The process of color-matching any color product is a process that can be quite complicated and requires great skill from a color analyst. As the name suggests color-matching is the process in which the color of a standard is obtained from a sample through careful inspection and precision in order for the colors to match up. It is a process that can vary in length dependent of the amount of pigments used.  Foundations are a type of liquid emulsion cosmetic and consist of five main pigments; white (titanium dioxide), red, brown, yellow and black iron oxides. These five pigments can when mixed together result in hundreds of shades. One of the greatest challenges for cosmetics companies is to successfully manufacture these shades often from a benchmark, a desired shade, as well as maintaining this same shade when the batch is scaled up from lab production to factory.  Oriflame is a direct-selling cosmetics company in which the Marketing department and Color Cosmetic department work closely in order to produce new products and shades for each catalogue. Liquid foundation shades are decided by the Marketing department and given to the Color Cosmetic department to color-match.  Currently the process of color-matching is carried out through the visual assessment by the color analyst. In order to improve the efficiency and lead - time of the current method, Oriflame has drawn inspiration from other sectors dealing with color and taken the decision to color-match with the use of a spectrophotometer coupled with color-appropriate software. The method was divided into four separate processes; confirming a sample method presentation to the spectrophotometer, colorant file set-up & process, color-matching process with the color-appropriate software and color match comparison. The results showed that with an adequate sized colorant file a method for color-matching with a spectrophotometer was established. The lead-time could be decreased by, as much as 66.6 % and providing strong evidence that this is a valuable tool for color analysts working at Oriflame.

UV-curing is one of the most commonly used methods for producing hydrogels for soft and hard tissue scaffolds. Spontaneous curing is an alternative method which possesses some advantages in comparison to the conventional UV-curing methods; for example, in situ crosslinking and excluding initiators. The main objective of this study was to investigate promising materials for producing UV and spontaneously cured hydrogels, and subsequently to perform a comparison between the produced hydrogels with regard to their different mechanical and physical properties.Seventeen different hydrogels including five UV-cured and twelve spontaneously cured hydrogels were produced by applying thiol-ene chemistry and by varying precursor materials. Hydrogel systems including di- and tetra- functional PEGs of different lengths (2 kDa and 6 kDa) and two different thiol-crosslinkers (ETTMP 1300 Da and DTT) were subsequently characterized and evaluated. The evaluation tests applied in this study were Raman spectroscopy, weight and volumetric swelling test, leaching test, tensile test, and rheology test. Between all the systems, tetra-acrylated PEG (6 kDa) BisMPA was found to be the most promising system. The pH level of the applied solvent (PBS) for spontaneously cured hydrogels was varied from the physiologically relevant level of 7.4 to 7.0 and 7.8 in order to investigate the dependency of physical and mechanical properties of the hydrogels to this parameter.Spontaneous curing of tetra-acrylated PEG (6 kDa) BisMPA with ETTMP 1300 Da as the thiol-crosslinker, was accomplished within 3½ min in PBS with a pH level of 7.4; and it came out to be the fastest spontaneously cured system between all the tested hydrogels. Increasing the PBS pH level resulted in a faster curing process (accomplished in 1½ min). Spontaneously cured hydrogels generally showed decreased mechanical properties, but improved swelling behavior compared to UV-cured hydrogels. Nevertheless, the discussed system still possessed 50% of the elastic modulus in the tensile test in comparison to the UV-cured state; and showed the highest elastic modulus in comparison to other spontaneously cured systems. The storage modulus of the mentioned hydrogel in the spontaneously cured state was very close to the same parameter in the UV-cured hydrogel based on the same precursors. It also possessed the highest storage modulus between all the spontaneously cured hydrogels. Although the obtained swelling properties of this system were not the highest between all the tested hydrogels, these parameters were still in an acceptable range as for a hydrogel proposed for tissue scaffold application (swelling ratio: 9.72, water content: 89.71%, volumetric swelling ratio: 9.05). Furthermore, the system had the lowest weight loss ratio between all the acrylate-based hydrogels (including both UV and spontaneously cured systems), which along with the Raman spectroscopy results shows the high crosslinking efficiency of the system.

