No description available.

No description available.

Syftet med uppsatsen är att undersöka viljan till eller från nattvard hos församlingar i Västerås stift ur församlingsprästernas perspektiv. Vill svenska kyrkans medlemmar i Västerås stift fira nattvarden oftare eller mer sällan? Vilka är de huvudsakliga motiven till att delta i mässa/nattvardsgudstjänst. Vi ställer också frågan om Biskopsbrevet från 2020 Fira nattvard har lett till samtal, åtgärder, förändringar i församlingarna. Vi söker därtill efter intressanta aspekter som kan ligga till grund för en kommande D-uppsats rörande nattvard. Vi gör en historisk resumé av förändringar kring nattvarden sedan instiftandet och från tiden då kristendomen kom till Sverige begränsar vi den till Sverige. Vi avgränsar respondenterna till att vara präster i församling i Västerås stift. Nio frågor gick att besvara i enkäten av både sluten och öppen karaktär. De teoretiska ramverken hämtas ur socialisationsteori, ritualisering samt copingteori. Resultatet visar att viljan till nattvard till stor del är mött i stiftet. I de fall det finns vilja till förändring överväger viljan till mer av nattvard. Motiven är i huvudsak gemenskap med Kristus, gemenskap med församlingen men också nåden och förlåtelsen för den enskilde nattvardsgästen. Ovan nämnda resultat blir självklara slutsatser men därtill konkluderar vi att nattvarden idag ses som så självklart att inga direkta samtal förs kring nattvarden och att biskopsbrevet Fira nattvard inte föranlett samtal eller förändra annat än i ett fåtal församlingar.

No description available.

I dag firas nattvard ofta i Svenska kyrkan. Den yngre generationen på många håll har vant sig vid nattvardsgudstjänsten som den huvudsakliga gudstjänsten i en svenskkyrklig kontext. Detta utan någon större vetskap om att den allmänna synen på gudstjänsten bara för något halvsekel sedan kunde se helt annorlunda ut. Nattvardens plats i församlingarnas huvudgudstjänster var långt ifrån självklar. Denna syn på altarets sakrament tar sig olika uttryck i olika kyrkotraditioner, men den allmänneliga kyrkan har sedan sin tillblivelse samlats kring detta sakrament. Svenska kyrkans historiska relation till nattvarden har varierat och eftersom nattvarden är så central i kyrkans verksamhet tar denna uppsats sin utgångspunkt i synen på detta sakrament under perioden 1918–1968, med fokus på Svenska kyrkan i allmänhet och Strängnäs stift i synnerhet.

I denna uppsats undersöks hur Svenska kyrkans biskopsmöte och fyra pastorat i Svenska kyrkan reagerat gällande nattvarden under covid 19-pandemin, i mars till och med september 2020, och hur detta förhåller sig till den officiella nattvardssyn som Svenska kyrkan säger säger sig ha. Svenska kyrkans officiella nattvardssyn framkommer i utvalda ordnings-, bekännelsedokument och dokument av bekännelsekaraktär som Svenska kyrkan förhåller sig till. I uppsatsen tecknas en bild av hur nattvarden hanterats av Svenska kyrkan under pandemin genom de fyra studerade pastoratens hantering av nattvarden i förhållande till covid-19. Syftet med uppsatsen har varit att ge en fördjupad förståelse för Svenska kyrkans explicita och implicita nattvardssyn och vad möjliga skillnader mellan explicita och implicita synsätt på nattvarden kan innebära i praktiken i händelse av en samhällskris i de studerade pastoraten. Fokus ligger på vad biskoparna kommunicerat genom biskopsmötet och hur detta har tillämpats i de studerade pastoraten. Ambitionen har varit att skapa ett underlag för en fortsatt diskussion om hur nattvarden hanteras i en krissituation inom Svenska kyrkan. Det empiriska materialet har analyserats mot bakgrund av den nattvardssyn som framkommit i analysen av de utvalda dokumenten som beskriver Svenska kyrkans officiella nattvardssyn, samt mot den information som kommunicerats av biskoparna genom biskopsmötet. Resultatet av denna analys har sedan diskuteras med målsättning att bättre kunna förstå och förklara den nattvardspraxis som framkommit i det empiriska materialet samt hur det relaterar till Svenska kyrkans officiella nattvardssyn. Resultatet av studien är att det i det empirska materialet framkommer olika sätt att hantera nattvarden. Dessa olika nattvardspraxis har likheter mellan varandra men skiljer sig också åt på en del plan. I de olika nattvardspraxis som finns representerade framkommer i samtliga fall en dragning, av större eller mindre karaktär, till en reformert nattvardsteologi och praxis som tycks vara resultatet av att skyndsamt finna en hållbar lösning för nattvarden ur smittskydds-synpunkt och med en omedveten brist på teologisk reflektion.

