Syftet med föreliggande studie var att psykometriskt undersöka den svenska versionen av Child and Adolescent Trauma Screen (CATS) för att skapa tillgång till ett självsvarsinstrument för barn och ungdomar som screenar för både traumahistorik och traumasymtom utifrån aktuellt diagnossystem DSM-5. För detta syfte undersöktes reliabilitet och evidens för validitet med hjälp av två sample; en normgrupp med 591 svenska skolelever i åldrarna 10 till 17 år samt en test-retestgrupp med 90 svenska skolelever i åldrarna 13 till 17 år. En pilotstudie med 38 svenska skolelever i åldrarna 15 till 19 år användes för metodvägledning inför studiens genomförande.   Reliabiliteten undersöktes med estimering av intern konsistens med Cronbachs α i normgrupp samt temporal stabilitet med ICC och Cohens k i test-retestgrupp. För att erhålla evidens för kriterievaliditet användes robust enkel regressionsanalys för att undersöka huruvida antalet traumahändelser kunde predicera symtomutfall.  För att erhålla evidens för konvergent och diskriminant validitet beräknades Pearsons r mellan CATS symtomskala och de sex subskalorna i Trauma Symtom Checklist for Children (TSCC). Cramérs V användes för evidensprövning av konvergent validitet mellan CATS skala för traumahistorik och LYLES.  Evidens för validitet undersöktes även med analys av formulärets interna struktur med konfirmatorisk faktoranalys (CFA) utifrån DSM-5s fyrfaktormodell för PTSD. CFA utfördes med estimeringsmetoden bootstrap Maximum-likelihood till följd av bristfällig uni- och multivariat normalitet. Oberoende t-test användes för att undersöka eventuella gruppskillnader avseende traumahistorik och traumasymtom uppmätt med CATS.   CATS symtomskala uppvisade god intern konsistens på samtliga fyra subskalor (Cronbachs α = .73-.89) och moderat temporal stabilitet (ICC = .57-.68). Temporal stabilitet för CATS totalskala för traumahistorik var god (ICC = .84) och sett till varje item var överensstämmelsen mellan test- och retestmätningar varierande från liten till nästintill perfekt (k = .34-.87). Robust enkel regressionsanalys påvisade att antalet traumahändelser predicerar symtomutfall där 32% av variansen i symtomuttryck kunde härledas till antalet traumahändelser. Måttliga till starka korrelationer återfanns mellan CATS symtomskala och TSCC symtomskalor med starkast korrelation med subskalan posttraumatisk stress (r = .82) och svagast korrelation med subskalan för sexuella bekymmer (r = .44). CATS skala för traumahistorik korrelerade måttligt med LYLES (V = .45).  DSM-5s fyrfaktormodell för PTSD indikerade god passform, reliabilitet och konvergent validitet. Modellen uppvisade bristande intern diskriminant validitet vilket kunde förklaras med prövning av en second-ordermodell med PTSD som högre ordnad faktor.

EMDR, eye movement desentization and reprocessing, är en evidensbaserad psykoterapeutisk metod för behandling av bl. a trauma. Syftet med undersökningen var att undersöka effekten av EMDR-behandling på patienter hos S:t Lukas. Frågeställningar: Hur skattar S:t Lukas patienter Posttraumatisk stress disorder (PTSD)-kriterierna återupplevande, undvikande och överspändhet, före och efter EMDR-behandling? Finns det utifrån bakgrundsvariablerna kön, ålder, typ av trauma, tidigare trauma samt antal behandlingstillfällen några skillnader i personernas skattningar före respektive efter behandlingen? Metod: I denna kvantitativa studie undersöktes 21 kvinnor och 9 män före och efter EMDR behandling. Självskattningsformuläret Impact of Event Scale-Revised, IES-R användes, vilket mäter PTSD-kriterierna återupplevande, undvikande och överspändhet. Resultat och diskussion: Resultaten från studien visar statistiskt signifikant symtomminskning i återupplevande, undvikande och överspändhet. Ingen av patienterna gav indikation på PTSD efter EMDR-behandlingen. Före behandlingen var genomsnittet för IES-värdet 2,8. Efter behandlingen hade genomsnittet för IES-värdet sjunkit till 0,7. Det finns statistiskt signifikanta skillnader mellan IES-värdet när olika bakgrundsvariabler särskiljs: yngre (personer under 40 år) har ett signifikant lägre IES-värde för återupplevande än äldre efter behandling, personer som utsatts för rån har ett signifikant högre IES-värde för överspändhet än personer som utsatts för andra trauma före behandling och personer som utsatts för rån har ett signifikant högre IES-värde för undvikande än personer som utsatts för andra trauma efter behandling. Det genomsnittliga IES-värdet minskade med 2,1 för kvinnor och 2,0 för män. Kvinnor och män svarar således på behandlingen på likartat sätt men de könsbundna variationerna i denna undersökning är inte signifikanta. Personer som utsatts för tidigare trauma har före behandling ett genomsnittligt högre IES-värde, 2,9, än personer som inte utsatts för tidigare trauma, 2,6. Skillnaden i IES-värde är emellertid inte statistiskt signifikant och efter behandling är IES-värdet i stort sett detsamma för de två grupperna.

I studien undersöktes huruvida resiliensstärkande faktorer påverkar relationen mellan traumaupplevelser (PTH) och traumasymtom hos svenska ungdomar 15–17 år, relativt individuella traumaupplevelser. Med studien avsågs också påbörja en validering av instrumentet Adolescent Resilience Questionnaire (ARQ) för målgruppen.I urvalet ingick 650 elever och totalt sample för databearbetning var 616 personer, 47.9% flickor, 51.8% pojkar och 0.3% annan könsidentitet.Studien fann inte stöd för att resiliens mätt med ARQ eller anknytningsstil mätt med Relationship Questionnaire (RQ) modererar effekten av PTH på traumasymtom, vilket ej går i linje med fynd från tidigare forskning. Resultat från studiens enkla regressionsanalyser indikerade dock att hög grad av resiliens och trygg anknytningsstil predicerar låg grad av traumasymtom, vilket lånar vikt till att det finns tydliga kopplingar mellan resiliens och utvecklandet av traumasymtom.Inga signifikanta könsskillnader avseende PTH framkom, men signifikanta skillnader med måttlig effekt återfanns avseende traumasymtom och resiliensstärkande faktorer. Pojkar uppvisade fler resiliensstärkande faktorer, medan flickor uppvisade fler traumasymtom, vilket går i linje med tidigare forskning.Undersökning av den interna strukturen i ARQ genomfördes med en konfirmatorisk faktorsanalys, där föreliggande studie finner bristande passform vid användandet av ARQ i en svensk kontext. Författarna uppmanar framtida forskare att vidare utforska och anpassa ARQ till en svensk normgrupp.