Folkhälsomyndigheten är en viktig aktör i det nationella smittskyddsarbetet mot covid-19. Sedan pandemins start har myndigheten haft det primära uppdraget att förse befolkningen med viktig information om det aktuella läget kring covid-19. I ett försök att kontrollera smittspridningen av viruset har riktlinjer och rekommendationer formulerats till befolkningen. Individer som är 70 år och äldre identifierades tidigt som en huvudsaklig riskgrupp att skydda från den allvarliga sjukdom eller död som covid-19 kan orsaka.  Med avsikt att medvetengöra ålderistiska inslag i officiella myndighetsuttalanden, syftar denna uppsats att undersöka hur språket som förmedlas i presskonferenserna kan tänkas konstruera och reproducera föreställningar av ålder. I denna studie kommer de förändringar i levnadsvanor som riktlinjerna medförde att problematiseras utifrån ett sociologiskt perspektiv. Frågeställningen fokuserar på hur myndigheter mobiliserar åldersrelaterade diskurser i sitt pandemisvar. Det material som avser att granskas utgår från transkript av myndighetsgemensamma presskonferenser. Med hjälp av en kritisk diskursanalys kan språket undersökas närmare. I analysen av datamaterialet fungerar Norman Faircloughs tredimensionella modell som ett vägledande redskap tillsammans med teorierna om ålderism, stigma och diskurs.  Resultaten visar att presskonferenser gällande covid-19 tenderar att kategorisera  åldersrika som en homogen och sårbar grupp i behov av skydd. Vidare bygger presskonferenserna på kronologiska ålderskategorier som kan försätta åldersgrupper i motsättning till varandra och därmed orsaka ett ”vi” och ”dem”-tänk. Studien kan bidra till att medvetengöra problematiska diskursiva uttryck om ålder som riskerar att skapa diskriminerande strukturer på såväl mikro- som makronivå.