Granskningar av skolans matematikundervisning liksom erfarenheter från min verksamhetsförlagda utbildning visar att undervisningen i matematik i stora drag kännetecknas av enskild räkning i en lärobok. Föregående visar sig trots att matematisk problemlösning har en central roll i skolans läroplan. En viktig faktor för att eleverna ska ha möjlighet att utveckla goda ämneskunskaper är den enskilde lärarens förmåga att undervisa samt lärarens kunskaper i ämnet. Syftet med denna studie är att undersöka om deltagande i fortbildning förändrar hur lärare arbetar med matematisk problemlösning tillsammans med sina elever. Den metod som har använts till studien är en systematisk litteraturstudie vilket innebär att sökningar efter vetenskaplig litteratur har gjorts i olika databaser. Det resultat som framkommit visar att oberoende av hur fortbildningen har organiserats sker en förändring i undervisningen hos de lärare som deltagit i fortbildning. Resultatet visar att majoriteten av de lärare som deltagit i fortbildning förändrar sin undervisning i matematisk problemlösning inom fyra större områden. Dessa områden är lärarnas val av problem, hur problemet introduceras för eleverna, vilket typ av kommunikation och interaktion som finns i klassrummet samt hur presentationen av olika lösningsförslag går till. Beroende på hur fortbildningen har organiserats sker denna förändring i olika stor utsträckning.

Syftet med föreliggande studie är att undersöka hur F-3-lärare definerar problemlösning och hur F-3-lärare beskriver att de arbetar med problemlösning i matematikundervisningen. För att undersöka detta har en kvalitativ ansats använts med semistrukturerade intervjuer som metod. Resultatet visar att det är svårt att definera problemlösning som begrepp. Det visar även att arbetet med problemlösning varierar mycket beroende på lärare och klass. Studiens slutsatser är att beroende på lärares kunskaper och inställning till problemlösning så varierar problemlösningsundervisningen i både omfång och upplägg.