The aim of this master thesis was to develop an analysis method which identifies the swelling cause of EPDM rubber gaskets. The method shall facilitate failure investigation of rubber gaskets used in plate heat exchangers which require both determinations of volatile and involatile compounds as well as polar and non-polar compounds. To achieve this goal a combination analysis method of Headspace Gas chromatography Mass spectrometry (GC-MS) and liquid-liquid extraction Fourier Transform Infrared spectroscopy (FT-IR) was chosen. Three extraction fluids were tested to extract the compounds from the EPDM rubber: tetrahydrofuran, 2-propanol and supercritical carbon dioxide. The analysis method was first tested on EPDM rubber samples swelled in four known solvents with different volatility and polarity (hexane, acetic acid, 1-octanol and pentadecane). Then it was tested on EPDM rubber samples swelled in three different mixtures of these four solvents and finally on two EPDM gaskets, swelled by unknown media, that were being assessed in an actual failure investigations. The analysis method was successful in identifying compounds which caused EPDM rubber gaskets to swell but not in a way as it was supposed to. The FT-IR analysis could not be used to identify compounds in a mixture because the spectra of mixtures are very difficult to analyze. However the FT-IR results complimented the results from the GC-MS analysis which due to a poor search database was not good enough to determine the exact composition of the swelling agents by itself. The liquid extraction also gave useful information about how much swelling agents that were absorbed by the EPDM gasket. Tetrahydrofuran and 2-propanol were the most effective for extraction of the solvents. However, supercritical carbon dioxide was very good for selective extraction of non-polar compounds. The method detected both polar and non-polar compounds but non-polar compounds with low boiling point were not detected. It did not interact strongly enough with the GC-column used in this trials, because the polarity of the column was not sufficient. The method detects both volatile and involatile compounds. But to be sure that all volatile swelling agents were detected a special sample handling technique must be developed. To improve the analysis method it is suggested that the method is developed so that only GC-MS analysis is needed. This is accomplished by further GC-MS analysis with other GC-columns and better search databases. It is also suggested that the method is developed so that it is not only a qualitative analysis method but also a quantitative analysis method.  In that way it can be used as a much more effective tool during failure investigations. / Syftet med det här examensarbetet var att ta fram en analysmetod för att identifiera svällningsorsaker i EPDM gummipackningar. Metoden utvecklades för att underlätta haveriutredningar av havererade gummipackningar använda i plattvärmeväxlare. Kraven man kan ställa på en sådan metod är att den har ett brett detektionsområde där både polära och opolära föreningar samt lättflyktiga och svårflyktiga föreningar kan analyseras. För att uppnå dessa krav utvecklades en analysmetoden som bestod av en kombination av headspace Gas Kromatografi-Masspektrometri (GC-MS) och vätske-vätske extraktion Fourier Transform-Infraröd spektroskopi (FT-IR). Tre olika extraktionsvätskor testades för att extrahera ut de ämnena som svällt EPDM gummipackningen (2-propanol, tetrahydrofuran och superkritisk koldioxid). Analysmetoden testades först på EPDM packningar som svällt i fyra olika kända lösningsmedel med varierande kokpunkt och polaritet (hexan, ättiksyra, 1-oktanol och pentadecane). Därefter testades metoden på EPDM packningar som svällt i blandningar av dessa kända lösningsmedel och slutligen testades metoden på två EPDM packningar som havererat i plattvärmeväxlare.   Resultaten visade att analysmetoden fungerade för att identifiera ämnen som orsakat svällning i EPDM packningar men inte på det sätt som metoden från början var tänkt att fungera. FT-IR kan inte användas för att analysera de ämnen som inte detekteras med GC-MS. Detta beror framför allt på att det är väldigt svårt att identifiera ämnen i blandningar med FT-IR. Det visade sig dock att resultaten från FT-IR kunde användas för att komplettera resultaten från GC-MS (som var för dåliga på grund av en dålig sökdatabas). Resultaten från vätske-vätske extraktionen gav även användbar information om hur mycket ämnen som absorberats av packningen. Av de tre extraktions vätskor som testades var 2-propanol och tetrahydrofuran mest effektiva för att få ut de ämnen som svällt EPDM packningen. Den superkritiska koldioxiden var inte alls lika effektiv men var och andra sidan bättre om en mer selektiv extraktion av opolära ämnen önskades.   Analysmetoden detekterade både polära och opolära ämnen men opolära ämnen med låg kokpunkt detekterades inte. För att dessa ämnen ska detekteras måste en annan sorts kolonn med mer opolär stationärfas användas i GC-MS. Metoden detekterar även lättflyktiga och svårflyktiga ämnen. Men för att vara säker på att samtliga lättflyktiga ämnen som har orsakat svällningen i EPDM packningen detekteras måste en särskild provhanteringsmetod utvecklas. Detta för att säkerställa att inga ämnen lämnat packningen innan analys av EPDM packningen.   För att förbättra analysmetoden ytterligare föreslås att metoden utvecklas så att den enbart kan genomföras med GC-MS. Detta bör göras genom fler GC-MS analyser med andra sorters kolonner samt med andra bättre sökdatabaser. Det föreslås även att metoden utvecklas så att den förutom kvalitativ bestämning av ämnen som orsakat svällning även kvantitativ bestämma sammansättningen av ämnen i EPDM packningen. På så sätt fås ett ännu bättre analysverktyg vid framtida haveriutredningar.

