Det övergripande syftet med den här undersökningen är att studera olika gruppers personbenämningspraktiker när det gäller kommunikation om autism/asperger (ASD) och bipolär diagnos. Det avgränsade syftet är att undersöka person först-språkets position i förhållande till andra personbenämningar. Undersökningens teoretiska ram och begrepp är hämtade från kritisk diskursanalys och Goffmans stigmateori. Analysen är både kvantitativ och kvalitativ, och materialet består av 155 svar från en online-enkät. Den kvalitativa analysen är inspirerad av legitimeringsanalys och Goffmans stigmateori, där den förra utvecklas med begreppet självauktorisering. Undersökningen fokuserar på följande språkliga konstruktioner; har-konstruktionen (jag har x), är-konstruktionen (jag är x), person först-konstruktionen (person med x) och diagnos först-konstruktionen (x person). Resultatet visar att ett övergripande mönster går att urskilja: har-konstruktionen är den mest föredragna personbenämningen när det gäller kommunikation om autism/asperger ASD-diagnos, och är-konstruktionen när det gäller bipolär diagnos. 1 av 10 väljer person först-konstruktionen och den är främst de yrkesverksammas preferens. Den minst föredragna av alla grupper är diagnos först-konstruktionen. Flertalet (de)legitimeringar sker, typiskt med självauktorisering, moraliska evalueringar och jämförelser. Två strategier för stigmahantering synliggörs i motiveringarna: acceptansstrategin och assimilationsstrategin. En slutsats är att personbenämningar har en betydelsefull roll i konstruerandet av identitet. Personbenämningspraktik är komplex, och alla personbenämningarna i undersökningen har potential att stigmatisera. En försiktig slutsats är att person först-språket har en särskilt stigmatiserande effekt och utmanar de berördas benämningsmakt.