Denna masteruppsats studerar den tidiga svenska naturskyddsrörelsens historia utifrån ett känslohistoriskt perspektiv. År 1909 startades Naturskyddsföreningen vars syfte var att väcka och underhålla kärlek till den svenska naturen, samt kämpa för dess beskydd. Undersökningen studerar hur föreningen ansåg att kärleken skulle rädda naturen. Naturskyddsföreningen stred för ökat naturskydd i Sverige och den första paragrafen i deras föreningsstadga uppgav att föreningens syfte var att “väcka kärlek till naturen”. Naturskyddsföreningen strävade efter att väcka kärlek hos det svenska folket genom att använda känslor som ett politiskt verktyg och att engagera medborgarna att kämpa för bevarandet av deras lands natur. Föreningen ansåg att kärleken var det främsta verktyget för att förändra svenskarnas relation till naturen och att få dem att respektera och ära den. Naturskyddsföreningen fokuserade främst på att sprida sitt budskap och förändra denna natursyn genom sin årstidning, Sveriges Natur. Denna uppsats fokuserar på åren 1909–1919, men tidningen ges fortfarande ut år 2021. Årstidningen publicerades en gång om året och innehöll under avgränsningsperioden ett stort antal artiklar, bilder, dikter och uppdateringar över miljöarbetet i Sverige. Det var genom denna tidning, som Naturskyddsföreningen avsåg att väcka kärlek och inspirera sina läsare att kämpa för naturens beskydd. Publiceringen av tidningen sågs även av föreningen som ett verktyg att allmänbilda samtida och framtida svenskar om dess lands unika naturområden, samt även dokumentera det som riskerade att försvinna. Uppsatsen redogör för Naturskyddsföreningen kärleksbegrepp, vad föreningen trodde att kärleken kunde åstadkomma samt hur de väckte kärlek med hjälp av sin årstidning Sveriges Natur.