingseffekt, emellertid visar kliniska behandlingsregister att 1/3 av RA-patienter förskrivs biologisk monoterapi. Kombinationsterapi kan även orsaka mer biverkningar och försämrad följsamhet. Syftet med studien är att undersöka effekten och säkerheten av receptorantagonisten Tocilizumab (TCZ) med avseende på onoterapi vid RA. Arbetet är en litteraturstudie som genomförts genom sökningar i PubMed. Totalt lästes 7 artiklar i fulltext, varav 5 inkluderades i studieanalysen. Utifrån de primära effektmåtten i artiklarna, visade TCZ-monoterapi en signifikant behandlingsskillnad hos RA patienter med medelhög till hög sjukdomsaktivitet. Resultatet visar ingen bättre behandlingseffekt av att kombinera MTX med TCZ jämfört med monoterapi. TCZ-monoterapi hämmar även strukturella ledskador. TCZ-monoterapi anses som en säker och generellt tolererbar behandling.

Antibiotikaresistens är ett allt större problem i vårt samhälle och är ett av våra största hälsohot idag. Karbapenemresistenta Acinetobacter baumannii (CRAB) är en av tre bakterier som är högst upp på Världshälsoorganisationens (WHO) lista över prioriterade patogener som de anser att det är akut läge att utveckla nya antibiotika mot. I väntan på nya antibiotika är det dock viktigt att befintliga antibiotika används på ett optimalt vis. A. baumannii är gramnegativa bakterier som har en hög kapacitet att utveckla resistens mot många av de antimikrobiella medel de kommer i kontakt med. Infektioner med CRAB drabbar främst redan svårt sjuka människor som vårdas på intensivvårdsavdelningar, därför kan mortaliteten vara så hög som 68 %. Andelen CRAB har ökat över hela världen och det är inte ovanligt med isolat som endast är känsliga för kolistin. Kolistin är ett gammalt antibiotikum som tillhör gruppen polymyxiner och började användas på 1950-talet men övergavs sedan nästan helt under några år på grund av rapporter om en hög grad av nefrotoxicitet. Kombinationsterapi där kolistin används tillsammans med ett annat antibiotikum har blivit allt vanligare men det råder oenighet angående om kombinationsbehandling verkligen är mer effektiv än kolistin som monoterapi. Syftet med denna litteraturstudie var att undersöka om kombinationsterapi med kolistin är mer effektiv än kolistin som monoterapi samt att se hur vanligt det är med nefrotoxicitet vid kolistinbehandling. Artiklar söktes i databasen PubMed där fyra randomiserade kontrollerade studier (randomized controlled trials, RCT) samt två retrospektiva observationsstudier hittades som jämförde just monoterapi med kombinationsterapi. Resultaten från studierna tyder inte på att kombinationsbehandling skulle vara bättre än monoterapi vad gäller mortalitet och klinisk respons då inga statistiskt signifikanta skillnader observerades för dessa utfall. Andelen dödsfall varierade mellan studierna och låg mellan 41 %-73 %. Däremot kan det vara en fördel med kombinationsterapi för mikrobiologisk respons då två av studierna uppvisade signifikanta skillnader gällande detta. Kombinationen kolistin och fosfomycin uppvisade en mikrobiologisk respons på 100 % jämfört med monoterapi på 81 % och kombinationen kolistin och rifampicin hade en mikrobiologisk respons på 61 % jämfört med monoterapi på 45 %. Nefrotoxicitet uppstod totalt i mellan 10 - 60 % av fallen men i de flesta studierna drabbades mellan 20 - 35 %. / Antibiotic resistance is one of the biggest threats to world health today. In 2017, the World Health Organization (WHO) published a list of pathogens for which it is important to develop new antibiotics against. Carbapenem resistant Acinetobacter baumannii (CRAB) where amongst the three bacterial species that were on the top of that list. While we are waiting for new antimicrobial drugs to be developed, it is important that we use those that are available in an optimal way. A. baumannii bacteria mostly cause nosocomial infections, though community outbreaks occur as well. Patients affected by A. baumannii infections are often very sick people treated at intensive care units (ICU:s) with the mortality rates reported to be as high as 68 %. A. baumannii spread in hospitals as they have an extreme ability to adhere and survive on surfaces for long periods of time, and they also colonize the hands of the caretakers. Besides being able to survive desiccation and disinfectants, they also have the ability to develop resistance against most known antibiotics. Some isolates have been reported to show resistance against all tested antibiotics, whereas many other isolates were only susceptible to colistin. Colistin is an antibiotic that belongs to a group of drugs called polymyxins that were discovered in the 1940s and were used during the 1950s to 70s. Colistin had later been abandoned due to high rates of nephrotoxicity. Colistin is a bactericidal antibiotic that acts through changing the permeability of the outer membrane of gram-negative bacteria which leads to leakage of cell content and cell death. Although there are no clinical trials that support it, combination therapy where colistin is administrated together with another antibiotic agent, has become common, and for many physicians it is now thought of as standard. The aim of this study was to investigate, if the combination therapy with colistin is more effective than colistin as monotherapy against CRAB infections, and to examine the occurrence of nephrotoxicity. The study was performed as a literature search where six reports were collected from the database PubMed for analysis. The studies showed no superiority for combination therapy when it comes to mortality rates and clinical outcomes. When it comes to microbiological eradication, combination therapy proved to be significantly better than monotherapy in two of the studies that examined combinations of colistin together with fosfomycin or rifampicin. Nephrotoxicity developed in 10–60 % of the cases but in most of the reports the rate of nephrotoxicity was over 20 %. Conclusions based on this study are that combination therapy is not clinically more effective than monotherapy with colistin and that nephrotoxicity is a common adverse event.

