Denna uppsats syftar till att belysa lågstadielärares (årkurs 1 till 3) tolkningar av skrivelsernagällande programmering i kursplanen för matematik, med fokus på lärares definition av programmering samt dess funktion i matematikundervisningen. Studien är kvalitativ och utgår från den fenomenografiska forskningsansatsen. Därav skedde datainsamlingen via semistrukturerade intervjuer, vilka sedan transkriberades för att avslutningsvis tolkas och analyseras utifrån en fenomenografisk analysmodell. Studien baserades på tidigare forskning samt fem lärarintervjuer och utgick därav från ett lärarperspektiv. Resultaten påvisade följande slutsatser gällande fem lågstadielärares uppfattningar och erfarenheter av programmering i förhållande till matematikundervisningen. Först och främst beskrevs matematikens karaktär utifrån ett brett och mångsidigt synsätt. För det andra hade respondenterna erfarenhet av att använda visuella programmeringsspråk så som Scratch, samt fysiska robotar som till exempel Blue-Bots och Dash och Dot. Programmering definierades som ett processarbete utifrån ett problemlösnings, kommunikativt- eller analytiskt perspektiv. Vidare ansåg respondenterna att följande matematiska förmågor stöds: problemlösnings-, kommunikations-, resonemangs- och räkneförmågan, vilka relaterades till begrepp och tillvägagångssätt inom datalogiskt tänkande.Införandet av programmering i läroplanen motiverades utifrån rådande och kommande samhällsutveckling. Det digitaliserade samhället kräver att skolan utvecklar elevernas digitalakompetens vilken de behöver för att leva och verka i samhället. Fortsättningsvis saknades en väletablerad diskurs gällande införandet av programmering i läroplanen inom såväl arbetslaget och skolenheten. Avslutningsvis betonades vikten av att våga pröva införa programmering i matematikundervisningen och att se misslyckanden som ett lärandetillfälle.