Naturen är en källa till en mängd komplexa molekyler som har potential att användas inom industrin. En del av dessa molekyler kan utvinnas från suberin som bland annat finns i träd och i särskilt hög grad i björknäver. Genom att lösa upp näver i natriumhydroxid kan suberin sönderdelas i mindre beståndsdelar vilka sedan kan extraheras.  En av dessa beståndsdelar är 9,10-epoxi-18-hydroxioktadekansyra (EFA), vilken har tre olika funktionella grupper: en epoxid-, en hydroxid- och en karboxylgrupp.  De tre omnämnda funktionella grupperna påvisar det breda potentiella användningsområdet för denna molekyl.  EFA skulle därmed kunna vara intressant att utnyttja i utvecklingen av nya, gröna material. Målet med detta projekt är att extrahera EFA från näver för att sedan via enzymkatalys syntetisera oligomerer med dimetyladipat (DA). Under projektet utfördes ett flertal extraktioner med varierande resultat vilket visar på metodens känslighet. Troligen har pH samt den använda näverns individuella egenskaper stor inverkan på extraktionen och dess utbyte. Den fjärde extraktionen gav 0,44 g EFA vilket innebar ett utbyte på 12%. EFA polymeriserades via enzymatisk katalys med CalB (Lipas B från Candida Antarctica) vilket gav en polymer som efter 1H-NMR-analys kunde konstateras ha en bibehållen epoxidgrupp. Genom att använda DA som ändgrupp och samtidigt reglera det stökiometriska förhållandet mellan reaktanterna, kunde polymerisationsgraden kontrolleras.  Genom MALDI-ToF-analys kunde det fastslås att det fanns en trend typisk för enzymkatalyserade polymerer i det erhållna spektrumet. Denna trend indikerade att monomeren EFA fanns kvar men även att en polymerisation ägt rum och oligomerer med polymerisationsgrader ett och två hade bildats.

Poly(lactic acid) (PLA) is a polymer chain consisting of repeating units of lactic acid (LA) used in various biomedical applications because of its biocompatible features. It is commonly used as a subdermal filler and constitutes as the main ingredient in SculptraR, which is a collagen regenerating filler used to treat lipoatrophy of the cheeks or to rejuvenate the skin. The presence of macrophages triggers a foreign body reaction in response to PLA, which in turn prompts fibroblasts to gradually increase collagen fibers in the dermis. This literature study investigates how physical properties such as Mw, morphology, stereochemistry as well as chemical properties, influence the biological response and degradation of PLA. Additionally, a comparison of other bio stimulants, substituents and copolymers were performed. The aim of this study was constructed in collaboration with Galderma. All aspects that were taken into consideration affected the biological response and degradation to some extent. The degradation of the PLLA microspheres has a noticeable correlation to the biological immune response. An increase in the Mw and degree of crystallinity results in a decrease in degradation rate. Morphology greatly influences the immune response and particle size is vital for the degradation as well as biostimulation. The most suitable stereoisomer of PLA is the (L)-form based on both biological response and degradation. Decomposition of PLLA varies depending on the Mw which is affected by the pH of the surrounding environment. Compared to other substances used in biodegradable products, PLLA is regarded as the most auspicious for a durable result. PDLLA has desirable biological responses but is degraded too fast. PDLA is not suitable as a dermal filler due to its inflammatory response and bad collagen regeneration.

