Språket är en stor del av vårt liv. Det styr hur vi interagerar med vår omgivning och relaterar till varandra och oss själva. Relationen mellan språk och kultur och hur de påverkar varandra har fascinerat mig länge. Spänningen mellan den värld som bibeltexterna skapades i och den värld vi lever i idag gör att en översättning där de båda får ut sin rätt blir svår. Brännpunkten mellan dessa två världar har sedan länge intresserat mig personligen, och att kunna fördjupa mig i det här ämnet gläder mig oerhört.En vanlig fråga som dyker upp kring inkluderande översättning är hur vi översätter det grekiska ordet υἱός. Ska vi översätta det till ”son”, den lexikografiska betydelsen, eller ska vi översätta det till ”barn”, som är en mer inkluderande variant. Förlorar vi något när vi väljer det ena ordet över det andra? Språket påverkar oss, och det är en av anledningarna till att jag började intressera mig för bland annat queerteori. Queerteori uppkom runt 1990 inom den akademiska världen, med inspiration hämtat från bland annat feministisk teori (Ambjörnsson 2006:35). Den intresserar sig för hur sexuella normer uppstår, fungerar, upprätthålls och ifrågasätts. En sådan norm som ifrågasätts inom queerteori är könsnormen. Grundläggande inom queerteori är en skepsis mot ett sanningsbegrepp som något som är universellt och allmängiltigt (Ambjörnsson 2006:41).En annan viktig aspekt av queerteori är synen på språket som centralt för skapandet av världen. Enligt denna teori är det språket som skapar bilden av vad som är betydelsefullt och verkligt i livet. Språket är det som skapar både våra identiteter och våra självuppfattningar. Ett könsinkluderande språk i översättningen av våra bibelberättelser gör kanske att fler personer kan ta berättelserna till sig, men det ger oss då en översättning som hamnar längre från originalet. Det är en fin balansgång mellan de två, och den balansen är mitt intresse i den här uppsatsen.

El lenguaje inclusivo, con una ‘e’ como marca de género inclusivo neutro, está creciendo en partes del mundo hispanohablante, como una manera de incluir a todos, todas y todes, pero al mismo tiempo encuentra una oposición fuerte, expresada por lingüistas, escritores y hablantes, que no consideran un cambio lingüístico necesario. Esa resistencia puede tener muchas diferentes razones, como la preservación de la lengua, el conservadurismo, el sexismo, la transfobia, y el desconocimiento. En este trabajo se analiza las actitudes hacia el lenguaje inclusivo, y los factores que puedan influir en ellas, para de esta manera llegar a una comprensión mejor de los obstáculos en el camino hacia la inclusión del lenguaje. Se hace una encuesta para investigar que correlaciones hay entre las diferentes áreas: política y sociedad, sexismo e identidad, lenguaje en general, y lenguaje inclusivo; igualmente que el conocimiento del asunto, el sexo y la edad. Se llega a las conclusiones que los que votan por la derecha tienen actitudes más negativas hacia el lenguaje inclusivo, y que los con más conocimiento de la variante con ‘e’, los que opinan que el lenguaje es excluyente, y las mujeres, tienen actitudes más positivas. / Inclusive language, with an ‘e’ as a neutral inclusive gender mark, is growing in parts of the spanish speaking world, as a way of including everybody, but at the same time it is facing a strong opposition, expressed by linguists, writers and language users, who do not consider a linguistic change necessary. This resistance can have many different reasons, like the preservation of the language, conservatism, sexism, transphobia, and lack of knowledge. This paper analyzes the attitudes towards inclusive language and the factors that might have influence on them, to, in that way, be able to come to a better understanding of the obstacles to the inclusion of the language. A survey is done to investigate the correlations between these different areas: politics and society, sexism and identity, language in general, and inclusive language; as well as the knowledge of the matter, gender, and age. The conclusions drawn are that those who vote for the right have more negative attitudes towards inclusive language, and those with more knowledge of the variant with ‘e’, those who consider the language to be exclusive, and women, have more positive attitudes. / Inkluderande språk, med ett ‘e’ som neutral inkluderande genusmarkör, växer i delar av den spansktalande världen som ett sätt att inkludera alla, men möts samtidigt av ett starkt motstånd, från lingvistiker, författare och språkbrukare, som inte anser att en lingvistisk förändring är nödvändig. Detta motstånd kan ha många olika anledningar, såsom bevarandet av språket, konservatism, sexism, transfobi och bristande kännedom. I det här arbetet analyseras attityderna mot inkluderande språk och de faktorer som kan påverka dessa, för att på så sätt få en bättre förståelse av hindren på vägen till språkets inkluderande. En enkät görs för att undersöka vilka korrelationer som finns mellan följande områden: politik och samhälle, sexism och identitet, språk i allmänhet, och inkluderande språk; liksom kännedom om ämnet, kön och ålder. Slutsatser som kan dras är att de som röstar höger har mer negativa attityder till inkluderande språk och att de med större kännedom om varianten med ‘e’, de som anser att språket är exkluderande och kvinnor, har mer positiva attityder.

Det övergripande syftet med den här undersökningen är att studera olika gruppers personbenämningspraktiker när det gäller kommunikation om autism/asperger (ASD) och bipolär diagnos. Det avgränsade syftet är att undersöka person först-språkets position i förhållande till andra personbenämningar. Undersökningens teoretiska ram och begrepp är hämtade från kritisk diskursanalys och Goffmans stigmateori. Analysen är både kvantitativ och kvalitativ, och materialet består av 155 svar från en online-enkät. Den kvalitativa analysen är inspirerad av legitimeringsanalys och Goffmans stigmateori, där den förra utvecklas med begreppet självauktorisering. Undersökningen fokuserar på följande språkliga konstruktioner; har-konstruktionen (jag har x), är-konstruktionen (jag är x), person först-konstruktionen (person med x) och diagnos först-konstruktionen (x person). Resultatet visar att ett övergripande mönster går att urskilja: har-konstruktionen är den mest föredragna personbenämningen när det gäller kommunikation om autism/asperger ASD-diagnos, och är-konstruktionen när det gäller bipolär diagnos. 1 av 10 väljer person först-konstruktionen och den är främst de yrkesverksammas preferens. Den minst föredragna av alla grupper är diagnos först-konstruktionen. Flertalet (de)legitimeringar sker, typiskt med självauktorisering, moraliska evalueringar och jämförelser. Två strategier för stigmahantering synliggörs i motiveringarna: acceptansstrategin och assimilationsstrategin. En slutsats är att personbenämningar har en betydelsefull roll i konstruerandet av identitet. Personbenämningspraktik är komplex, och alla personbenämningarna i undersökningen har potential att stigmatisera. En försiktig slutsats är att person först-språket har en särskilt stigmatiserande effekt och utmanar de berördas benämningsmakt.