Syftet med denna uppsats har varit att undersöka manifestationer av en exkluderande migrationslagstiftning i en inkluderande frivårdspraktik. Fokus har legat på frivårdsinspektörers egna upplevelser av möjligheter att utföra sitt uppdrag i relation till irreguljära migranter dömda för brott, samt de sätt på vilka man förhåller sig till svårigheter och dilemman i det praktiska arbetet. Syftet har även varit att försöka förstå frivårdsinspektörers uppdrag och roll som frontlinjebyråkrater vid välfärdsstatens gränser. insamling av empiri har skett genom semistrukturerade intervjuer med åtta frivårdsinspektörer som arbetar med övervakning i samband med skyddstillsynsdom eller efter villkorlig frigivning. Studien visar på att frivårdsinspektörer upplever sina möjligheter att utföra sitt återfallsförebyggande och (åter)integrerande arbete som begränsade i relation till aktuell målgrupp. Att irreguljära migranter i hög utsträckning exkluderas från hjälp och stöd inom välfärdssystemen och samtidigt saknar rätt att arbeta anges som huvudanledningar. Denna exkludering förefaller även bidra till att den rationalitet med betoning på individens ansvar för val och beteenden och som ligger bakom implementerad arbetsmetod utmanas. Genom att den stöttande delen av uppdraget begränsas urholkas uppdraget till att främst omfatta den kontrollerande delen. Det visar sig även att avsaknad av riktlinjer och stöd i uppdraget kring målgruppens specifika förutsättningar bidrar till att nya praktiker skapas för gruppen irreguljära migranter som ej ligger i linje med myndighetens generella policy och målsättning. Genom analys med hjälp av gränsteorier blir det tydligt att frivårdsinspektörer blir delaktiga i en gränspraktik som genom de sätt på vilka dessa använder sitt handlingsutrymme bidrar till att antingen utmana eller befästa gränser för tillhörighet och rättigheter.