Syftet med detta examensarbete var att utveckla en helt bio-baserad vatten- och smutsavstötande ytbehandling för trä med ambitionen att ersätta en icke bio-baserad referens produkt på marknaden. Flera emulsioner med oljor och vaxer har framställts och analyserats utefter emulsionernas stabilitet och kvalitet. Flera av dessa emulsioners vattenabsorption, kontaktvinkel, pH värde vid ytan och åldrande i utomhusmiljö testades också efter att olika typer av trä behandlats med formuleringarna. En del av formuleringarna verkade ge liknande vattenabsorption som referensen på de olika typerna av trä med undantag för trä typ 4 där de bio-baserade formuleringarna presterade bättre än referensen. Vidare bildade även de bio-baserade formuleringarna en mindre gul och sträv yta jämfört med referensen och de genomgick dessutom en mindre fysisk förändring efter placering utomhus. Dock var stabiliteten för de bio-baserade emulsionerna sämre än för referensen. Dessutom resulterade de bio-baserade formuleringarna till en mindre pH sänkning på trä typ 3 med alkaliskt. / The aim of this thesis project was to develop a fully bio-based water and dirt repellent wood coating with the ambition to replace the current non-bio-based reference product on the market. Several wax and oil emulsions were made and analyzed in terms of emulsion quality and stability. Several formulations were also tested on different types of wood in terms of water absorption, weathering, surface pH and contact angle. Some formulations seam to give similar water absorption as the reference, the not bio-based product and performs similar on different types of wood with an exception on Wood type 4 where the bio-based formulations performs better than the current reference product. Secondly the bio-based formulations form a less yellow and rough coating compared to the current reference product. According to the weathering test the bio-based formulations seams to perform better. However, the stability of the bio-based formulation is not as good as the current reference product. Also, the developed bio-based conceptual formulations exhibited limited pH lowering on Wood type 3 with alkaline pH.

Akrylbaserat bencement är den gyllene standarden vid ryggförstärkningsförfaranden. Modifiering av akrylbencement med linolsyra har resulterat i attraktiva egenskaper vilka möjliggör lättare hantering för kirurger och minskar efterföljande komplikationer såsom närliggande ryggradsfrakturer. Även om de attraktiva egenskaperna hos linolsyramodifierat bencement är kända är ännu förståelsen för hur linolsyra påverkar egenskaperna outforskade. Som en komponent i bencement måste linolsyra steriliseras innan den används i bencement. Det finns emellertid oro för att autoklavsterilisering av linolsyra orsakar nedbrytning. Dessutom är det oklart vad som händer med linolsyra i härdat bencement över tid. I detta examensarbete utvärderades steriliserad och osteriliserad linolsyra. Linolsyra blandades med olika komponenter som finns i bencementet såsom aktivator, initiator, monomer och inhibitor, i närvaro och frånvaro av lösningsmedel. De efterföljande förändringarna studerades genom 1H NMR och UV-VIS. Resultaten visade att linolsyra bryts ned av sterilisering och oxidation. Oxidationen av linolsyra berodde på sterilisering, temperatur, lösningsmedel och mängden syrexponering. Det bekräftades genom 1H NMR och UV-VIS att linolsyra reagerade (steriliserad och osteriliserad) med aktivatorn, initiatorn och monomeren. Dessa reaktioner kan minska tillgängligheten av komponenterna för in situ-polymerisation av monomeren, och därmed förändra bencementens egenskaper, vilket i sin tur bidrar till lättare hantering under förstärkningsförfarandet och reducerar intilliggande ryggradsfrakturer efter operation. / Acrylic bone cement is the gold standard in vertebral augmentation procedures. Modification of acrylic bone cement using linoleic acid has resulted in attractive properties that enable convenient handling by surgeons and reduce follow-up complications such as adjacent vertebral fractures. Even though the attractive properties of linoleic acid-modified bone cement are acknowledged, the understanding of how it imparts those properties remain unexplored. As a component in bone cement, linoleic acid needs to be sterilized before its use in bone cement. However, there are apprehensions whether autoclave sterilization of linoleic acid causes degradation. In addition, it is unclear what happens with linoleic acid in hardened bone cement over time.  In this thesis, sterilized and unsterilized linoleic acid were evaluated alone and treated with different components of the bone cement such as activator, initiator, monomer, and inhibitor, in the presence and absence of solvent, and the ensuing changes were monitored through 1H NMR and UV-VIS. The results showed that linoleic acid degraded due to sterilization and oxidation. The oxidation of linoleic acid depended on sterilization, temperature, solvent, and the amount of oxygen exposure. As confirmed through 1H NMR and UV-VIS, linoleic acid (sterilized and unsterilized) reacted with the activator, initiator, and monomer. These reactions could reduce the availability of the components for the in-situ polymerization of the monomer, thus altering the properties of the bone cement including convenient handling during the operation and reduced adjacent vertebral fractures post the operation.

