Denna uppsats har två mål. Det första målet är att ge en omfattande överblick över samtliga tillgängliga vikingatida runinskrifters prepositionsbestånd och -former, vilket innefattar en presentation av de prepositioner som använts i dessa inskrifter samt en förklaring till ortografiska skillnader i prepositionernas representation. Denna överblick avslutas med en förklaring av prepositioners olika skrivningsformer som kan förklaras med utvecklingar inom ljudsystemet samt felskrivningar. Det andra målet är att genomföra en undersökning av prepositionsfrasens rektioner som baseras på Lena Petersons (1991) behandling. Syftet med denna undersökning är, utegående från korpusen Samnordisk runtextdatabas 2014, att spåra och förklara semantiska avvikelser i samtliga tillgängliga vikingatida runinskrifter. Resultatet av rektionsundersökningen visar i enlighet med Petersons resultat att den grammatik som används i vikingatida runinskrifter är stabil och att de avvikelser som rör semantiken är så pass få att de mycket väl kan baseras på fakultativa beslut från runristarnas sida och inte nödvändigtvis på förändringar i grammatiken. Ett fåtal avvikelser kan dock ha grammatiska förklaringar. Det finns en viss tendens till att egennamn står i nominativ efter prepositioner och att ackusativ används istället för dativ, vilket kan tolkas som ett väldigt tidigt tecken för senare kasus-sammanfall. Med tanke på hur sällan dessa avvikelser förekommer, är det dock tveksamt om man kan dra några generella slutsatser utifrån dem. Av detta resulterar enligt min mening att de fakultativa reglerna har sitt ursprung å ena sidan hos runristaren, som i de flesta fallen har anledning för att använda den använda formen, och å andra sidan hos dagens läsare, som saknar förståelse för vissa drag i det dåtida språkbruket.

Uppsatsen är en språkjämförande studie av svenskt och danskt spatialt prepositionsbruk. Den tar utgångspunkt i de tre prepositionerna på, i och till (til) som är identiska till formen i både svenska och danska och som därmed kan förväntas vara överensstämmande även i funktionen. Materialet utgörs dels av svenska och danska grammatikor, dels även av två romaner (en svensk och en dansk) och deras översättningar till respektive grannspråk. Målet har varit att undersöka hur prepositionerna används både som befintlighets- och riktningsmarkörer i förhållande till rekommenderat prepositionsbruk. Jag har även haft en förmodan om att det finns en viss divergens såväl som konvergens i det svenska och danska prepositionsbruket vilket jag har analyserat med hjälp av aspekter av den kognitiva semantiken. Jag har även sökt fastställa vilka svårigheter man kan påvisa ur ett översättningsperspektiv.             Resultatet av min undersökning visar att speciellt valet mellan i och på som befintlighetsmarkörer är problematiskt både inom respektive språk men även att det finns betydande skillnader mellan svenskan och danskan. Där på dominerar i svenskan gör danskan även stort bruk av i för befintlighet vilket ofta kan skapa interferens i ett översättningssammanhang. Ursprungsbetydelsen av i som varande inneslutande återfinns även i danskans bruk av denna preposition vid många tillfällen (till exempel i fraser som rör nöjeslokaler, fordon och institutioner) där på i stället dominerar i svenskan.  Divergerande bruk finner vi även i danskans val av till för befintlighet och ett väsentligt större bruk av ledsagande rumsadverb både vid befintlighets- och riktningsmarkering. Både forskningslitteratur om grannspråken och den svensk-danska lärobokslitteraturens framställning av ett oproblematiskt och konvergerande prepositionsbruk har därmed visat sig något missvisande och uppsatsens resultat pekar i stället på att fler språkjämförande studier i svensk-danskt prepositionsbruk behövs.