Avhandlingen ”En jämförelse mellan Wittgenstein och Rorty”, syftar till att ge ett svar på frågan om Richard Rorty har rätt att hänvisa till Ludwig Wittgensteins filosofi som överensstämmande med sin egen filosofi, nypragmatismen. En analys av texter från de båda filosoferna visar att de skiljer sig ifråga om vad filosofi är genom att Rortys åsikt grundas på ett historicistiskt och allmänvetenskapligt synsätt medan Wittgensteins är av filosofisk art; deras åsikter om vad filosofin borde vara genom att Rorty vill ha en friare filosofi med betoning på diskussion medan Wittgenstein menar att filosofin även i framtiden kommer att syssla med samma problem som de gamla grekerna; deras åsikter om filosofins värde genom att Rorty anser att filosofin har ett värde som vägledare och diskussionsform medan Wittgenstein endast tillskriver filosofin ett värde som en terapi för att klarlägga olika frågor. En ytterligare analys visar att frågeställningarna är två; är Wittgenstein pragmatist och är han politiskt liberal? Det svar som ges är att Wittgenstein inte är pragmatist i Rortys mening och att det inte finns några belägg för hans liberalism och att dessa tolkningar från Rorty endast beror på att han missförstått Wittgenstein på dessa punkter. Slutsatsen som ges är att Wittgensteins filosofi inte kan sägas överensstämma med Rortys nypragmatism. Dels på grund av olikheten i deras åsikter om filosofi; dels för att Rorty missförstått Wittgenstein på viktiga punkter och dels för att Rorty är influerad av många andra filosofer och att därför hans filosofi som slutprodukt inte är överensstämmande med Wittgensteins. / Avhandlingen ”En jämförelse mellan Wittgenstein och Rorty”, syftar till att ge ett svar på frågan om Richard Rorty har rätt att hänvisa till Ludwig Wittgensteins filosofi som överensstämmande med sin egen filosofi, nypragmatismen. En analys av texter från de båda filosoferna visar att de skiljer sig ifråga om vad filosofi är genom att Rortys åsikt grundas på ett historicistiskt och allmänvetenskapligt synsätt medan Wittgensteins är av filosofisk art; deras åsikter om vad filosofin borde vara genom att Rorty vill ha en friare filosofi med betoning på diskussion medan Wittgenstein menar att filosofin även i framtiden kommer att syssla med samma problem som de gamla grekerna; deras åsikter om filosofins värde genom att Rorty anser att filosofin har ett värde som vägledare och diskussionsform medan Wittgenstein endast tillskriver filosofin ett värde som en terapi för att klarlägga olika frågor. En ytterligare analys visar att frågeställningarna är två; är Wittgenstein pragmatist och är han politiskt liberal? Det svar som ges är att Wittgenstein inte är pragmatist i Rortys mening och att det inte finns några belägg för hans liberalism och att dessa tolkningar från Rorty endast beror på att han missförstått Wittgenstein på dessa punkter. Slutsatsen som ges är att Wittgensteins filosofi inte kan sägas överensstämma med Rortys nypragmatism. Dels på grund av olikheten i deras åsikter om filosofi; dels för att Rorty missförstått Wittgenstein på viktiga punkter och dels för att Rorty är influerad av många andra filosofer och att därför hans filosofi som slutprodukt inte är överensstämmande med Wittgensteins.

Since Isaiah Berlin employed his now classic notion of value pluralism for the justification of liberalism, the correlation between the two ideas has long been presumed in the field of political theory during the second half of the twentieth century. However, this Berlinian assertion has aroused a significant amount of criticism in the past ten years. Many supporters of value pluralism argue that due to its ¡§incommensurability¡¨ presupposition, value pluralism not only cannot serve as the foundation of liberalism, it will also endanger the universal status of the latter, and hence produce irresolvable theoretical inconsistency. Instead of using value pluralism to justify liberalism, some theorists are convinced that different types of political projects can be induced from value pluralism. On the other hand, liberals who endorse value pluralism also try to fill the lacunae between Berlinian pluralism and liberalist doctrine. The purpose of this thesis is to summarize the scope of theoretical differences among value pluralists, explore the controversies surrounding value pluralism, and examine different political projects preferred by various value pluralists. Throughout the essay, the following questions will be answered: What are the theoretical implications of value pluralism? Does it contradict with liberalist doctrine? If not, what account of liberalism does it approve of? In short, this thesis tries to map out the theoretical development of value pluralism since Isaiah Berlin.

Thesis (Ph.D.)--Virginia Commonwealth University, 2009. / Prepared for: School of Education Title from title-page of electronic thesis. Bibliography: leaves 378-398.

Thesis (Ph. D.)--University of London, 1996. / Includes bibliographical references (p. 281-292) and index.

Inaug.-diss.--München. / "Zur literatur": p. [5]-6.

Thesis (Ph. D.)--University of London, 1996. / Description based on print version record. Includes bibliographical references (p. 281-292) and index.

Thesis (Ph. D.)--University of Washington, 2003. / Vita. Includes bibliographical references (leaves 242-249).

Not available / text

The provocation for this dissertation is a brief contention: aging is not synonymous with disease. This contention is a corrective reaction to the pervasive sensibility that aging is a disease, and which therefore casts the character of time’s passing as a process of destruction. The upshot of this corrosive sensibility is that we are not aging well. Guided both by the belief that we can reconstruct the meaning of time’s passing and an ameliorative sensibility to heal human suffering, the dissertation offers an alternative, more fruitful understanding of aging in which the character of time changes from a process of destruction into one of creative individual genesis. This is how we should experience time as time passes. Living in this way is an achievement: It is the activity of ferreting out the best possible ways in which to live so that life is deep and robust with concatenated meaning. This philosophical diagnosis of aging is situated within two philosophical traditions—first, existentialism and, second and primarily, the pragmatism of classical American philosophers. The deceptively simple insights from existentialism at work in the dissertation are this: that we are ontologically free to choose our own persons and that our freedom resides in the ever-present possible. The next philosophical move that is made is the pragmatic turn: that, with a sense that there is always something better, we attend to how it is that we press into our possibilities by listening to and heeding experience so that we adapt and grow as individuals.

Studiens fokus är lärande och reflektion och hur denna kan stimuleras genom att folkhögskollärarstudenter videofilmat sin egen undervisning under den verksamhetsförlagda delen av utbildningen . Eva-Marie Harlins studie grundar sig i pragmatisk filosofi och i symbolisk interaktionism. Hon använder sig av John Deweys teori att människor etablerar funktionella vanor. Med det didaktiska verktyget videofilm får lärarstudenterna möjlighet att se sig själva på ett mer distanserat sätt och överraskas av olika saker i sitt eget agerande. De ser sitt ”I” agera, och i enlighet med Herbert Mead s symboliska in teraktionism förän dras d en del av jaget, ”me”, som bär på deras samlade erfarenheter. Överraskningarna handlar om bristande lyhördhet både till sig själva och i förhållande till deltagarna men lärarstudenterna uppmärksammar också att de ser en professionell lärare agera på videofilmen. Harlins tolkning av detta är att folkhögskolans tradition och talet om folkhögskoleanda och folkhögskolemässighet skapar stora krav hos lärarna. Det krävs en didaktisk skicklighet hos lärarstudenterna att ställa om till en undervisningsdesign som de oftast inte mött genom sin egen tidigare utbildningshistoria.