Detta examensarbete är en del av CelluFil-projektet och syftar till att optimera förhållandena för upplösning av cellulosa i vattenlösning av natriumhydroxid följd av regenering i form av ett garn. Tidigare arbeten har visa tatt cellulosa kan lösas i vattenlösning vid -10°C, men sådana förhållanden är inte tillämpliga i industriell skala. Målet med detta projekt är att arbeta vid rumstemperatur.  För detta kommer karboxylgrupper att införas i cellulosakedjorna för att öka cellulosans lighet i ett alkaliskt vattenbaserat medium. Därefter kommer cellulosan att fällas ut igen i en sur lösning. Natriumperjodat gör det möjligt att oxidera alkoholgrupperna i cellulosakedjan på C2- och C3- positionerna genom att öppna glukosenheterna för att skapa två karbonylfunktioner (aldehyde) som sedan lätt kan oxideras till karboxylgrupper med överoxidering med natriumklorit.  Den första delen av rapporten är tillägnad litteraturöversikten om ämnet med focus på natriumperjodat oxidation. Därefter föreslås ett allmänt protokoll från natriumperjodat oxidation till regenering av cellulosa till garn i en svavelsyralösning. Flera förhållanden för natriumperjodat oxidationen testas vid olika temperaturer, med eller utan metallsalter och med olika oxidationsdoser.  Upplösningsutbytet är direkt kopplat till karboxylinnehållet infört i cellulosakedjorna. Periodatoxidationen leder också till minskningen av polymerisationsgraden men cellulosas DPv förblir tillräckligt hög med det riktade COOH-innehållet och för textilapplikationer. Den möjliga produktionen av hydroxylradikaler under natriumperjodat oxidationen har undersökts med EPR/Spin-trapping. Endast försök gjorda med UV-strålning visade OH°. Således förklaras fortfarande inte depolymerisationen av cellulosa under perjodat oxidation framställd under mörka förhållanden. Eftersom, konsumtion av natriumperjodat är låg under oxidationen är dess återvinning en nyckelfråga för en industriell applikation. Det har visat sig att oxidationsfiltraten kan återanvändas flera gånger före total konsumtion av periodat. Kvaliteten på celluloser oxiderade med återvunna filtrat, särskilt deras upplösningsförmåga, bör kontrolleras. / This master thesis is part of the Cellufil Project and aims to optimize the conditions for dissolving cellulose in aqueous sodium hydroxide solution followed by regeneration it in the form of a yarn. Previous works have shown that cellulose could be dissolved in soda at -10°C, but such conditions are not applicable at industrial scale. The objective of the present project is to work at room temperature.  For that, carboxyl groups will be introduced in the cellulose chains in order to increase cellulose solubility in an alkaline aqueous medium, after this it is reprecipitated it in acidic solutions. Periodate makes it possible to oxidize the alcohol groups of cellulose on C2 and C3 positions by opening the glucose units to create two carbonyls functions (aldehyde) which can then be easily oxidized into carboxylic groups with overoxidation using sodium chlorite. A first part of the report is dedicated to the literature review on the subject, focusing on periodate oxidation. Then, a general protocol is proposed from the periodate oxidation to the regeneration of cellulose into yarn in sulfuric acid solutions. Several conditions for the periodate oxidation are tested, at different temperatures, with or without metal salts and with different oxidant dosages.  The dissolution yield is directly linked to the carboxyl content introduced in the cellulose chains. The periodate oxidation also leads to the decrease of the cellulose degree of polymerization but cellulose DPv still remains sufficiently high in the case of the targeted COOH contents and for textile applications. The possible production of hydroxyl radicals during the periodate oxidation has been investigated by EPR/Spin-trapping. Only trials made with UV radiations showed OH°. Thus, cellulose depolymerization during periodate oxidation made in dark conditions is still not explained. Because the periodate consumption is low during the oxidation, its recycling is a key issue for an industrial application. It has been shown that the oxidation filtrates could be reused several times before total oxidant consumption. The quality of celluloses oxidized with recycled filtrates, especially their dissolving ability, should be checked.

