EMDR, eye movement desentization and reprocessing, är en evidensbaserad psykoterapeutisk metod för behandling av bl. a trauma. Syftet med undersökningen var att undersöka effekten av EMDR-behandling på patienter hos S:t Lukas. Frågeställningar: Hur skattar S:t Lukas patienter Posttraumatisk stress disorder (PTSD)-kriterierna återupplevande, undvikande och överspändhet, före och efter EMDR-behandling? Finns det utifrån bakgrundsvariablerna kön, ålder, typ av trauma, tidigare trauma samt antal behandlingstillfällen några skillnader i personernas skattningar före respektive efter behandlingen? Metod: I denna kvantitativa studie undersöktes 21 kvinnor och 9 män före och efter EMDR behandling. Självskattningsformuläret Impact of Event Scale-Revised, IES-R användes, vilket mäter PTSD-kriterierna återupplevande, undvikande och överspändhet. Resultat och diskussion: Resultaten från studien visar statistiskt signifikant symtomminskning i återupplevande, undvikande och överspändhet. Ingen av patienterna gav indikation på PTSD efter EMDR-behandlingen. Före behandlingen var genomsnittet för IES-värdet 2,8. Efter behandlingen hade genomsnittet för IES-värdet sjunkit till 0,7. Det finns statistiskt signifikanta skillnader mellan IES-värdet när olika bakgrundsvariabler särskiljs: yngre (personer under 40 år) har ett signifikant lägre IES-värde för återupplevande än äldre efter behandling, personer som utsatts för rån har ett signifikant högre IES-värde för överspändhet än personer som utsatts för andra trauma före behandling och personer som utsatts för rån har ett signifikant högre IES-värde för undvikande än personer som utsatts för andra trauma efter behandling. Det genomsnittliga IES-värdet minskade med 2,1 för kvinnor och 2,0 för män. Kvinnor och män svarar således på behandlingen på likartat sätt men de könsbundna variationerna i denna undersökning är inte signifikanta. Personer som utsatts för tidigare trauma har före behandling ett genomsnittligt högre IES-värde, 2,9, än personer som inte utsatts för tidigare trauma, 2,6. Skillnaden i IES-värde är emellertid inte statistiskt signifikant och efter behandling är IES-värdet i stort sett detsamma för de två grupperna.

No description available.

Idag finns ett starkt forskningsstöd som visar att små barn utvecklar PTSD eller andra stressrelaterade symtom i samband med trauma i lika eller högre grad än äldre barn, ungdomar och vuxna. De yngsta barnens starka beroende av sina vårdnadshavare för överlevnad och skydd i kombination med deras utvecklingsmässiga omognad gör de minsta barnen till en särskilt utsatt och sårbar grupp. Syftet med denna litteraturöversikt är att undersöka forskningsstödet för olika psykoterapeutiska metoder för små barn (noll till fem år) med trauma. Översikten omfattar 29 artiklar med olika metodologiska tillvägagångssätt. Sammanfattningsvis visar litteraturöversikten att det saknas forskning om behandling av små barn samt att det finns studier som påtalar behov av att anpassa behandlingen till barnens ålder och behov. Detta inkluderar till exempel att involvera barnets primära omsorgsperson/er, att använda lek som metod, att ge åldersanpassad psykoedukation samt att identifiera känslor utifrån ålder och mognad. Framtida forskning om små barn har flera frågeställningar som behöver besvaras; Hur går en evidensbaserad diagnostisk process till för de små barnen? Vilka symtom behöver premieras i behandlingen? Vilka barn bör erbjudas behandling och hur kan effekten av terapin mätas? Ytterligare studier med fokus på genomförbarhet och enhetliga utfallsmått rekommenderas. / There is ample evidence to suggest that infants and small children can develop PTSD and other stress-related symptoms as a result of trauma, to an equal or greater degree than older children, adolescents and adults. Particularly, their strong reliance and dependence on their caregivers for protection and survival, in combination with their developmental immaturity, makes them an especially vulnerable group. This review aims to investigate the evidence base for varying psychotherapeutic methods specifically targeting small children zero to five years of age who have experienced trauma. A structured search was conducted using two databases; PsychInfo and Web of Science. The results includes 29 articles with diverse methodological approaches. In essence, the discussion highlights that there is sparse research concerning small children and the treatment of trauma. Studies that exist, put forward the need to conduct therapy with the small children and their caregivers, so called “dyadic therapy” regardless of psychotherapeutic orientation. Also, adapting therapy to suit the small children's cognitive, language and social development is imperative. This is done, for example, through the use of play, by providing age appropriate psychoeducation, and identifying emotions based on age and maturity. Still, there are many questions remaining that may need to be answered in order to provide evidence-based treatment to small children and their families, for example; How do we best conduct an evidence-based assessment of trauma in small children? Which trauma-symptoms should be treated and how should the treatment outcome be measured? Further studies are recommended.