<p>En attitydundersökning om fula personbenämningar bland elever och skolpersonal.</p>

En attitydundersökning om fula personbenämningar bland elever och skolpersonal.

Den här undersökningen handlar om ord för att beskriva könsidentitet och könsuttryck, men också mer allmänt om språk i relation till den egna identiteten. Undersökningen bygger på en enkät som besvarades av 31 personer med olika erfarenheter av att röra sig bortom tvåköns­normen. Enkätsvaren kategoriseras utifrån återkom­mande teman, vilket be­lys­er mönster i materialet. Enskilda svar analyseras utifrån begreppen tvåkönande, ciskön­ande och kate­gorial­­­kön­ande, vilka är hämtade ur Hornscheidts genderismmodell, samt med hjälp av begreppen position­ering och benämnbarhet. De flesta respondenter benämner sig själva med ord som överensstämmer med den egna identiteten, men en del väljer istället sina ord i syfte att påverka omgivningen eller för att helt slippa kategoriseras utifrån kön. När respondenter byter ord handlar det oftast om att det nya ordet upplevs passa bättre, men bytet kan även handla om att den egna identiteten förändrats eller om att ett tidigare behov av att påverka omgivningen har upphört.  Även omgivningen positionerar respondenterna genom språkhandlingar – i många fall som tillhörande ett kön respondenten inte själv identifierar sig som. Respondenternas berättelser om att röra sig bortom tvåkönsnormen handlar om friktion mellan omgivningen och den egna köns­identiteten, negativa och positiva erfarenheter av sociala interaktioner, svårigheter att benämna den egna identiteten, att utforska sitt könsuttryck och att vara rädd för negativa konse­kvenser.  Sammantaget visar resultatet att personer som rör sig bortom tvåkönsnormen är en heterogen grupp med avseende på både livserfarenheter, relationen till den egna identiteten och inställ­ningen till olika språkliga uttryck.

Det övergripande syftet med den här undersökningen är att studera olika gruppers personbenämningspraktiker när det gäller kommunikation om autism/asperger (ASD) och bipolär diagnos. Det avgränsade syftet är att undersöka person först-språkets position i förhållande till andra personbenämningar. Undersökningens teoretiska ram och begrepp är hämtade från kritisk diskursanalys och Goffmans stigmateori. Analysen är både kvantitativ och kvalitativ, och materialet består av 155 svar från en online-enkät. Den kvalitativa analysen är inspirerad av legitimeringsanalys och Goffmans stigmateori, där den förra utvecklas med begreppet självauktorisering. Undersökningen fokuserar på följande språkliga konstruktioner; har-konstruktionen (jag har x), är-konstruktionen (jag är x), person först-konstruktionen (person med x) och diagnos först-konstruktionen (x person). Resultatet visar att ett övergripande mönster går att urskilja: har-konstruktionen är den mest föredragna personbenämningen när det gäller kommunikation om autism/asperger ASD-diagnos, och är-konstruktionen när det gäller bipolär diagnos. 1 av 10 väljer person först-konstruktionen och den är främst de yrkesverksammas preferens. Den minst föredragna av alla grupper är diagnos först-konstruktionen. Flertalet (de)legitimeringar sker, typiskt med självauktorisering, moraliska evalueringar och jämförelser. Två strategier för stigmahantering synliggörs i motiveringarna: acceptansstrategin och assimilationsstrategin. En slutsats är att personbenämningar har en betydelsefull roll i konstruerandet av identitet. Personbenämningspraktik är komplex, och alla personbenämningarna i undersökningen har potential att stigmatisera. En försiktig slutsats är att person först-språket har en särskilt stigmatiserande effekt och utmanar de berördas benämningsmakt.

I denna kritiska studie undersöks nyhetsrapportering om de svenska sis-hemmen genom att analysera hur sis-hem och tvångsvård för barn och unga beskrivs i nyhetstexter. Syftet är att blottlägga vilka som kommer till tals i nyhetsrapporteringen samt vilka diskurser, normer och ideal som realiseras språkligt. På sis-hem tvångsvårdas barn och unga mellan 12-21 år med problematiska hemförhållanden och psykosociala problem, men även de som dömts för lagbrott. Tvångsvården av barn och unga kan beskrivas som en komplex verksamhet då den existerar i gränslandet mellan socialtjänst och rättssystem. Undersökningen visar att den svenska regeringen och andra politiska företrädare är de grupper somfrämst får komma till tals. Nyhetsredaktionerna verkar tillsammans med de politiska företrädarna vara de som sätter agendan för vad som ska diskuteras omkring sis-hem och barn i tvångsvård under den undersökta tidsperioden. När barn som tvångsvårdas på institutioner deltar i nyhetsrapporteringen blir det främst som omständigheter. De påverkas av åsikter, händelser och handlingar men ges ingen plats som aktiva deltagare i nyhetsrapporteringen. Undersökningen visar vidare att det verkar ha skett en förändring de senaste decennierna i synsättet på frågor som berör barn, unga och brott. Från att handla om vård och behandling verkar diskussionen alltmer fokusera på straff, säkerhet och andra kriminalpolitiska frågor.