Syftet med uppsatsen är att undersöka viljan till eller från nattvard hos församlingar i Västerås stift ur församlingsprästernas perspektiv. Vill svenska kyrkans medlemmar i Västerås stift fira nattvarden oftare eller mer sällan? Vilka är de huvudsakliga motiven till att delta i mässa/nattvardsgudstjänst. Vi ställer också frågan om Biskopsbrevet från 2020 Fira nattvard har lett till samtal, åtgärder, förändringar i församlingarna. Vi söker därtill efter intressanta aspekter som kan ligga till grund för en kommande D-uppsats rörande nattvard. Vi gör en historisk resumé av förändringar kring nattvarden sedan instiftandet och från tiden då kristendomen kom till Sverige begränsar vi den till Sverige. Vi avgränsar respondenterna till att vara präster i församling i Västerås stift. Nio frågor gick att besvara i enkäten av både sluten och öppen karaktär. De teoretiska ramverken hämtas ur socialisationsteori, ritualisering samt copingteori. Resultatet visar att viljan till nattvard till stor del är mött i stiftet. I de fall det finns vilja till förändring överväger viljan till mer av nattvard. Motiven är i huvudsak gemenskap med Kristus, gemenskap med församlingen men också nåden och förlåtelsen för den enskilde nattvardsgästen. Ovan nämnda resultat blir självklara slutsatser men därtill konkluderar vi att nattvarden idag ses som så självklart att inga direkta samtal förs kring nattvarden och att biskopsbrevet Fira nattvard inte föranlett samtal eller förändra annat än i ett fåtal församlingar.