Sammanfattning Introduktion: Hypertoni utgör en stor riskfaktor som kraftigt ökar risken att drabbas av kardiovaskulär sjukdom, en av världens ledande dödsorsaker idag. Två av förstahandsvalen vid farmakologisk behandling av hypertoni är Ca2+-antagonister och ACE-hämmare. Ca2+-antagonister ger kärldilatation med effekten sänkt blodtryck genom att få den glatta muskulaturen runt artärer och arterioler att relaxera. ACE-hämmare verkar genom att påverka kroppens renin-angiotensin-aldosteron-system (RAAS) genom att inhibera ett viktigt enzym som deltar i RAAS-processen. Resultatet blir utebliven vasokonstriktion samt minskad Na+-retention, vilket medför blodtryckssänkning. I Sverige bestäms behandlingsplan utefter patientens riskprofil, där en låg risk för kardiovaskulär sjukdom med samtidig mild hypertoni medför initial icke-farmakologisk behandling som övergår i monoterapi vid utebliven effekt, medan högre risk med samtidig måttlig eller svår hypertoni medför initial kombinationsterapi. Syfte och metod: Syftet var att undersöka effektiviteten hos Ca2+-antagonister och ACE-hämmare som monoterapi eller kombinationsterapi vid farmakologisk behandling av primär hypertoni. Examensarbetet utformades som en litteraturstudie för att besvara frågeställningen. Databasen PubMed nyttjades för att finna fem randomiserade och kontrollerade studier som jämförde kombinationsterapi och monoterapi med Ca2+-antagonister och ACE-hämmare. Resultat: Alla fem studier som undersöktes erhöll resultat där kombinationsterapi tenderade att ge en mer effektiv blodtryckssänkning i jämförelse med monoterapi, även om inte alla studier erhöll signifikant större sänkning av blodtryck i jämförelse med monoterapi. Tre av studierna visade en signifikant större reduktion av blodtryck vid kombinationsterapi i jämförelse med monoterapi, medan två av studierna inte visade på en signifikant reduktion. Dock återfanns denna tendens även hos dessa två studier där kombinationsterapi var mer effektiv i att reducera blodtryck. I tre av fem studier uppnådde en större andel patienter från kombinationsgrupperna målblodtrycket (<140/90 mmHg) än i monoterapigrupperna. Gällande biverkningar visade ingen av studierna någon skillnad i biverkningsgrad mellan kombinationsterapi och monoterapi. Slutsatser: Den samlade slutsatsen utifrån de undersökta studierna visar att kombinationsterapi med både Ca2+-antagonister och ACE-hämmare sänker blodtryck mer effektivt än monoterapi med vardera substansen. Eftersom en del av skillnaderna trots allt var små kan den biologiska relevansen av reduktionen diskuteras. Då biverkningarna inte var fler vid kombinationsterapi bör kombinationsterapi i framtiden övervägas som primärval vid behandling av primär hypertoni.

