Hårdnande konkurrens i en globaliserad och teknologidriven arbetsmarknad föranleder ökade krav på flexibla affärsmodeller för allt fler arbetsgivare. Atypisk arbetskraft används som en reserv för att möta marknadens fluktuerande behov och som en buffert för fast anställda vilket förklaras ge upphov till ojämlika arbetsförhållanden och segmentering av arbetskraften i ”insiders” och ”outsiders”. Denna studie ämnar bidra till att fylla den kunskapslucka som finns avseende flexibilisering i den svenska arbetsmarknaden genom att studera skillnader i arbetstillfredsställelse mellan fast och atypiskt anställda och därtill den medierande effekten av lön och arbetsotrygghet. Studien utgår från Dual Labor Market Theory vilken dikotomiserar arbetsmarknaden i ett primärt och sekundärt segment med starka institutionella barriärer emellan. Arne Kallebergs teori om arbetsbelöningar utgör utgångspunkt för studiens teoretisering och operationalisering av arbetstillfredsställelse. Datamaterialet baseras på den sjätte europeiska undersökningen om arbetsvillkor, EWCS6, 2015. Analysen utgår från totalt 807 anställda män och kvinnor mellan 18–65 år som vid datainsamlingstillfället var folkbokförda i Sverige. Med bivariata analyser visas att atypiskt anställda har lägre lön och upplever en högre arbetsotrygghet än fast anställda. Genom enkel och multipel regressionsanalys visas att atypisk anställning är negativt associerat med arbetstillfredsställelse och att lön medierar det negativa sambandet. Resultaten går i linje med tidigare forskning som visat negativ inverkan av atypisk anställning på arbetstillfredsställelse och lön samt ger stöd åt Dual Labor Market Theory genom att påvisa strukturella komponenters betydelse i sammanhanget. Otrygghet i arbetet visas ha svag inverkan på arbetstillfredsställelse och obefintlig medierande effekt på sambandet mellan atypisk anställning och arbetstillfredsställelse vilket strider mot tidigare forskningsresultat och diskuteras med hänsyn till det ekonomiska skyddsnät som innefattas i svensk socialpolitik däribland A-kassa, socialbidrag och statligt finansierade basutgifter.

Syfte med denna studie är att undersöka hur arbetsmarknadsinstitutioner som arbetsmarknadsregleringar och fackföreningar påverkar prekariatets storlek i 25 europeiska länder. Min teoretiska utgångspunkt är den nystrukturalistiska ansatsen som utgår från att makrostrukturella processer omformar arbetsmarknaden genom att skapa ekonomiska och politiska villkor som i sin tur utgör en grund för prekära anställningsformer. Jag har valt att undersöka arbetsmarknadsregleringar och fackföreningars roll för framväxten av de prekära jobben. I uppsatsen används data från European Working Conditions Survey (EWCS) 2010 genomförd av European Foundation for the Improvement of Living and Working Conditions (EFILWC). Jag har genomfört linjära regressionsanalyser på både individ- och landsnivå. Mina resultat visar att det varken finns samband mellan anställningsskyddets strikthet mätt med OECD:s EPL-index, eller mellan kollektivavtalstäckning och storleken på prekariatet i olika länder. Samtidigt har det påvisats ett starkt negativt samband mellan organisationsgraden i fackföreningar och procent prekära bland de anställda. Ett negativt samband mellan organisationsgrad och den relativa storleken på prekariatet gäller även för flera demografiska grupper som är särskilt utsatta för prekära anställningar såsom kvinnor, äldre och lågutbildade. Mina resultat ger stöd åt teoretiska antaganden om att starka fackföreningar kan motverka prekära jobb. Samtidigt visar resultaten på behovet av vidare studier med tidsseriedata för att utesluta risken för omvänd kausalitet. Dessutom finns det ett stort område för studier av andra makrofaktorer som bidrar till framväxten av prekära jobb.