The present study investigates which theological and ecclesial consequences adjustments of the holy communion, that have been recognized in the empirical material, motivated by societal circumstances (in this case the covid-19 pandemic), may result in regarding the Church of Sweden.  The empirical material has been obtained from interviews with the vicar responsible for the communion for the parish in question. The material has been analyzed against the background of the vital communion motifs described in the theoretical framework presented in chapter 2 of the essay. In two out of three cases, different forms of individual communal-cups have been practiced in a way that does not correspond with the Evangelical-Lutheran tradition regarding this matter. The theological consequences of the various practices that have been noticed in these three cases have the ultimate consequence that Christ’s real presence in the holy communion may be weakened and unclear. The communio motif in the holy communion is not clearly visible in the fact that the congregation does not partake in the consecrated bread and wine, which tends to diminish the communion and goes to waste. The consecrated bread and wine only partake as a symbol during the words of institution. When the communal gifts are only being used as a way to symbolize the congregation’s normal communal service it suffers consequences in all the communion motifs described in the essay. The corelines in the anamnesis-, communio- and atonement motifs, which is making Christ’s atonement now present and effective for every believer in the celebration of the eucharist, is being threatened. The Lord’s Supper is instead given the character of a symbolic act that celebrates the commemoration of Jesus’ death, a memorial service, that does not re-actualize Christ’s sacrificial death on the cross as a real event here and now. When bread and wine is used as symbols and only shown to the congregation and never broken during the breaking of the bread, it is similar to a medieval practice. The medieval communion practice meant that people believed that the sacramental bread had a special authority that made it sufficient only to observe the gifts in the eucharist. The risk is that this medieval notion re-updates the belief that the elevation is the highlight of the Lord’s Supper and that the watching of the hostia is more important than communication itself. This also relates to an emphasis on performance piety.  One of the cases that has been mentioned in the current essay also chose to celebrate the holy communion virtually. This was conducted by a live broadcast via a social medium in a way that can be defined as a partial online-communion. During the broadcast there were no congregation present in the church, as they joined the sermon virtually. The consecrated communion gifts were distributed in the church during a break in the broadcast. The parish members who chose to come to the church during the break received bread and wine in solitude. Celebrating communion virtually limits the individual’s participation in the whole event of the Lord’s Supper and endangers the congregation of losing vital components of the celebration. This has consequences for the ecclesiological motif of the Church as the body of Christ, as it is by participating in the sacrament of the Eucharist, with its complete liturgy in the context of the church, that humanity can access authentic contact with Christ. Liturgy and ecclesiology are interrelated which means that adjustments of the liturgy has direct consequences for how the church is perceived, whether there is an aware process or not. Ecclesiology on the other hand is also affecting how the service and the liturgy is executed. That means that adaptations of the liturgy, which are not based on a profound theological endeavor, may result in a church that has been altered.

