Partikelverb är en typ av verb vars uttal, med obetonat verb och betonad partikel, är svårt att behärska för andraspråksinlärare. Detta inte minst i de fall där en motsvarande konstruktion finns som verb med efterföljande prepositionsfras, där prepositionen ska hållas obetonad. Denna uppsats bygger på en experimentell undersökning av vuxna avancerade andraspråksinlärares uttal av partikelverb och verb med prepositionsfras, jämfört med personer med svenska som förstaspråk. En eventuell relation mellan behärskningen av de två verbtyperna undersöks också, samt hur väl den ena verbtypen behärskas jämfört med den andra. Sammanlagt 24 deltagare, 12 andraspråksinlärare och 12 förstaspråkstalare, spelades in när de läste upp ett antal exempelmeningar, varefter uttalet analyserades. Resultaten visar att andraspråksinlärare uttalar partikelverb korrekt i signifikant lägre utsträckning än de med svenska som förstaspråk. Partikelverben uttalas dock i viss utsträckning inkorrekt även av förstaspråkstalarna. Verben med prepositionsfras uttalas korrekt i medelhög utsträckning av andraspråksinlärarna, men i mycket hög utsträckning av förstaspråkstalarna. Verb med prepositionsfras verkar alltså vara den enklare verbtypen att behärska. Ingen signifikant relation mellan behärskningen av de olika verbtyperna stod att finna, dock finns möjligheten till ett annat resultat på denna punkt vid ett större antal deltagare.

Denna uppsats har två mål. Det första målet är att ge en omfattande överblick över samtliga tillgängliga vikingatida runinskrifters prepositionsbestånd och -former, vilket innefattar en presentation av de prepositioner som använts i dessa inskrifter samt en förklaring till ortografiska skillnader i prepositionernas representation. Denna överblick avslutas med en förklaring av prepositioners olika skrivningsformer som kan förklaras med utvecklingar inom ljudsystemet samt felskrivningar. Det andra målet är att genomföra en undersökning av prepositionsfrasens rektioner som baseras på Lena Petersons (1991) behandling. Syftet med denna undersökning är, utegående från korpusen Samnordisk runtextdatabas 2014, att spåra och förklara semantiska avvikelser i samtliga tillgängliga vikingatida runinskrifter. Resultatet av rektionsundersökningen visar i enlighet med Petersons resultat att den grammatik som används i vikingatida runinskrifter är stabil och att de avvikelser som rör semantiken är så pass få att de mycket väl kan baseras på fakultativa beslut från runristarnas sida och inte nödvändigtvis på förändringar i grammatiken. Ett fåtal avvikelser kan dock ha grammatiska förklaringar. Det finns en viss tendens till att egennamn står i nominativ efter prepositioner och att ackusativ används istället för dativ, vilket kan tolkas som ett väldigt tidigt tecken för senare kasus-sammanfall. Med tanke på hur sällan dessa avvikelser förekommer, är det dock tveksamt om man kan dra några generella slutsatser utifrån dem. Av detta resulterar enligt min mening att de fakultativa reglerna har sitt ursprung å ena sidan hos runristaren, som i de flesta fallen har anledning för att använda den använda formen, och å andra sidan hos dagens läsare, som saknar förståelse för vissa drag i det dåtida språkbruket.

Syftet med uppsatsen är att följa den syntaktiska och semantiska utvecklingen hos frasen på ett ungefär. Detta görs genom att undersöka autentisk tidningstext från två tidsperioder: 1830–1919 samt 1994–2013. Materialet är hämtat från Språkbankens korpus Korp. Den syntaktiska undersökningens syfte är att ta reda på vilken funktion i satsen på ett ungefär innehar då som nu. Detta görs genom att sätta in frasen och de satser den tillhör i satsscheman. Den semantiska analysen går ut på att utröna de betydelser på ett ungefär har haft genom åren. Enligt SAOB kan frasen ha två olika betydelser, vilka jag benämner ’uppskattningsvis’ och ’slumpvis’, och uppsatsen undersöker hur de har utvecklat sig. I den semantiska analysdelen undersöks framför allt de verb- och subjektstyper frasen står med för att se om på ett ungefär har fått en mer subjektiv innebörd. Utvecklingarna diskuteras utifrån teorier om grammatikalisering, vilket är uppsatsens teoretiska ramverk, och subjektifiering. Resultatet visar att på ett ungefär främst förekommer i satsadverbialens position A1 under båda perioderna, om än något mer under den äldre. Frasen förekommer allt oftare i objektposition N2 under den senare perioden, särskilt tillsammans med relativsatser vars huvudord är relativa adverb som hur, var och vad. Detta tolkas som att på ett ungefär alltid har kunnat vara satsmodifierande men med tiden utvecklat en alltmer ledmodifierande funktion. Betydelsen ’slumpvis’ står inte att finna någonstans i det senare materialet; på ett ungefär innehar endast betydelsen ’uppskattningsvis’ från 1990-talet och framåt. Subjekt i tredje person är alltid vanligast men subjekt i första person ökar i frekvens under de två sista årtiondena. Även en ökning av samförekomst med kognitiva verb går att utläsa i det senare materialet. På ett ungefär uppvisar flera tecken på att ha blivit grammatikaliserat. Den ledmodifierande funktionen härleds till att på ett ungefär har genomgått en reanalys, från prepositionsfras till adverb. Detta har i sin tur gett på ett ungefär funktionsmöjligheter som är reserverade för adverb, däribland att kunna modifiera exempelvis andra adverb och adjektiv. Reanalysen har gjort att på ett ungefär står djupare ned i syntaxen, något som tyder på en grammatikalisering. Därutöver tycks på ett ungefär ha genomgått en frekvensökning, utvidgning, semantisk blekning och dekategorisering. Syntaktiskt sett befinner sig på ett ungefär i ett stadie av skiktning ännu vid den senare periodens slut. Den semantiska skiktningen torde ha förkommit någon gång mellan 1919 och 1994, då ’slumpvis’ fortfarande var i bruk i slutet av den äldre perioden. Gällande subjektifiering har på ett ungefär i betydelsen ’uppskattningsvis’ alltid innehaft förmågan att talarens egen bedömning av något träder fram. Då på ett ungefär numera endast uppvisar den betydelsen ser frasen ut att ha blivit mer subjektiv.