Bakgrund: Att barn drabbas av hjärtstopp är ovanligt men tyvärr är överlevnadsgraden låg. Träning och repetition inom hjärt- och lungräddning är nödvändig för att sjuksköterskor ska kunna bevara sin kompetens och klara av att utföra HLR med bra kvalitet. Trots att det finns riktlinjer och rekommendationer för barn-HLR är tidsspannet mellan utbildningstillfällena längre än rekommenderat. Motiv: Eftersom HLR på barn sällan behöver utföras och det finns brister i kontinuiteten av den praktiska och teoretiska utbildningen skapas svårigheter för sjuksköterskor att upprätthålla sina kunskaper. Forskning kring hur sjuksköterskors självskattar sin kompetens inom barn-HLR är mycket bristfällig. Syfte: Syftet med studien var att undersöka sjuksköterskors självskattade kompetens att utföra barn-HLR, samt att mäta sambandet mellan den självskattade kompetensen och antalet yrkesår och tid sedan senaste HLR-utbildningen. Metod: Datainsamlingen genomfördes med hjälp av ett självrapporteringsformulär via en webbaserad enkät med sjuksköterskor (n=55) som rekryterades via ett icke slumpmässigt urval. Resultat: Sjuksköterskorna skattade sin kompetens inom larmrutiner, luftvägshantering, kompressionsteknik och sin övergripande kompetens inom HLR som hög. Svaga skillnader hittades hos de som självskattat sin kompetens till hög respektive låg, där de som arbetat längre även skattade sin kompetens som högre. Konklusion: Det är kanske inte utbildningen i sig som påverkar den självskattade kompetensen inom barn-HLR utan sjuksköterskans kliniska erfarenhet. En hög självskattad kompetens inom barn-HLR ger inga garantier för ett korrekt utförande och eftersom behovet av mer utbildning och simulering var högt kan det finnas en osäkerhet gällande kunskap och utförandet bland sjuksköterskorna. Att främja sjuksköterskors kompetensutveckling inom verksamheten kan bidra till en ökad kunskap och ett mer korrekt utförande av barn-HLR och därmed ge det drabbade barnet en högre chans till överlevnad. / Background: The fact that children suffer from cardiac arrest is unusual, but unfortunately the survival rate is low. Training and repetition in cardiopulmonary resuscitation is necessary for nurses to be able to maintain their competence and be able to perform CPR with good quality. Although there are guidelines and recommendations for pediatric CPR, the time span between training sessions is longer than recommended. Motive: As CPR on children rarely needs to be performed and there are shortcomings in the continuity of the practical and theoretical training, difficulties are created for nurses to maintain their knowledge. Research on how nurses' self-assess their competence in pediatric CPR is very deficient. Aim: The purpose of the studies was to investigate nurses' self-assessed competence to perform pediatric CPR, and to measure the relationship between the self-assessed competence and the number of professional years and time since the most recent CPR training. Methods: The data collection was carried out using a self-report form via a web-based questionnaire with nurses (n = 55) which was recruited via a non-random sample. Result: The nurses rated their competence in alarm routines, airway management, compression technology and their overall competence in CPR as high. Weak differences were found among those who self-assessed their skills to high and low, respectively, where those who worked longer also rated their skills as higher. Conclusion: It may not be the education itself that affects the self-assessed competence in pediatric CPR but the nurse's clinical experience. A high self-rated competence in pediatric CPR provides no guarantees for a correct execution and since the need for more training and simulation was high, there may be an uncertainty regarding knowledge and execution among the nurses. Promoting nurses' competence development within the business can contribute to increased knowledge and a more correct execution of pediatric CPR and thus give the affected child a higher chance of survival.

Bakgrund: Ambulanssjukvården är en viktig del av vårdkedjan med avancerade bedömningar och behandlingar till svårt sjuka och skadade personer. Ambulanssjuksköterskan behöver kunna ta snabba och ibland livsavgörande beslut utanför sjukhus där den drabbade befinner sig. Varje år drabbas cirka 80 barn av hjärtstopp utanför sjukhus, vilket motsvarar cirka 1-2% av alla prehospitala hjärtstopp i Sverige. Att vårda svårt sjuka barn uppfattas som stressande, krävande och kan vara en stor utmaning i vårdutförandet.  Motiv: Genom en ökad kunskap om ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda barn med hjärtstopp kan studien bidra till en ökad förståelse för vad som orsakar stressen och hur stresshanteringen kan förbättras. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda barn prehospitalt där HLR förekommit.Metod: Individuella semistrukturerade intervjuer genomfördes med ambulanssjuksköterskor på tre olika ambulansstationer i Region Sörmland, Region Västernorrland samt Region Östergötland. Insamlat data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier “Att inte vara förberedd”, “Att tvingas hantera larmet”, “Att vilja överlämna ansvaret” och “Att trots allt lära sig av larmet”. Kategorierna fördes samman i temat: Barn HLR larm skapar stress och ångest.  Konklusion: Barnlarm ger ett ökat stress- och adrenalinpåslag. Otillräcklig information, svårigheten med närvarande föräldrar och anhöriga och att mötas av ett tyst barn skapar känslor av frustration, att inte räcka till och overklighet. För att ambulanssjuksköterskor ska kunna bibehålla en god hälsa efter svåra barnlarm ses ett behov av kollegialt stöd men även stöd från arbetsgivaren. Ambulanssjuksköterskor behöver känna att deras upplevelse och känslor bekräftas efter ett svårt larm, genom att exempelvis inte behöva ta sig an nya larm direkt. Arbetsgivaren har en viktig roll att tillgodose möjligheter för ambulanssjuksköterskor att bearbeta larmet utifrån att de är individer med olika behov. / Background: Ambulance care is an important part of the medical chain with advanced assessments and treatments for seriously ill and injured people. The ambulance nurse needs to be able to make quick and sometimes life-changing decisions outside the hospital where the victim is. Every year, approximately 80 children suffer cardiac arrest outside the hospital, which corresponds to approximately 1-2% of all pre-hospital cardiac arrests in Sweden. Caring for seriously ill children is perceived as stressful, demanding and can be a major challenge in the care delivery.Motive: Through an increased knowledge of ambulance nurses' experience of caring for children with cardiac arrest, the study can contribute to an increased understanding of what causes stress and how stress management can be improved. Purpose: To describe ambulance nurses' experience of caring for children pre-hospital where CPR has occurred.Method: Individual semi-structured interviews were conducted with ambulance nurses at three different ambulance stations located in Region Sörmland, Region Västernorrland and Region Östergötland. The collected data was analyzed using qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in four categories: "Not being prepared", "Forced to handle the call", "Wanting to hand over the responsibility" and "Despite learning from the alarm". The categories were brought together in the theme: Child CPR alarms create stress, and anxiety. Conclusion: Pediatric calls provide an increased stress and adrenaline boost. Inadequate information, the difficulty of having parents and relatives present and being met by a silent child create feelings of frustration, inadequacy and unreality. In order for ambulance nurses to be able to maintain good health after severe pediatric calls, there is a need for collegial support but also support from the employer. Ambulance nurses need to feel that their experience and feelings are confirmed after a difficult mission, by, for example, not having to deal with new calls immediately. The employer has an important role in providing opportunities for ambulance nurses to process the alarm based on the fact that they are individuals with different needs.