Syftet med denna uppsats är att undersöka vad som är historiskt sannolikt i den bibliska passionshistorien genom att kritiskt undersöka och jämföra olika bibelkommentarers syn på frågan. För att göra detta besvarades följande frågor: Vilka är skillnaderna mellan de olika bibelkommentarerna när det gäller förståelsen av Jesu sista dagar? Hur ska författarnas argumentering i bibelkommentarerna om vad som är historiskt sannolikt i passionshistorien kritiskt värderas?  Metoden är kvalitativ och består i en jämförande litteraturstudie med inslag av källkritik. Resultatet av denna uppsats visade att diskussionen om vad som är trovärdigt med passionshistorien som nämns i bibelns Nya testamente är att Jesu lidande och död sannolikt har inträffat i verkligheten sådan den beskrivs av de fyra evangelisterna Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Jesu verksamhet i hela evangeliet är inriktad mot lidande och död.

Historically, Christianity has been seen as a religion based on texts. However, many modern scholars claim that the practice of Christianity is at least as important as the holy texts. To see if this is the case, this study sought to examine whether church practice contributes to the making of the sacred, defined here from Mary Douglas's theory that the holy is something which is pure, whole and complete, unlike the impure, which is an anomaly, often separate, broken or divided. This was examined by studying the actual practices relating to the bread and the wine in one of Christianity's most central rites, the Eucharist. The empirical material is based on observations and semi-structured interviews on the handling of the bread and wine before and after communion in five different church communities. However, the focus is on the Evangelical Lutheran Swedish Church, where two different congregations were studied. The study takes as its point of departure Robert Orsis’ theory according to which holiness is created in a dynamic exchange between the practice of individuals and those of hierarchies. According to the present study this appears to be true, although the empirical material is too small to draw firm conclusions. In the churches investigated a variety of actors contribute to the creation of sacredness. Some practices seem to be the same throughout the different communities and parishes studied, for example preserving purity by covering the bread and wine, or by throwing away pieces of the already consecrated bread. Some individuals also created their own personal rituals, like not chewing the bread during the Eucharist, or covering their mouths after having received the bread to prevent the body of Christ from being spat out. It also appears that the wine is always handled with greater respect than the bread. According to Mary Douglas, this may have to do with the possibility of both sacrilising and defiling which rests in bodily fluids. This essay shows that persons in different roles act independently and in different ways to create and maintain the holiness of the bread and wine. In churches with distinct confessional texts, as in the Catholic Church, practices are more often based on dogmas, while individuals in the congregations lacking rules for handling the bread an wine, as in the parishes of the Swedish Church, act more as they themselves think is right. Also here their actions seem to follow Mary Douglas's theory of preserving the wholeness and purity of the holy. According to the study, the creation of sacredness seems to be just as possible for lay people as for specialists. This means that the Church in this way actually distributes the power to establish the sacred, which may contribute to preserving a community-promoting democratic process. This conclusion is reinforced by the fact that some of the congregations studied had created practices for ensuring sacrality which put fellowship before the power of the Words of Institution.

Den sista måltiden är vad måltiden i passionsberättelsen, innan Jesus tillfångatas, brukar kallas. Måltiden är antagligen den mest kända i Nya testamentet, konstaterar Thomas Kazen i sin artikel i boken The Eucharist - Its Origins and Contexts. Omständigheterna och historiciteten kring måltiden är ifrågasatta och Kazen menar att det är troligt att de första kristustroende han ha firat en måltid likt den som i Nya testamentet beskrivs som Jesus sista. Om det var Jesus sista måltid är inte lika självklart. För denna uppsats är beskrivningen sista inte vad som är intressant, det intressanta är att undersöka de fyra versioner av denna måltid som återges i Nya testamentet samt att pröva dessas historicitet. Narrativen är av hög stilnivå och är anpassade till en liturgisk miljö. I dessa fyra versioner finns två spår, dels Markus och Matteus och dels Lukas och Paulus i 1 Korintierbrevet.