Introduktion: Alzheimers sjukdom (AD) är den vanligaste demenssjukdomen med ca 90 000 fall i Sverige och där 20–25 000 drabbas årligen. Sjukdomen drabbar främst äldre och prevalensen vid 65 år är 5 %. Alzheimers sjukdom orsakas av hjärnatrofi vilket kan ses som vidgade fåror och ventriklar i hjärnan, främst i pann-, hjäss- och tinninglobernas associationscortex. Tidigare troddes nedbrytningen av nervceller orsakas av degenerativa plack, främst ansamlingar av β-amyloid och av neurofibriller, men numera antas nedbrytningen orsakas av oligomerer som transporteras mellan celler och ger toxicitet. Det främsta symptomet vid AD är minnesstörningar, men symptom som koncentrationssvårigheter och orienteringssvårigheter är också vanliga. Alzheimers sjukdom kan delas upp i mild, måttlig och svår form där patienter vid mildform endast har lättare störningar och vid svår form inte klarar av vanliga sysslor. Det finns idag ingen behandling mot sjukdomsmekanismen men symptomlindring kan ges av kolinesterashämmare eller N-metyl-D-aspartat (NMDA)-receptorantagonister. Memantin är en NMDA-receptorantagonist som selektivt inhiberar överaktiva NMDA-receptorer och därmed förhindrar excitotoxicitet. Syfte: Syftet med studien var att utvärdera effekt och säkerhet för memantin i monoterapi vid behandling av måttlig till svår Alzheimers sjukdom. Metod: Utvärderingen gjordes med en litteratursökning via databasen PubMed med sökorden ”severe Alzheimer’s” och ”memantine”.  En artikel hittades via en review-artikels referenslista. Resultat: Sex artiklar granskades där resultatet visade en signifikant mindre försämring av kognitiva symptom jämfört med placebo på Severe impairment battery-skalan i fyra av fem av artiklarna vid behandlingstid 12–28 veckor. Memantin ger störst effekt vid inledning av behandlingen men effekten planar sedan ut. Memantin gav signifikant mindre försämring på Mini mental state examination i två av fyra studier, den ena vid 12 veckor och den andra vid 52 veckor men ingen signifikant skillnad i två studier som varade 24–28 veckor. Memantin hade ingen fördel över placebo på Neuropsychiatric Inventory i tre av fyra studier men visade en liten effekt vid initiering av behandling på Clinician’s Interview-Based Impression of Change Plus Caregiver Input som sedan höll i sig över tid. På Alzheimer’s Disease Cooperative Study-Activities of Daily Living Scale gav memantin en liten bromsning av progressionen men effekten planar sedan ut över tid. Memantin hade mestadels milda till måttliga biverkningar, och biverkningsprofilen var liknande den för placebo och biverkningarna ansågs inte vara kopplade till behandlingen. Memantin ger en liten effekt på kognitiva symptom men ger få biverkningar och är därmed ett säkert läkemedel. / Alzheimer's disease (AD) is the most common form of dementia with about 90,000 cases in Sweden, and 20-25,000 are affected annually. The disease mainly affects the elderly and the prevalence at age 65 is 5%. AD is caused by brain atrophy, which can be seen as widening of the sulci and ventricles in the brain, mainly in the frontal, parietal and temporal association cortex. Previously, degradation of nerve cells was thought to be caused by degenerative plaques, mainly β-amyloid and neurofibrillary accumulations, but recent studies has shown that degradation could be caused by oligomers transported between cells and causing toxicity. The main symptom of AD is memory disorders, but symptoms such as concentration- and orientation difficulties are also common. AD can be divided into mild, moderate and severe forms, with patients in mild form having only minor disabilities and in the severe form are unable to cope with common tasks. There is currently no treatment for the disease, but symptom relief can be given by cholinesterase inhibitors or N-methyl-D-aspartate (NMDA) receptor antagonists. Memantine is an NMDA receptor antagonist selectively inhibiting overactive NMDA receptors, thereby preventing excitotoxicity. The purpose of the study was to evaluate the efficacy and safety of memantine in monotherapy in the treatment of moderate to severe Alzheimer's disease. The evaluation was done with a literature search via the database PubMed with the keywords "severe Alzheimer's" and "memantine". One article was found via a review article's reference list. Six articles were evaluated and the results showed a significantly lesser deterioration of cognitive symptoms compared to placebo on the Severe impairment battery scale in four out of five articles with treatment times 12 to 28 weeks. Memantine has the greatest effect on initiation of treatment but the effect then levels out. Memantine significantly reduced Mini mental state examination impairment in two out of four studies, one at 12 weeks and the other at 52 weeks but no significant difference in two studies lasting 24-28 weeks. Memantine had no benefit over placebo on Neuropsychiatric Inventory in three out of four studies but showed a small effect on initiation of treatment on Clinician’s Interview-Based Impression of Change Plus Caregiver Input which then persisted over time. On Alzheimer’s Disease Cooperative Study-Activities of Daily Living Scale, memantine initially slowed down the progression but the effect then flattens out over time. Memantine had mostly mild to moderate side effects, and the adverse reaction profile was similar to that of placebo and the side effects were not considered related to treatment. Memantine has a small effect on cognitive symptoms but produces few side effects and is therefore a safe drug.