How can you as a planner tackle messy realities without losing sight of possible problematic outcomes of what you put in practice? This study explores the value of everyday frictions as a resource for phronetic planning, i.e. the ability to make situated ethical judements of what is ’better’ or ’worse’ in a particular setting. The intent is to offer a situated gaze of frictions from the perspective of a civil servant of the well organised and innovative municipality of Botkyrka in the metropolitan area of Stockholm, Sweden. From this outset, an autoethnographical methodology from a poststructural approach, is used to explore the frictions that the author has experienced as a practicing planner. The study shows that frictions can be used as 'weak signals' to identify possible tricky consequences of the creation and the staging of planning 'simplifications'. Based on this insight a 'seismological' approach to planning is proposed. The argument is that planning practice should on the one hand utilize frictions when they arise and, on the other hand, actively challenge existing 'simplifications'. To achieve this, practical tools are offered to 'evoke', 'narrate' and 'diffract' on frictions and 'trickster-objects' within the constraints of the planner’s role as a municipal civil servant. / Denna avhandlings syfte är att utforska skavningars möjliga värde som resurs för praktisk klokhet inom svensk kommunal planeringspraktik. Med praktisk klokhet avses förmågan att göra situerade etiska bedömningar om 'bättre' och 'sämre' på ett reflexivt sätt i ett visst sammanhang. Studiens teoretiska ram utgörs av poststrukturell subjektteori och arbetet bygger på en metodologisk ansats grundad i autoetnografi. Avsikten är att erbjuda en situerad ’inifrån blick’ om vardagliga skavningar i planering i en svensk kommunal förvaltningskontext baserat på författarens egen yrkespraktik från en kommun. I analysen framkommer att skavningar ofta kan uppstå när planeraren ikläder sig i grunden motsatta sätt att uppträda som planerare; i studien identifierat som en central, entreprenöriell och kommunikativ persona. Det som då sker är att olika idéer om ‘hur saker funkar’, olika typer av praktiska tekniker för att uppnå uppsatta mål och olika etiska ramverk om vad som är 'rätt' införlivas och 'krockar' inom planeraren. En slutsats är att skavningar kan ses som ’svaga signaler’ för att förnimma eventuella problematiska konsekvenser av de 'förenklingar’ som av nödvändighet görs inom planeringspraktik. En medvetenhet om sådana signaler kan bidra till en beredskap om existerande konfliktytor som den kommunala organisationen kan adressera i sin planering och verksamhetsutveckling. Den typ av planerarroll som har bäst förutsättningar att inrymma skavningar är en central persona, men för att den möjligheten ska realiseras krävs att skavningar uppvärderas som en av flera komponenter för att stärka planerarens bedömningsförmåga. I ljuset av studiens lärdomar tecknas ett utkast till vad som benämns en ’seismologisk’ ansats till planering. Argumentet som förs fram är att planeringspraktik å ena sidan bör tillvarata skavningar när de väl uppstår, och å andra sidan aktivt utmana existerande 'förenklingar’. För att uppnå detta föreslås exempel på praktiska verktyg som planeraren och organisationen kan använda för att 'framkalla', '(åter)berätta' och 'diffraktera' kring skavningar inom gränserna för planerarens ansvar. / <p>QC 20171017</p>

This case study examines the impact of different perspectives in the planning process of a public swimming facility in Umeå. It is based on Peter Marcuse’s differentiation of planning practices into deferential planning, social reform planning and social justice planning, with emphasis on the last.A discourse analysis of interviews with five key planning actors comprises the core of the study, also supported by municipal documents and media publications.Expressions of social justice planning are found to be enabled through 1) individual planner’s benevolence, experiences and established trust relationships, 2) access to knowledge and know-how for advocating identified perspectives due to grass rootbased organizations and 3) legal support.Inhibiting conditions are further identified in 1) the prevailing economic-politicalorder, due to which the concept of the public has been renegotiated, 2) planning practices based on public-private partnerships mediated through person-centredpower concentration, and 3) a silenced ideological-political conversation. / Denna fallstudie granskar genomslaget av olika perspektiv i Umeås nya badhus,Navets, planeringssprocess. Undersökningen utgår från Peter Marcuses differentiering av planeringens praktik i de tre planeringstraditionerna teknisk planering, socialreformistisk planering och planering för social rättvisa, med tyngdpunkt i den sistnämnda.Studien baseras på en diskursanalys av intervjuer med fem centrala aktörer iplaneringsprocessen och stöds också av mediala publikationer samt kommunala dokument som utredningar och protokoll.Studien drar slutsatsen att uttryck för planering för social rättvisa möjliggörs av 1) enskilda planeringsaktörers välvilja, erfarenheter och tillitsrelationer 2) tillgång tillidentifierade intressegruppers perspektiv genom representanter med kompetens att föra deras talan samt 3) juridiskt stöd.Försvårande förhållanden identifieras istället i 1) den rådande ekonomisk-politiska riktningen, vilken utanför det politiska samtalet har omförhandlat synen på vilka som utgör allmänheten, 2) planeringspraktik baserad på offentlig-privata uppgörelser,medierad genom personcentrerad maktkoncentration samt, som en följd av detta, 3) ett tystnat idépolitiskt samtal.

Sustainable mobility has been identified as one of the main issues for the Stockholm region in its work to achieve more sustainable urban development. Previous research shows that planning for sustainable mobility is complex, since it involves many actors and a wide range of planning sectors. Moreover, planning practice is often associated with political, organisational and institutional challenges that together cause inertia. As a result, the concrete outcomes of planning frequently reinforce existing car-orientated transport structures, counteracting the ambition of sustainable mobility. This licentiate thesis examines the institutional conditions for more coherent and integrated planning for sustainable mobility in the Stockholm region. This was done by applying institutional capacity as an analytical framework for mapping the collective capacity among planning actors to work in accordance with the principles of sustainable mobility. The analysis shows that participating planning actors share a similar view on the importance of sustainable mobility, but inertias relating to concrete planning practice are visible. For example, it appears as though neither the planning actors nor actual planning projects are sufficiently well organised to enable cooperation between actors or integration of planning sectors or perspectives. Moreover, the methods and practices applied in planning have not been adequately modified to meet the new planning objectives. A lack of facilitating structures in terms of time and economic resources, and of formal planning guidelines, seem to hinder the shift in perspectives and practices required to realise the vision of sustainable mobility. Thus, although there has been a clear change in terms of objectives at the strategic level, the institutional conditions for planning have not evolved to the same extent. Consequently, planning for sustainable mobility is still not the simple, the common or the natural practice in the Stockholm region. / <p>QC 20161026</p> / Metoder och arbetssätt i stadsplanering för transportsnål stad