Syftet med denna uppsats var att besvara följande frågeställning: 1) Hur gestaltas den polska självständighetsmarschen och dess deltagare? Går det genom öppen kodning att hitta återkommande frames? Går det att se nationella skillnader? 2) Hur förhåller sig gestaltningen till tidigare journalistisk forskning om hur demonstrationer gestaltas? Kännetecknas gestaltningar av de frames som i hög utsträckning används? Går det att se nationella skillnader? 3) Hur återspeglar framställningar av självständighetsmarschen hur journalister i de olika undersökta länderna förhåller sig till objektivitetsideal enligt en liberal modell? Frågeställningen besvarades genom en tvådelad kvantitativ objektivitetsanalys samt en tvådelad kvalitativ gestaltningsanalys. Resultatet av den första delen av den kvantitativa undersökningen visade att objektivitetsideal förknippade med hur informationskällor används var relativt lika; objektivitetsideal återspeglas inom detta område på ett relativt likartat sätt länder emellan. Resultatet av den andra delen av den kvantitativa undersökningen visade relativt stora skillnader mellan hur inrikes (polska) medier samt utrikesmedier beskriver marschen. Tydligast i detta sammanhang var att 46% av de utländska nyhetstexterna kallade marschen helt högerextrem, medan endast 7% av de polska nyhetstexterna kallade den i helhet som högerextrem. Liknande siffror kunde ses om man bytte ut begreppet ”högerextrem” mot ”nationalistisk”. I gestaltningsanalysens första del, kunde fem olika mindre ramar som beskrev marschens deltagare (”stöttade av regeringen”, ”representanter av allmän opinion”, ”vandaler/huliganer”, ”extremister” och ”harmlösa”) identifieras, och dessa bildade tillsammans en övergripande gestaltningsram. Den övergripande ramen gick att tillämpa på de flesta texter som analyserades. Resultatet av den andra delen visade att Dardis (2006) kartlagda marginaliseringsfigurer (som forskning visat frekvent använts i tidigare journalistisk forskning om demonstrationer) användes i liten utsträckning. Gestaltningsanalysen visade, tillskillnad från objektivitetsanalysen, relativt lika beskrivningar i samtliga länders medier, även om det gick att se nationella skillnader.När det gäller objektivitetsideal så indikerar resultatet generellt att journalister i Polen inom detta sammanhang förhåller sig annorlunda till västerländska objektivitetsideal, alternativt att journalister förhåller sig annorlunda till objektivitetsideal när det gäller utrikes- jämfört med inrikesrapportering.

Efter mer än ett sekel som ockuperat återetablerades Polen år 1918 som ett självständigt land. Den unga republiken kom under nästan tjugo års tid att ledas av marskalk Józef Piłsudski, känd för sina nationalistiska idéer. Idag, hundra år senare, har nationalisten Jarosław Kaczyński en ledande roll för den polska regeringen och många ser av denna anledning Polen som ett land som försvårar samarbetet inom EU. Syftet med det här arbetet är jämföra de båda politikernas åsikter, understryka var de överensstämmer respektive skiljer sig åt samt beskriva hur de ser på polackernas och Polens roll i världspolitiken. Den valda metoden är hermeneutisk närläsning av verk skrivna av Piłsudski respektive Kaczyński. Deras tankar ställs härvid mot ett teoreiskt ramverk om nationalism, huvudsakligen inspirerat av Marek Migalski och Hans-Ulrich Wehler. Resultaten av analysen visar att både Piłsudski och Kaczyński vill bygga en stolthet över Polen baserad på andra länders erkännande. Piłsudski står dock för en territoriellt baserad nationalism, där det polska språket och beredskapen att försvara landet mot olika stormakter står i centrum. Den katolska tron betonar han inte som enande kraft, utan upprepar att icke-etniska polacker, t.ex. judarna, är viktiga för landet. Kaczyński däremot verkar i ett etniskt homogent land, som inte längre är hotat av krig. För honom är den katolska tron en grundpelare som skyddar Polen mot de kosmopolitiska influenser som hotar den polska kulturen. Hans drömmars Polen intar en internationell särställning som försvarare av kristna värden, vilka han identifierar som typiskt polska. Slutsatsen är att Piłsudskis och Kaczyńskis nationalistiska visioner för Polen på många områden skiljer sig åt. / W 1918 roku Polska ponownie odrodziła się po rozbiorach jako niezależne państwo. Przez prawie następnych 20 lat młodą republikę prowadził Marszałek Józef Piłsudski, znany z nacjonalistycznych poglądów. Dziś, sto lat później, wiodącą rolę dla polskiego rządzu sprawuje nacjonalista Jarosław Kaczyński, a Polska przez wielu postrzegana jest jako kraj komplikujący europejską współpracę w ramach UE z tego właśnie powodu. Celem tej pracy jest porównanie poglądów obu tych polityków, podkreślając, gdzie się rozchodzą, a w czym są zbieżne oraz jak postrzegają rolę Polaków i pozycję Polski w świecie. Wybraną metodą jest hermeneutyczne czytanie dzieł pisanych przez Piłsudskiego i Kaczyńskiego. Ich myśli są porównywane z teoretycznymi ujęciami nacjonalizmu, inspirowanymi głównie przez myśl Marka Migalskiego i Hansa-Ulricha Wehlera. Wyniki analizy pokazują, że zarówno Piłsudski, jak i Kaczyński chcą zbudować dumę Polski opartą na uznaniu innych krajów. Jednakże, Piłsudski opowiada się za wersją nacjonalizmu terytorialnego, który skupia się na języku polskim i gotowości do obrony kraju przed różnymi potęgami. Nigdy nie podkreśla wiary katolickiej jako siły jednoczącej, ale podkreśla wielokrotnie, że nieetniczni Polacy, na przykład Żydzi, są dla Polski ważni. Z kolei Kaczyński działa w kraju etnicznie jednorodnym, już nie zagrożonym wojną. Dla niego wiara katolicka jest filarem, chroniącym kraj przed zagrażającymi polskiej kulturze kosmopolitycznymi wpływami. Polska jego marzeń na arenie międzynarodowej zajmuje szczególną pozycję jako obrońca wartości chrześcijańskich, które utożsamia z polskością. Podsumowując, nacjonalistyczne wizje Polski Piłsudskiego i Kaczyńskiego różnią się w wielu obszarach.