Denna uppsats undersöker hur svensk konst och den svenska konstnären formuleras i Richard Berghs konstteoretiska skrifter och måleri. Utgångspunkten är den mediala debatt som pågått under 2010-talet om svenska värden och deras innebörd. Blickarna har i denna debatt ofta riktat sig mot nationalromantiken som stilbildande för att kategorisera en reaktionär och nationalistisk föreställning om vad som är svenskt. Däremot har försvaret av nationalromantiken alltid problematiserat begreppet, mycket utifrån den väldokumenterade politiska radikalism som många av sekelskiftes konstnärer hade. Uppsatsen vill visa genom Ludmilla Jordanova begrepp periodic feel, att betraktelsen av nationalromantisk konst ofta görs utifrån vissa föreställda politiska värden. Genom att betrakta Berghs verk bortom denna diskursiva debatt vill uppsatsen visa hur Bergh formulerar det svenska som en djup form av samtidskritik. På så sätt intar det svenska en estetisk politisk form bortom reaktion och revolution och ser istället åt samtiden. Det svenska formuleras hos Bergh som något som måste ständigt omgestaltas mot tidens utveckling och måste anpassa sig därefter. När konsten är samtida och rotad i den nationella självkänslan, uppstår således sann och livskraftig konst enligt Bergh.