På grund av ökad användning av plast har biobaserade polymerer som förpackningsmaterialfått stor uppmärksamhet de senaste åren på grund av miljöhänsyn. Flera proteinmaterial, t.ex.vetegluten har varit i fokus för betydande forskning kring ny biobaserad plast och resultatenär lovande. Det idag stora intresset för biobaserad och miljövänlig plast beror påväxthuseffekten från konventionell petroleumbaserad plast. Ett proteinmaterial från undersöktes här för dess plastmaterialegenskaper. Proteinrenheten varca. 65%. Filmerna skapades genom att först mala proteinflingorna till ett fint pulver ochblanda det med glycerol. Glycerolhalten var 30 %. Därefter varmpressades materialet. För atttesta plasten användes flera tekniker och metoder. TGA, DSC, FT-IR, WVTR, OTR ochdragprovning. I allmänhet var materialet relativt svagt. Liksom de flesta proteinplaster hadedet också dåliga vattenbarriäregenskaper, men hade relativt goda syrebarriäregenskaper. Sammanfattningsvis är det ett material som kan ha en ljus framtid eftersom det är tillverkat avbiomassa istället för petroleum, vilket innebär att det är mer miljövänligt. Med modifieringkan det bli en bra plast för flera ändamål. / Due to increase use of plastics, bio-based polymers as packaging materials have garneredmuch attention in recent years due to environmental concerns. Several protein materials, e.g.wheat gluten, have been in focus for significant research towards new biobased plastics andresults are promising. Bio-based and environmentally friendly plastics gather much interestand attention today due to the green-house generating effects of conventional petroleum-basedplastics. A protein material was investigated here for its plastic material properties. The protein puritywas ca. 65 %. The films were created by first grinding the protein flakes to a fine powder andmixing it with glycerol. The glycerol content was 30 %. The material was subsequently hotpressed.To test the plastic, multiple techniques and methods were used. TGA, DSC, FT-IR, WVTR,OTR and tensile testing. In general, the material was relatively weak. As most protein plasticsit had also poor water barrier properties, however it had relatively good oxygen-barrierproperties. In conclusion it is a material that could have a bright future as it is made from biomass insteadof petroleum, which means that it is more environmentally friendly. With modification andimprovement, it can be a good plastic for several applications in future.

This study investigated a CNF/dendrimer hydrogel and how different concentrations of the carboxylated CNF and bis-MPA ammonium dendrimer affected the hydrogels’ rheological properties. A third generation bis-MPA ammonium dendrimer was diffused into a dispersion of carboxylated cellulose nanofibrils. The CNF was carboxylated by TEMPO-oxidation and phosphate buffer deprotonating the carboxylic group. The ammonium dendrimers are cationic and, when added to the dispersion, act as a salt together with the CNF-carboxy anion creating a cationic dendrimer salt bridge. These will serve as physical crosslinks, and a CNF/dendrimer network is formed; the structure and the absorbed water make a hydrogel. Amplitude strain sweeps were performed with a rheometer to determine the gels' elastic capabilities in terms of storage modulus, G’ and loss modulus, G” as the function of the shear stress. The result shows that a higher concentration of both CNF dispersion and dendrimer yielded a higher value of the storage modulus and a lower critical strain, meaning that the hydrogel becomes firmer and less elastic. / I denna studie undersöktes en CNF/dendrimer hydrogel och hur olika koncentrationer av den karboxylerade CNF och bis-MPA ammonium dendrimer påverkar hydrogelens reologiska egenskaper. En tredje generations bis-MPA ammonium dendrimer läts diffusera i en dispersion av karboxylerade cellulosa nanofibriller (CNF). CNF karboxylerades via TEMPO-oxidation, varefter en fosfatbuffer adderades för att skapa en anjon. Dendrimerens ammoniumgrupper är katjoner och då den adderas till dispersionen kommer den agera som ett salt tillsammans med CNF-karboxyanjonen vilket skapar en katjonisk dendrimersaltbrygga. Denna agerar som en fysisk tvärbindning och skapar ett nätverk av CNF och dendrimer. Nätverket skapar tillsammans med det absorberade vattnet en hydrogel.  En amplitude strain sweep utfördes för att bestämma gelernas viskoelastiska förmåga, från mätningarna fås elasticitetsmodulen, G’ och den viskösa modulen, G’’ som funktioner av skjuvningen. Resultatet visar att en högre koncentration av CNF-dispersionen och dendrimeren leder till ett högre värde på elasticitetsmodulen samt ett lägre värde för den kritiska skjuvningen. Detta innebär att hydrogelen blir hårdare och mindre elastisk.